Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 20 mars 2003

Göran Persson

Ulrica Messing

(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om elektronisk kommunikation. Den nya lagen skall ersätta nuvarande telelag (1993:597) och lag (1993:599) om radiokommunikation. Lagen skall gälla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning. Lagen skall dock inte vara tillämplig på innehåll som överförs i elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster.

Målet för telepolitiken föreslås ersättas med mål för sektorn elektronisk kommunikation. Dessa skall innebära att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer.

Den föreslagna lagen skall utgå från en allmän plikt att anmäla verksamhet som innebär ett kommersiellt tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Förslaget innebär en utvidgning av anmälningsplikten i förhållande till telelagen. Exempelvis omfattas vissa Internetoperatörer och de som tillhandahåller rundradionät av den nya anmälningsplikten.

Användning av radiosändare och nummer ur en nationell nummerplan föreslås alltjämt kräva särskilt tillstånd, medan kravet på teletillstånd föreslås upphöra. Den dubbla tillståndsplikten som i dag gäller för mobiltelefoni enligt telelagen och lagen om radiokommunikation upphör därmed.

Det dubbla prövningsförfarandet föreslås bibehållas för utsändningar till allmänheten av ljudradio- och TV-program. Sådana sändningar kommer alltså även fortsättningsvis att kräva tillstånd enligt radio- och TVlagen (1996:844).

Tillstånd att använda radiosändare föreslås alltjämt avse en viss radioanvändning. Också i övrigt anknyter den katalog av villkor som ett tillstånd kan förenas med i allt väsentligt till vad som gäller enligt lagen om radiokommunikation.

Antalet tillstånd som beviljas i ett frekvensutrymme föreslås kunna begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser. I sådant fall skall tillstånd normalt beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Som grund för tillståndsprövningen skall ligga antingen ett jämförande urvalsförfarande (s.k. skönhetstävling) eller ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande (auktion) eller en kombination av dessa förfaranden.

Tillstånd att använda radiosändare eller nummer skall få överlåtas (s.k. andrahandshandel).

Förslaget innebär att den myndighet som regeringen bestämmer fortlöpande skall fastställa produkt- och tjänstemarknader, särskilt geografiska marknader, som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa skyldigheter enligt lagen. EG-kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader samt riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande skall därvid beaktas. Beslut skall fattas efter ett särskilt samrådsförfarande.

De marknader som fastställts skall fortlöpande analyseras. För varje marknad skall det tas ställning till om det råder effektiv konkurrens. Marknadsanalyserna skall utföras utifrån konkurrensrättsliga principer och med hjälp av konkurrensrättslig metodik. Om det inte råder effektiv konkurrens, skall företag med betydande inflytande på marknaden identifieras och åläggas en eller flera skyldigheter ur en särskild katalog. Denna innefattar bl.a. samtrafikskyldighet och skyldighet att lämna andra former av tillträde samt priskontroll gentemot slutkund.

Ett företag skall enligt förslaget anses ha ett betydande inflytande på en viss marknad om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande utsträckning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna.

Någon allmän samtrafikskyldighet föreslås inte i den nya lagen. Förutom sådana tillträdesskyldigheter som en operatör med betydande inflytande på den relevanta marknaden får åläggas, föreslås att den som kontrollerar tillträde till slutanvändare får förpliktas att bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra.

När det gäller de samhällsomfattande tjänsterna innebär den nya lagen inte några större förändringar jämfört med dagens reglering på teleområdet.

Den föreslagna lagen innehåller vidare bestämmelser till skydd för konsumenter och andra slutanvändare samt bestämmelser om integritetsskydd.

Slutligen finns bestämmelser i den nya lagen om tillsyn och prövning av ärenden.

Vissa ändringar föreslås vidare i lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler.

Lagarna föreslås träda i kraft den 25 juli 2003.

I propositionen föreslås också att riksdagen godkänner ändring av konventionen om inrättandet av ett europeiskt radiokommunikationskontor (ERO) till att avse inrättandet av ett europeiskt kommunikationskontor (ECO).

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

dels antar regeringens förslag till

1. lag om elektronisk kommunikation,

2. lag om införande av lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation,

3. lag om ändring i rättegångsbalken,

4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

5. lag om ändring i lagen (1998:31) om standarder för sändning av TVsignaler,

6. lag om ändring i radio-_och_TV-lagen (1996:844),

7. lag om ändring i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning,

dels godkänner vad regeringen föreslår om

8. mål för sektorn elektronisk kommunikation och att målet för telepolitiken upphör att gälla (avsnitt 7.4),

9. ändring av konventionen om inrättandet av ett europeiskt radiokommunikationskontor (ERO) till att avse inrättandet av ett europeiskt kommunikationskontor (ECO) (avsnitt 27).

Hänvisningar till S1

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 7, 17.3, 6.1

2. Lagtext

Hänvisningar till S2

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 5.8

2.1. Förslag till lag om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

Inledande bestämmelser

1 § Bestämmelserna i denna lag syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer och största möjliga utbyte vad gäller urvalet av elektroniska kommunikationstjänster samt deras pris och kvalitet.

Syftet skall uppnås främst genom att konkurrensen och den internationella harmoniseringen på området främjas. Samhällsomfattande tjänster skall dock alltid finnas tillgängliga på för alla likvärdiga villkor i hela landet till överkomliga priser.

Vid lagens tillämpning skall särskilt beaktas elektroniska kommunikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet.

2 § Åtgärder som vidtas med stöd av denna lag får inte vara mer ingripande än som framstår som rimligt och skall vara proportionella med hänsyn till lagens syfte och de övriga intressen som anges i 1 §.

3 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall ta emot anmälningar, pröva ansökningar, besluta om skyldigheter och i övrigt pröva frågor och handlägga ärenden samt utöva tillsyn enligt denna lag eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 7, Celex 32002L0019), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 21, Celex 32002L0020), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 33, Celex 32002L0021), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 51, Celex 32002L0022) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37, Celex 32002L0058).

Lagens tillämpningsområde

4 § Denna lag gäller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning.

Lagen är inte tillämplig på innehåll som överförs i elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster.

5 § Bestämmelserna i denna lag ersätter inte föreskrifter om prövning enligt annan lag.

6 § Förutom bestämmelserna i denna lag finns det i radio- och TVlagen (1996:844) bestämmelser om sändningar av ljudradio- och TVprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Om utrustning finns bestämmelser i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning.

Definitioner

7 § I lagen avses med

abonnent: den som har ingått avtal med en leverantör av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster om tillhandahållande av sådana tjänster,

abonnentupplysning: förvärvsmässig verksamhet för upplysning om abonnentuppgifter till allmänheten eller för förmedling av abonnentuppgifter för sådant ändamål,

allmänt kommunikationsnät: elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster,

allmänt telefonnät: elektroniskt kommunikationsnät som används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga telefonitjänster och som möjliggör överföring av tal, telefaxmeddelanden, datakommunikation och andra former av kommunikation mellan nätanslutningspunkter,

användare: den som använder eller efterfrågar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,

elektronisk kommunikationstjänst: tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät,

elektroniskt kommunikationsnät: system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier oberoende av vilken typ av information som överförs,

lokaliseringsuppgift: uppgift som behandlas i ett elektroniskt kommunikationsnät och som visar den geografiska positionen för terminalutrustningen för en användare,

nätanslutningspunkt: fysisk punkt vid vilken en abonnent ansluts till ett allmänt kommunikationsnät,

nödsamtal: samtal till samhällets alarmeringstjänst via ett nummer inom fastställd nummerplan för telefoni,

operatör: den som innehar eller på annat sätt råder över ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande installation,

radioanläggning: anordning som möjliggör radiokommunikation eller bestämning av position, hastighet eller andra kännetecken hos ett föremål genom sändning av radiovågor (radiosändare) eller mottagning av radiovågor (radiomottagare),

radiokommunikation: överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelanden av varje slag med hjälp av radiovågor,

radiovågor: elektromagnetiska vågor med frekvenser från 9 kilohertz till 3 000 gigahertz som breder ut sig utan särskilt anordnad ledare,

samtal: förbindelse för överföring av tal som medger tvåvägskommunikation i vad som för användaren uppfattas som realtid,

samtrafik: fysisk och logisk sammankoppling av allmänna kommunikationsnät för att göra det möjligt för användare att kommunicera med varandra eller få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten,

skadlig störning: störning som äventyrar funktionen hos en radionavigationstjänst eller någon annan säkerhetstjänst, eller som på annat sätt allvarligt försämrar, hindrar eller upprepat avbryter en radiokommunikationstjänst som fungerar i enlighet med gällande bestämmelser, inbegripet störning av befintliga eller planerade tjänster på nationellt tilldelade frekvenser,

slutanvändare: användare som inte tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster,

telefonitjänst: elektronisk kommunikationstjänst som innebär möjlighet att ringa upp eller ta emot samtal via ett eller flera nummer inom en nationell eller internationell nummerplan, inklusive nödsamtal,

tillhörande installation: anordning, funktion eller annat som inte utgör men har samband med en elektronisk kommunikationstjänst eller ett elektroniskt kommunikationsnät, och som möjliggör eller stöder den tjänsten eller tillhandahållande av tjänster via det nätet.

Kommunikationsverksamhet i krig m.m.

8 § Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder det sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen meddela de föreskrifter om elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning som behövs med hänsyn till landets försvar eller säkerhet i övrigt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den fredstida planeringen för totalförsvarets behov av elektroniska kommunikationer under sådana förhållanden som anges i första stycket.

9 § Den som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster av särskild betydelse från allmän synpunkt får förpliktas att på visst sätt beakta totalförsvarets behov av elektronisk kommunikation under höjd beredskap.

2 kap. Anmälan

1 § Allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får endast tillhandahållas efter anmälan till den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten).

2 § För verksamhet som enbart består i att överföra signaler via tråd för utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen behöver någon anmälan enligt 1 § inte göras.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om ytterligare undantag från anmälningsplikten enligt 1 §.

3 § Den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 1 § skall tillämpa sådana standarder som Europeiska gemenskapernas kommission angivit som obligatoriska i en förteckning som offentliggjorts i

Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

4 § Den som är anmäld enligt 1 § är skyldig att utan dröjsmål anmäla om verksamheten upphör.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om erkännande av operatör enligt bestämmelser antagna av den internationella teleunionen.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta i fråga om registrering av maritima avräkningsorgan enligt bestämmelser antagna av den internationella teleunionen samt meddela de föreskrifter som behövs för registreringen.

3 kap. Rätt att använda radiofrekvenser och nummer

Radiosändare

Tillstånd att använda radiosändare

1 § För att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands få använda en radiosändare krävs tillstånd enligt bestämmelserna i detta kapitel.

2 § Om användningen av frekvensutrymme samt villkoren och förfarandet för beviljande av tillstånd att använda radiosändare har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av

Europeiska gemenskapen, skall den som har beviljats sådant tillstånd anses ha tillstånd enligt 1 §.

3 § Krav på tillstånd enligt 1 § gäller inte för Polisen, Försvarsmakten,

Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk, vid verksamhet som verket bedriver på uppdrag av Försvarsmakten eller Försvarets radioanstalt.

Efter hörande av Försvarsmakten beslutar den myndighet som regeringen bestämmer om tilldelning av radiofrekvenser för Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk samt om de ytterligare villkor som behövs. När det gäller Polisen beslutar den myndighet som regeringen bestämmer i sådana frågor efter hörande av Rikspolisstyrelsen.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikt enligt 1 §. Därvid får föreskrivas villkor om att den radioanläggning där sändaren ingår skall uppfylla bestämda tekniska krav samt i övrigt sådana villkor som anges i 11 § 1–5, 7–10 och 12.

Undantag enligt första stycket får tidsbegränsas, varvid 12 § andra stycket har motsvarande tillämpning.

5 § Den som enligt 3 § eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 4 § är undantagen från tillståndsplikt skall vid tillämpning av denna lag anses ha tillstånd enligt 1 §.

6 § Tillstånd att använda radiosändare skall beviljas, om

1. det kan antas att radiosändaren kommer att användas på ett sådant sätt att risk för otillåten skadlig störning inte uppkommer,

2. radiosändaren, tillsammans med avsedd radiomottagare, är så beskaffad i tekniskt hänseende att den uppfyller rimliga krav på en effektiv frekvensanvändning och på möjligheten att verka i en miljö som den är avsedd för,

3. radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet,

4. det kan antas att radioanvändningen inte kommer att hindra sådan radiokommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen,

5. radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvensutrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar eller frekvensutrymme för vilket radioanvändningen har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

6. det kan antas att radioanvändningen inte kommer att inkräkta på det frekvensutrymme som behövs för verksamhet som avses i 3 §, och

7. det inte med hänsyn till att sökanden tidigare har fått tillstånd återkallat eller något annat liknande förhållande finns skälig anledning att anta att radiosändaren kommer att användas i strid med tillståndsvillkoren.

Tillstånd att använda radiosändare för utsändningar som kräver tillstånd enligt annan lag eller enligt bestämmelser meddelade med stöd av annan lag, får meddelas endast om sådant tillstånd föreligger.

7 § Antalet tillstånd som beviljas inom ett frekvensutrymme får begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser. Ett beslut att begränsa antalet tillstånd skall omprövas så snart det finns anledning till det.

8 § När det uppkommer fråga om att meddela tillstånd att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som vill och skulle kunna bedriva sådan verksamhet, skall prövning ske efter allmän inbjudan till ansökan, om inte särskilda skäl föranleder annat. Detsamma gäller när det frekvensutrymme som avsatts för en viss radioanvändning utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd meddelas.

Första stycket gäller inte sådan radioanvändning som

1. huvudsakligen avser utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen,

2. är avsedd för privat bruk, eller

3. uteslutande avser verksamhet som bedrivs i syfte att tillgodose allmän ordning och säkerhet.

Prövning enligt första stycket skall ske efter ett jämförande urvalsförfarande, efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande eller efter en kombination av dessa förfaranden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan enligt första stycket och om förfarande enligt tredje stycket.

9 § Tillstånd att använda radiosändare skall avse en viss radioanvändning. Tillstånd att använda radiosändare för viss radioanvändning och tillstånd att använda enskilda radiosändare inom denna användning får meddelas vid skilda tillfällen.

10 § Ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. Detta gäller dock endast om villkor enligt 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen (1996:844) inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd och det i övrigt inte inverkar menligt på konkurrensen.

11 § Tillstånd att använda radiosändare får förenas med villkor om

1. det frekvensutrymme som tillståndet avser,

2. vilken eller vilka elektroniska kommunikationstjänster eller slag av elektroniska kommunikationsnät eller tekniker som tillståndet avser,

3. täckning och utbyggnad inom landet,

4. antennens och i övrigt radiosändarens beskaffenhet,

5. det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får användas,

6. var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen,

7. kompetenskrav för den som skall handha radioanläggningen,

8. skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med annan,

9. sådant som i enlighet med beslut om en harmoniserad användning av radiofrekvenser skall uppställas som villkor när den som skall tilldelas radiofrekvens har utsetts i enlighet med internationella avtal eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

10. skyldigheter som följer av tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av frekvenser,

11. åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av tillstånd enligt 8 §, samt

12. annat som krävs för att säkerställa ett faktiskt och effektivt frekvensutnyttjande.

12 § Tillstånd skall beviljas för en bestämd tid. Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

När giltighetstiden för tillstånd och tillståndsvillkor bestäms skall särskilt beaktas

1. framtida förändringar i radioanvändningen,

2. den tid som sändaren är avsedd att användas,

3. den tekniska utveckling som kan väntas,

4. den tid som krävs för att uppnå ett rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen, och

5. sådant tillstånd som enligt 6 § andra stycket utgör förutsättning för tillstånd att använda radiosändare.

Åtgärder mot störningar

13 § Om det uppkommer skadlig störning, skall tillståndshavaren omedelbart se till att störningen upphör eller i möjligaste mån minskar, om inte störningen är tillåten. Detsamma gäller den som använder en radiomottagare som stör användningen av en annan radiomottagare.

14 § Elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål i ledning eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något annat liknande ändamål, får användas endast i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud mot att inneha elektriska eller elektroniska anläggningar som inte omfattas av första stycket och som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända radiovågor.

Nummer

Nummerplaner

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fastställa nationella nummerplaner för elektronisk kommunikation och meddela föreskrifter om planerna och deras användning. Planerna skall vara utformade så att elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster kan nås på ett likvärdigt sätt.

16 § Den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 §, eller tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med den som bedriver sådan verksamhet, är skyldig att följa fastställda nummerplaner.

17 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall kunna hantera alla samtal till det europeiska nummerutrymmet 3883.

18 § Den som fastställer nationella nummerplaner skall hålla dessa allmänt tillgängliga, utom i fråga om uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100).

Tillstånd att använda nummer

19 § Nummer ur en nationell nummerplan får användas endast efter tillstånd. Tillstånd skall avse serier av nummer eller enskilda nummer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om principerna för tilldelning av nummer.

20 § Den som har tilldelats en nummerserie får inte diskriminera andra som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i fråga om vilka nummer som ger tillträde till tjänster i näten.

21 § Tillstånd att använda nummer får förenas med villkor om

1. vilket slag av tjänst som numret skall användas för,

2. faktiskt och effektivt utnyttjande av numret,

3. skälig giltighetstid med förbehåll för eventuella ändringar i den nationella nummerplanen,

4. åtaganden som har gjorts i samband med att tillstånd beviljats enligt 22 §, och

5. skyldigheter som följer av tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av nummer.

Nummer av betydande ekonomiskt värde

22 § Tillstånd att använda nummer av betydande ekonomiskt värde får beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Ett sådant tillstånd skall beviljas efter

1. ett jämförande urvalsförfarande,

2. ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande,

3. ett förfarande med slumpmässig tilldelning, eller

4. en kombination av förfaranden enligt 1–3. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan och om förfarande enligt första stycket.

Överlåtelse av tillstånd

23 § Tillstånd eller del av tillstånd att använda radiosändare eller nummer får överlåtas efter medgivande från den myndighet som meddelat tillståndet. Sådant medgivande skall lämnas, om

1. förvärvaren uppfyller de krav som ställts på sökanden i samband med att tillståndet meddelades,

2. det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen,

3. överlåtelsen inte leder till ändrad användning av radiofrekvenserna, om denna är harmoniserad enligt bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, och

4. det inte finns något annat särskilt skäl mot det. Förvärvaren övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag för tiden efter medgivandet. Vid överlåtelse av del av tillstånd skall den överlåtna delen anses som ett nytt tillstånd.

Vid medgivandet får myndigheten meddela de nya eller ändrade villkor som överlåtelsen föranleder.

En överlåtelse i strid med denna paragraf är utan verkan.

4 kap. Samtrafik och andra former av tillträde

Skyldighet att förhandla om samtrafik m.m.

1 § En operatör av ett allmänt kommunikationsnät är skyldig att förhandla om samtrafik med den som tillhandahåller eller avser att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.

2 § Den som i samband med förhandling som avses i 1 § får del av uppgifter om ett annat företags affärs- och driftsförhållanden får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det han fått del av eller tillgång till. I det allmännas verksamhet tillämpas sekretesslagen (1980:100).

Särskilda skyldigheter

3 § Den som kontrollerar tillträde till slutanvändare får förpliktas att mot marknadsmässig ersättning bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra.

4 § En operatör som enligt 8 kap. 7 § har ett betydande inflytande på en viss marknad, skall i enlighet med 8 kap. 6 § åläggas en eller flera av de skyldigheter som anges i 5–12 §§. En sådan förpliktelse skall syfta till att skapa effektiv konkurrens.

En sådan operatör får även i andra fall än som anges i detta kapitel åläggas en skyldighet om tillträde, om det finns synnerliga skäl för det och åtgärden godkänns av Europeiska gemenskapernas kommission.

5 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att i ett referenserbjudande eller på annat sätt offentliggöra specificerade uppgifter om

1. redovisning,

2. tekniska specifikationer,

3. nätegenskaper,

4. villkor för tillhandahållande och användning,

5. prissättning, eller

6. andra förhållanden som behövs för insyn i fråga om samtrafik och andra former av tillträde.

Ett beslut om förpliktelse enligt första stycket skall innehålla besked om vilka uppgifter som skall tillhandahållas, hur detaljerade dessa skall vara samt på vilket sätt de skall offentliggöras.

Operatören får förpliktas att ändra en uppgift, om det är nödvändigt för att den skall stämma överens med en skyldighet som har beslutats enligt detta kapitel.

Ett beslut enligt första eller tredje stycket får förenas med vite.

6 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att tillämpa ickediskriminerande villkor i sin verksamhet. En sådan skyldighet skall särskilt säkerställa att

1. operatören under likvärdiga omständigheter tillämpar likvärdiga villkor mot andra som tillhandahåller likvärdiga tjänster, samt

2. de tjänster och den information som operatören erbjuder andra tillhandahålls på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för operatörens egna tjänster eller för dotterbolags eller samarbetspartners tjänster.

7 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att särredovisa och rapportera specificerad verksamhet med anknytning till samtrafik och andra former av tillträde. En sådan skyldighet kan avse att operatören skall tillämpa en öppen prissättning för andra operatörer och för intern överföring eller tillhandahålla en myndighet sin redovisning, inbegripet uppgifter om intäkter från annan.

8 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av nät och tillhörande installationer i syfte att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster. En sådan skyldighet kan avse att operatören skall

1. ge annan tillträde till specificerade nätdelar och tillhörande installationer,

2. förlänga ett redan beviljat tillträde till tillhörande installationer,

3. erbjuda andra operatörer specificerade tjänster för återförsäljning,

4. bevilja tillträde till tekniska gränssnitt, protokoll och annan nyckelteknik som är nödvändig för samverkan mellan tjänster,

5. erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av tillhörande installationer,

6. erbjuda specificerade tjänster som krävs för att säkerställa samverkan mellan tjänster ända fram till slutanvändarna,

7. erbjuda tillträde till driftstödssystem eller liknande programsystem som krävs för att garantera en sund konkurrens när det gäller tillhandahållande av tjänster, eller

8. bedriva samtrafik eller i övrigt vidta åtgärder så att nät eller tillhörande installationer kan förbindas.

9 § En förpliktelse enligt 8 § som avser tillträde till ett allmänt telefonnät mellan en korskoppling eller likvärdig anslutningspunkt och abonnentens fasta nätanslutningspunkt skall, om nätet där består av en parkabel av metall, förenas med skyldighet att offentliggöra ett sådant referenserbjudande som anges i 5 §. Erbjudandet skall innehålla de uppgifter som avses i artikel 9.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv)2. Beslutet om skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande får förenas med vite.

10 § Vid tillämpning av 8 § skall särskilt beaktas

1. den tekniska och ekonomiska bärkraften för användning och installation av alternativa nätdelar eller tillhörande installationer, med hänsyn tagen till marknadsutvecklingen samt art och typ av samtrafik och andra former av tillträde,

2. den tillgängliga kapaciteten,

3. de risker som en nyinvestering medför för ägaren till nät eller tillhörande installationer,

4. behovet av att värna konkurrensen på lång sikt,

5. berörda immateriella rättigheter,

6. intresset av gränsöverskridande tjänster inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och

7. nätets funktion och tekniska säkerhet.

11 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att iaktta kostnadstäckning eller tillämpa kostnadsorienterad eller annan prissättning för specificerade typer av samtrafik och andra former av tillträde. Detta får ske om en marknadsanalys enligt 8 kap. 5 § visar att en brist på effektiv konkurrens innebär att operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna.

En förpliktelse enligt första stycket kan även avse skyldighet för operatören att tillämpa en viss kostnadsredovisningsmetod. En sådan förpliktelse skall förenas med skyldighet att göra en beskrivning av metoden tillgänglig för allmänheten. Kostnadernas huvudkategorier och reglerna för kostnadsfördelningen skall framgå av beskrivningen.

2 EGT L 108, 24.4.2002, s. 7 (Celex 32002L0019).

Den som har förpliktats att kostnadsorientera sin prissättning skall visa att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna och får åläggas skyldighet att justera sina priser.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om den metod som skall tillämpas för beräkning av kostnadsorienterade priser, om vilka faktorer som skall läggas till grund för beräkningen och på vilket sätt detta skall ske.

12 § Vid tillämpning av 11 § skall hänsyn tas till den investering som gjorts av operatören. En sådan skyldighet som anges i 11 § skall utformas så att operatören får en rimlig avkastning på kapitalinvesteringen.

Övriga bestämmelser

13 § En operatör får inte förpliktas att tillämpa olika villkor för likvärdiga tjänster.

En skyldighet som gäller tillträde skall vara knuten till de tjänster som faktiskt tillhandahålls, om inte annat följer av villkor som beslutats enligt 3 kap. 11 §.

14 § En operatör får även i annat fall än enligt 8 § 5 förpliktas att mot marknadsmässig ersättning tillhandahålla samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat, om det krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk planering.

5 kap. Tjänster till slutanvändare m.m.

Samhällsomfattande tjänster

1 § Om det behövs för att nedanstående samhällsomfattande tjänster skall finnas tillgängliga till överkomliga priser, får den som bedöms lämplig för det förpliktas att till överkomligt pris

1. uppfylla rimliga krav på anslutning till det allmänna telefonnätet till en fast nätanslutningspunkt i stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe åt var och en som begär det,

2. uppfylla rimliga krav på tillgång till allmänt tillgängliga telefonitjänster till en fast nätanslutningspunkt i stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe åt var och en som efterfrågar denna tjänst,

3. i en abonnentförteckning, som skall uppdateras årligen, göra uppgifter om samtliga telefonabonnemang tillgängliga i den utsträckning de inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag,

4. tillhandahålla en fullständig upplysningstjänst avseende telefonabonnemang i den utsträckning uppgifterna som tillhandahålls inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag,

5. tillhandahålla telefonautomater i en omfattning som i fråga om kvalitet, antal och geografisk utbredning tillgodoser allmänhetens behov, eller

6. tillhandahålla funktionshindrade tillgång till tjänster enligt 2–5 i samma utsträckning och på likvärdiga villkor som för andra slutanvändare och tillgodose funktionshindrades behov av särskilda sådana tjänster.

Tillgång till samhällsomfattande tjänster skall tillförsäkras genom upphandling av staten om det är särskilt påkallat med hänsyn till kostnaderna för tillhandahållande av tjänsten eller nätet.

2 § Den som enligt 1 § skall tillhandahålla en tjänst får åläggas skyldighet att inom viss tid nå särskilda prestandamål. Denna tid får inte understiga tre månader.

En anslutning enligt 1 § första stycket 1 skall vara utformad så att slutanvändare kan utföra och ta emot lokala, nationella och internationella samtal, telefax och datakommunikation med en viss angiven lägsta datahastighet som medger funktionell tillgång till Internet.

Regeringen får meddela föreskrifter om datahastighet enligt andra stycket.

3 § Den som enligt 1 § första stycket 2 skall tillhandahålla tillgång till allmänt tillgängliga telefonitjänster skall på begäran av en abonnent avgiftsfritt spärra vissa typer av utgående samtal eller nummer.

Den som enligt 1 § första stycket 3 eller 4 skall tillhandahålla abonnentförteckningar och upplysningstjänster skall behandla erhållen information på ett icke-diskriminerande sätt.

4 § Den som enligt 1 § skall tillhandahålla en tjänst får i tillämpliga fall åläggas skyldighet att

1. kostnadsfritt avbryta en allmänt tillgänglig telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt, om fordran mot abonnenten överstiger ett belopp som är angivet av abonnenten på förhand och abonnenten inte begär att tjänsten ändå skall tillhandahållas,

2. tillämpa gemensamma taxor för hela landet eller tillämpa ett visst högsta pris,

3. göra det möjligt för konsumenter att på förhand betala för anslutning till det allmänna telefonnätet och för användning av allmänna telefonitjänster, samt

4. tillåta konsumenter att betala för anslutning till det allmänna telefonnätet genom betalningar som är fördelade över tiden.

Taxor som avses i första stycket 2 skall göras allmänt tillgängliga. En abonnent skall i samband med att avtal träffas om tillhandahållande av allmänt tillgängliga telefonitjänster informeras om sin rätt enligt första stycket 1 och skall under löpande avtalsperiod ha rätt att kostnadsfritt ändra angivet belopp. Att tjänsten avbryts skall inte hindra abonnenten från att ringa nödsamtal eller andra avgiftsfria samtal.

5 § En tjänst enligt 1 § får inte tillhandahållas på villkor som innebär att abonnenterna tvingas att betala för något som inte är nödvändigt för tjänsten.

6 § Den som enligt 1 § skall tillhandahålla en viss tjänst skall hålla information om de prestanda som har uppnåtts vid tillhandahållandet av

tjänsten allmänt tillgänglig, om inte annat följer av bestämmelser om sekretess eller annat integritetsskydd.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om information enligt första stycket.

Allmänna skyldigheter

7 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall

1. se till att tjänsten och det allmänna telefonnätet till fast nätanslutningspunkt uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet samt på uthållighet och tillgänglighet vid extraordinära händelser i fredstid,

2. medverka till att nödsamtal utan avbrott kan förmedlas avgiftsfritt för användaren,

3. i den mån det är tekniskt genomförbart, tillhandahålla den som mottar nödsamtal lokaliseringsuppgifter,

4. på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och ickediskriminerande tillgodose varje rimlig begäran om att lämna ut abonnentuppgifter som inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag till den som bedriver eller avser att bedriva abonnentupplysning,

5. avgiftsfritt tillhandahålla en abonnent specificerade telefonräkningar som gäller användning av ett allmänt telefonnät till fast nätanslutningspunkt eller därtill hörande allmänt tillgängliga telefonitjänster, om inte abonnenten har begärt att räkningen skall vara ospecificerad,

6. se till att slutanvändare från andra stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet kan nå svenska nummer, vars sifferstruktur saknar geografisk betydelse, om det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart och den uppringde abonnenten inte av kommersiella skäl har valt att begränsa tillträdet för uppringande från vissa geografiska områden, och

7. i verksamheten ta hänsyn till funktionshindrades behov av särskilda tjänster.

Samtal som är avgiftsfria för den uppringande abonnenten får inte anges på dennes telefonräkning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om på vilket sätt skyldigheterna skall fullgöras och om undantag från skyldigheterna.

8 § Den som tillhandahåller telefonautomater som är tillgängliga för allmänheten skall se till att nödsamtal från automaterna förmedlas avgiftsfritt och utan krav på betalningsmedel.

9 § Den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster skall se till att telefonnätet medger att en abonnent kan behålla sitt telefonnummer vid byte av tjänsteleverantör. Om abonnenten begär det, skall telefonnummer som används för en sådan tjänst överlämnas till annan för att denne skall tillhandahålla tjänsten. Ett nummer vars sifferstruktur har geografisk betydelse behöver överlämnas endast för tillhandahållande av telefonitjänst inom samma geografiska område (riktnummerområde).

Första stycket gäller inte överlämnande av telefonnummer mellan nät som tillhandahåller tjänster till en fast respektive en mobil nätanslutningspunkt.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrifter om på vilket sätt skyldigheterna skall fullgöras och om undantag från skyldigheterna samt får, i enskilda fall, medge undantag från skyldigheterna, om det finns särskilda skäl.

10 § Ersättning för att överlämna telefonnummer enligt 9 § får grundas endast på driftskostnaden för överlämnandet.

Den som har överlämnat ett telefonnummer har endast rätt till ersättning för den driftskostnad som utgörs av ökade trafikkostnader för ett meddelande till telefonnumret. Sådan ersättning får tas ut endast från den som den anropande abonnenten har ingått avtal med om förmedling av meddelandet.

Den som överlämnar telefonnummer har inte rätt till ersättning från abonnenten för överlämnandet.

11 § Den som överlämnar ett telefonnummer enligt 9 § skall till den som tillsynsmyndigheten bestämmer genast lämna de uppgifter som är nödvändiga för dirigering av meddelande till telefonnumret. Andra uppgifter som kan vara direkt eller indirekt hänförliga till en fysisk person än uppgifter om telefonnummer och om den som tillhandahåller berörda allmänt tillgängliga telefonitjänster får inte lämnas utan samtycke från personen.

Myndigheten får utse någon att i en databas sammanställa sådana uppgifter som avses i första stycket och lämna dem till den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster, i den mån denne behöver uppgifterna för dirigering av samtal, och andra som myndigheten bestämmer. Den utsedda databasoperatören skall i förhållande till den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster tillämpa villkor som är konkurrensneutrala och får ta ut den ersättning som är skälig med hänsyn till kostnaderna.

Bestämmelserna i denna lag gäller i tillämpliga delar för den databasverksamhet som avses i andra stycket.

Särskilda skyldigheter för företag med betydande inflytande på en marknad

12 § Den som enligt 8 kap. 7 § har ett betydande inflytande på marknaden för tillhandahållande av anslutning till och användning av allmänna telefonnät till fast nätanslutningspunkt skall ge sina abonnenter tillgång till tjänster som erbjuds av andra som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster och som operatören bedriver samtrafik med, genom

1. ett prefix för val av operatör för enstaka samtal, och

2. ett förval med möjlighet för abonnenten att välja bort förvalet vid enstaka samtal.

Ersättning för ändring av förval får grundas endast på driftskostnaderna och får inte debiteras abonnenten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om på vilket sätt skyldigheterna skall fullgöras och om undantag från skyldigheterna.

13 § Den som enligt 8 kap. 7 § har ett betydande inflytande på en viss slutkundsmarknad får, om skyldighet enligt 12 § eller skyldigheter som kan åläggas enligt 4 kap. 3 och 4 §§ är otillräckliga, i enlighet med 8 kap. 6 § förpliktas att vidta en lämplig åtgärd. En sådan förpliktelse kan avse att

1. tillämpa ett visst högsta eller lägsta pris,

2. inte vidta konkurrenshindrande åtgärder, eller

3. inte göra en tjänst som kan tillhandahållas fristående beroende av att även någon annan tjänst tillhandahålls.

14 § Om en marknadsanalys enligt 8 kap. 6 § visar att det inte råder effektiv konkurrens på marknaden för tillhandahållandet av hela eller delar av det minimiutbud av hyrda förbindelser som fastställts i en förteckning över standarder i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, får den som enligt 8 kap. 7 § har ett betydande inflytande på den marknaden i hela eller delar av landet förpliktas att

1. under likvärdiga omständigheter tillämpa likvärdiga villkor mot andra som tillhandahåller likvärdiga tjänster,

2. tillhandahålla hyrda förbindelser till andra på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för operatörens egna tjänster eller för dotterbolags eller samarbetspartners tjänster,

3. utforma och använda en lämplig kostnadsredovisningsmetod,

4. offentliggöra tekniska egenskaper,

5. offentliggöra taxor, periodiska hyresavgifter och övriga kostnader samt ange om dessa är differentierade, eller

6. offentliggöra leveransvillkor. Taxor och leveransvillkor som offentliggjorts enligt första stycket 5 eller 6 får inte ändras utan tillstånd från den myndighet som regeringen bestämmer.

Särskilda rättigheter för abonnenter m.m.

Avtal m.m.

15 § Ett avtal mellan en slutanvändare och den som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster eller anslutning till ett allmänt telefonnät skall innehålla uppgifter om

1. leverantörens namn och adress,

2. de tjänster som tillhandahålls,

3. den kvalitetsnivå som erbjuds,

4. leveranstiden,

5. de underhållstjänster som erbjuds,

6. detaljerade priser och taxor,

7. hur information om gällande taxor och underhållsavgifter kan erhållas,

8. avtalets löptid,

9. villkoren för förlängning och upphörande av tjänsten, 10. villkoren för förlängning och uppsägning av avtalet, 11. villkoren för ersättning om tjänster inte tillhandahålls enligt avtalet, och

12. hur ett tvistlösningsförfarande för konsumenter utanför domstol inleds.

16 § Om den som tillhandahåller abonnenter elektroniska kommunikationstjänster vill ändra avtalet skall abonnenten underrättas om ändringen minst en månad innan den träder i kraft. En abonnent som inte godtar de nya villkoren får säga upp avtalet utan att därvid drabbas av någon kostnad, avgift eller annan förpliktelse. I underrättelsen skall abonnenten upplysas om sin rätt att säga upp avtalet.

Insyn och offentliggörande av information

17 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall hålla information om gällande priser, taxor och allmänna villkor för tillgång till och användning av telefonitjänsten allmänt tillgänglig.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om sådan information.

18 § Den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får förpliktas att för slutanvändarna offentliggöra jämförbar, adekvat och aktuell information om tjänsternas kvalitet.

Åtgärder vid utebliven betalning

19 § Om en abonnent inte betalar för en telefonitjänst till en fast nätanslutningspunkt får tillhandahållandet av tjänsten avbrytas först sedan abonnenten uppmanats att betala inom viss skälig tid, med upplysning om att tillhandahållandet annars kan komma att avbrytas. Betalas tjänsten inom angiven tid, får tillhandahållandet inte avbrytas.

Om en abonnent vid upprepade tillfällen har betalat för sent, får tillhandahållandet avbrytas omedelbart. Den som tillhandahåller tjänsten skall i sådant fall genast underrätta abonnenten om avbrytandet och under en tid av lägst tio dagar från avbrytandet ge abonnenten möjlighet att ringa nödsamtal och andra avgiftsfria samtal.

Gäller utebliven eller upprepad för sen betalning en viss tjänst skall avbrottet begränsas till den tjänsten, om det är tekniskt möjligt och abonnenten inte tidigare har fått en betalningsuppmaning eller har vilselett tjänsteleverantören.

6 kap. Integritetsskydd

Särskilda definitioner

1 § I detta kapitel avses med

elektroniskt meddelande: all information som utbyts eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, utom information som överförs som del av sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät om denna information inte kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller användaren av informationen,

trafikuppgift: uppgift som behandlas i syfte att befordra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller för att fakturera detta meddelande.

Begreppen behandling, personuppgiftsansvarig och samtycke har i kapitlet samma innebörd som i personuppgiftslagen (1998:204).

Förhållande till annan lag

2 § I fråga om behandling av personuppgifter vid tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster samt vid abonnentupplysning gäller personuppgiftslagen (1998:204), om inte annat följer av denna lag.

Bestämmelserna i personuppgiftslagen om rättelse och skadestånd gäller även vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.

I det allmännas verksamhet skall sekretesslagen (1980:100) tillämpas i stället för 20–23 §§.

Säkerhet

3 §

Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk

kommunikationstjänst skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att behandlade uppgifter skyddas. Den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att upprätthålla detta skydd i nätet. Åtgärderna skall vara ägnade att säkerställa en säkerhetsnivå som, med beaktande av tillgänglig teknik och kostnaderna för att genomföra åtgärderna, är anpassad till risken för integritetsintrång.

4 § Om det vid tillhandahållande av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst finns särskild risk för bristande skydd av behandlade uppgifter, skall den som tillhandahåller tjänsten informera abonnenten om risken. Om den som tillhandahåller tjänsten inte är skyldig att enligt 3 § avhjälpa risken, skall abonnenten informeras om hur och till vilken ungefärlig kostnad risken kan avhjälpas.

Behandling av trafikuppgifter

5 § Trafikuppgifter som avser användare som är fysiska personer eller avser abonnenter och som lagras eller behandlas på annat sätt av den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 §, skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande, om de inte får sparas för sådan behandling som anges i 6 eller 13 §.

6 § Trafikuppgifter som krävs för abonnentfakturering och betalning av avgifter för samtrafik får behandlas till dess att fordran är betald eller preskription inträtt och det inte längre lagligen går att göra invändningar mot faktureringen eller avgiften.

Om den som uppgifterna rör har samtyckt till det, får den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst behandla de uppgifter som avses i 5 § för att marknadsföra elektroniska kommunikationstjänster eller för att tillhandahålla andra tjänster där uppgifterna behövs, i den utsträckning och under den tid som är nödvändig för tjänsten eller marknadsföringen. Ett samtycke kan när som helst återkallas.

Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall informera den uppgiften rör om vilken typ av trafikuppgifter som behandlas och hur länge uppgifterna behandlas för sådana ändamål som anges i första och andra stycket. Informationen skall lämnas innan samtycke inhämtas.

7 § Behandling av trafikuppgifter enligt 5 och 6 §§ får utföras endast av den som fått i uppdrag av den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig att sköta fakturering, trafikstyrning, kundförfrågningar, marknadsföring av elektroniska kommunikationstjänster eller tillhandahållande av andra tjänster där uppgifterna behövs. Behandlingen skall begränsas till vad som är nödvändigt för verksamheten.

8 § Bestämmelserna i 5–7 §§ gäller inte

1. när en myndighet eller en domstol behöver tillgång till sådana uppgifter som avses i 5 § för att lösa tvister,

2. för elektroniska meddelanden som befordras eller har expedierats eller beställts till eller från en viss adress i ett elektroniskt kommunikationsnät som omfattas av beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning, eller

3. i den utsträckning uppgifter som avses i 5 § är nödvändiga för att förhindra och avslöja obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst.

Lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter

9 § Lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter och som rör användare som är fysiska personer eller abonnenter får behandlas endast sedan de har avidentifierats eller användaren eller abonnenten gett sitt samtycke till behandlingen. Behandlingen får endast ske i den utsträck-

ning och under den tid som krävs för tillhandahållandet av en tjänst där uppgifterna behövs.

Innan samtycke lämnas skall den som tillhandahåller tjänsten informera om

1. vilken typ av uppgifter som kommer att behandlas,

2. behandlingens syfte och varaktighet, samt

3. huruvida uppgifterna kommer att vidarebefordras. Användaren eller abonnenten har rätt att när som helst återkalla sitt samtycke.

En användare eller en abonnent skall, trots att samtycke lämnats, på ett enkelt och kostnadsfritt sätt i enskilda fall kunna motsätta sig behandling av uppgifter vid uppkoppling eller överföring av ett elektroniskt meddelande.

10 § Endast den som handlar på uppdrag av den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, eller av den som tillhandahåller den tjänst där uppgifterna behövs, får behandla uppgifter i enlighet med 9 §.

Ospecificerade räkningar

11 §

Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk

kommunikationstjänst är skyldig att tillhandahålla en abonnent som begär det en ospecificerad räkning.

Nummerpresentation

12 § Den som tillhandahåller nummerpresentation skall erbjuda

1. den anropande abonnenten eller användaren möjlighet att enkelt och kostnadsfritt förhindra nummerpresentation för varje samtal,

2. den anropade abonnenten möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt vid rimlig användning av funktionen förhindra nummerpresentationen vid inkommande samtal, och

3. om numret visas innan samtalet etableras, den anropade abonnenten möjlighet att på ett enkelt sätt avvisa inkommande samtal, om skydd mot nummerpresentationen används av den anropande användaren eller abonnenten.

Om presentationen avser det uppkopplade numret, skall den anropade abonnenten erbjudas möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra presentationen av det uppkopplade numret för den anropande användaren.

Vad som föreskrivs i första stycket 1 skall gälla även för samtal till ett annat land. Vad som föreskrivs i första stycket 2 och 3 samt andra stycket skall gälla även för inkommande samtal från ett annat land.

Om nummerpresentation eller presentation av ett uppkopplat nummer erbjuds skall den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster informera allmänheten om detta och om de möjligheter som anges i första och andra stycket.

Undantag som gäller nummerpresentation och lokaliseringsuppgifter

13 § Den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst får

1. på begäran av en abonnent temporärt åsidosätta skydd mot nummerpresentation för att kunna identifiera störande samtal samt lagra sådana uppgifter som identifierar den anropande abonnenten och hålla dem tillgängliga för abonnenten på begäran, samt

2. för Polisen eller en regional alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler åsidosätta skydd mot nummerpresentation och tillhandahålla sådan organisation lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal, utan samtycke eller trots vägran från abonnenten eller användaren.

Automatisk vidarekoppling

14 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst är skyldig att på begäran av en abonnent på ett enkelt sätt och kostnadsfritt tillhandahålla möjlighet att stoppa automatisk vidarekoppling som görs av tredje part till abonnenten.

Abonnentförteckningar

15 § En abonnent som är en fysisk person skall kostnadsfritt få information om ändamålen med en allmänt tillgänglig abonnentförteckning eller en förteckning ur vilken uppgifter kan erhållas genom abonnentupplysning, innan personuppgifter om abonnenten tas in i den. Om förteckningen skall finnas i elektronisk form, skall abonnenten informeras om de sökfunktioner som en sådan tjänst möjliggör.

16 § För att behandla personuppgifter om en abonnent som är en fysisk person i en förteckning som avses i 15 § fordras samtycke från denne.

Abonnenten skall ha möjlighet att utan kostnad kontrollera uppgifterna och få felaktiga uppgifter rättade samt få uppgifter borttagna ur förteckningen så snart det är möjligt.

Förbud mot avlyssning m.m.

17 § Utöver vad som anges i 5–7 och 20 §§ får inte någon annan än berörda användare ta del av eller på annat sätt behandla uppgifter i ett elektroniskt meddelande som överförs i ett allmänt kommunikationsnät eller med en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, eller trafikuppgifter som hör till detta meddelande, om inte en av användarna har samtyckt till behandlingen.

Första stycket utgör inte hinder mot

1. sådan lagring som är automatisk, mellanliggande och tillfällig, om den är nödvändig för överföring av ett elektroniskt meddelande, eller i den utsträckning den är nödvändig för driften av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst,

2. att andra får tillgång till innehållet i ett elektroniskt meddelande, om innehållet ändå är allmänt tillgängligt, om det sker endast för att effektivisera den fortsatta överföringen till andra mottagare samt om uppgifter om vem som begärt att få informationen utplånas, eller

3. att i radiomottagare avlyssna eller på annat sätt med användande av sådan mottagare få tillgång till ett radiobefordrat elektroniskt meddelande som inte är avsett för den som avlyssnar eller för allmänheten.

18 § Elektroniska kommunikationsnät får användas för att lagra eller få tillgång till information som är lagrad i en abonnents eller användares terminalutrustning endast om abonnenten eller användaren av den personuppgiftsansvarige får information om ändamålet med behandlingen och ges tillfälle att hindra sådan behandling. Detta hindrar inte sådan lagring eller åtkomst som behövs för att utföra eller underlätta att överföra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller som är nödvändig för att tillhandahålla en tjänst som användaren eller abonnenten uttryckligen har begärt.

Hemlig teleavlyssning m.m.

19 § En verksamhet skall bedrivas så att beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas och så att verkställandet inte röjs, om verksamheten avser tillhandahållande av

1. ett allmänt kommunikationsnät som inte enbart är avsett för utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen, eller

2. tjänster inom ett allmänt kommunikationsnät vilka består av

a) en allmänt tillgänglig telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt som medger överföring av lokala, nationella och internationella samtal, telefax och datakommunikation med en viss angiven lägsta datahastighet, som medger funktionell tillgång till Internet, eller

b) en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst till mobil nätanslutningspunkt.

Innehållet i och uppgifter om avlyssnade eller övervakade telemeddelanden skall göras tillgängliga så att informationen enkelt kan tas om hand.

Med telemeddelande avses ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om frågor som avses i första och andra styckena samt får i enskilda fall medge undantag från kravet i första stycket.

Tystnadsplikt

20 § Den som i samband med tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst har fått del av eller tillgång till

1. uppgift om abonnemang,

2. innehållet i ett elektroniskt meddelande, eller

3. annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande, får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det han fått del av eller tillgång till.

Sådan tystnadsplikt gäller inte i förhållande till den som har tagit del i utväxlingen av ett elektroniskt meddelande eller som på annat sätt har sänt eller tagit emot ett sådant meddelande.

Tystnadsplikt i fråga om uppgifter som avses i första stycket 1 och 3 gäller inte heller i förhållande till innehavare av ett abonnemang som använts för ett elektroniskt meddelande.

21 § Tystnadsplikt enligt 20 § första stycket gäller även för uppgift som hänför sig till

1. åtgärden att kvarhålla försändelser enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken, och

2. angelägenhet som avser användning av hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning enligt 27 kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken.

22 § Den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och därvid har fått del av eller tillgång till uppgift som avses i 20 § första stycket skall på begäran lämna

1. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till en myndighet som i ett särskilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgivningslagen (1970:428), om myndigheten finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl,

2. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 och som gäller misstanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som skall ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och det enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter,

3. uppgift som avses i 20 § första stycket 3 och som gäller misstanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som skall ingripa mot brottet, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,

4. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till en kronofogdemyndighet som behöver uppgiften i exekutiv verksamhet, om myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende,

5. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till en skattemyndighet som behöver uppgiften i verksamhet som avser kontroll av skatt eller avgift eller i utredning om rätt folkbokföringsort enligt folkbokföringslagen (1991:481), om myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende,

6. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till polismyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i samband med underrättelse, efterforskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall eller för att myndigheten skall kunna fullgöra en uppgift som avses i 12 § polislagen (1984:387),

7. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till polismyndighet eller åklagarmyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i ett särskilt fall för att myndigheten skall kunna fullgöra underrättelseskyldighet

enligt 33 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, och

8. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 och 3 till regional alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.

Ersättning för att lämna ut uppgifter enligt första stycket 8 skall vara skälig med hänsyn till kostnaderna för utlämnandet.

23 § Den som i annat fall än som avses i 20 § första stycket och 21 § i radiomottagare har avlyssnat eller på annat sätt med användande av sådan mottagare fått tillgång till ett radiobefordrat telemeddelande som inte är avsett för honom eller henne själv eller för allmänheten får inte obehörigen föra det vidare.

Närmare föreskrifter

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om behandling av uppgifter för elektronisk kommunikation meddela närmare föreskrifter om

1. vilka uppgifter som får behandlas enligt 6 § första och andra stycket, och

2. de krav som skall ställas på en allmänt tillgänglig telefonitjänst som medger identifiering av det anropande eller uppkopplade telefonnumret eller vidarekoppling.

7 kap. Tillsyn m.m.

Allmänna bestämmelser

1 § Tillsynsmyndigheten skall ha tillsyn över efterlevnaden av lagen och de beslut om skyldigheter eller villkor samt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att för tillsynen få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs.

Tillsynsmyndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogdemyndigheten av beslut som avser åtgärder enligt denna lag. Därvid gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om sådan verkställighet som avses i 16 kap. 10 § den balken.

Uppgifter som hålls tillgängliga enligt 5 kap. 6 § får kontrolleras på operatörens bekostnad.

Förelägganden och förbud m.m.

3 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen att tillhandahålla myndigheten upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av

1. betalning av avgift,

2. efterlevnaden av de allmänna skyldigheter som gäller enligt denna lag,

3. efterlevnaden av villkor som meddelats med stöd av lagen, och

4. efterlevnaden av de skyldigheter som ålagts enligt 4 och 5 kap. Ett föreläggande enligt första stycket får förenas med vite. Information som skall hållas allmänt tillgänglig enligt denna lag, eller enligt de skyldigheter eller villkor eller de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, skall utan anmodan tillställas tillsynsmyndigheten.

4 § Finner tillsynsmyndigheten skäl att misstänka att den som bedriver verksamhet enligt denna lag inte efterlever lagen eller de beslut om skyldigheter eller villkor eller de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, eller inte använder en radiosändare i den utsträckning som villkoren medger, skall myndigheten underrätta den som bedriver verksamheten om detta förhållande och ge denne möjlighet att yttra sig. I underrättelsen skall myndigheten ange att den kan komma att meddela ett föreläggande eller förbud enligt 5 §, om inte rättelse sker inom skälig tid.

Skälig tid får inte understiga en månad, annat än vid upprepade fall av överträdelse, om inte den som underrättas samtycker till en kortare tidsfrist.

5 § Om en underrättelse enligt 4 § inte leder till rättelse får tillsynsmyndigheten meddela de förelägganden och förbud som behövs för att rättelse skall ske.

Följs inte föreläggandet, får tillsynsmyndigheten

1. återkalla ett tillstånd, ändra tillståndsvillkor eller besluta att den som åsidosatt en skyldighet helt eller delvis skall upphöra med verksamheten, om inte överträdelsen är av mindre betydelse, eller

2. meddela de ytterligare förelägganden eller förbud som behövs för efterlevnaden av lagen eller av de beslut om skyldigheter eller villkor eller de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Om en radiosändare använts i mindre omfattning än vad tillståndsvillkoren medger får dock ett sådant tillstånd inte återkallas om särskilda skäl talar mot det eller ändamålet med föreläggandet lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.

Förelägganden och förbud enligt första och andra stycket får förenas med vite.

6 § Ett tillstånd får återkallas och tillståndsvillkor ändras omedelbart, om

1. ett sådant tillstånd som avses i 3 kap. 6 § andra stycket har upphört att gälla, om inte särskilda skäl talar mot en återkallelse,

2. den som har sökt tillståndet har lämnat oriktiga uppgifter eller inte lämnat uppgifter av betydelse för tillståndet,

3. förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen har medfört att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna meddelas,

4. tillståndshavaren trots påminnelse inte betalar avgift enligt 8 kap. 17 eller 18 §, eller

5. tillståndshavaren begär att tillståndet skall återkallas. Tillståndsvillkor får också ändras omedelbart i fall som avses i 3 kap. 23 §.

Ett tillstånd får återkallas enligt första stycket 1–3 endast om ändamålet med återkallelsen inte lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.

7 § Ändring av frekvenstilldelning för rundradiosändning får beslutas, om det är nödvändigt för att nya användare skall få möjlighet att bedriva sådan verksamhet.

En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkor på grund av förändringar inom radiotekniken får beslutas endast om det finns synnerliga skäl med hänsyn till intresset av en effektiv användning av radiofrekvenser. I detta sammanhang skall det särskilt beaktas i vilken utsträckning rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen uppnåtts och vilka effekterna blir på tillståndshavarens verksamhet av en återkallelse eller ändring av tillståndsvillkoren.

8 § Om en överträdelse av denna lag eller av de beslut om skyldigheter eller villkor eller de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsan eller kan befaras orsaka allvarliga ekonomiska eller operativa problem för tillhandahållare eller användare av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster, får tillsynsmyndigheten, i avvaktan på att ärendet avgörs slutligt, omedelbart

1. meddela ett föreläggande att genast efterleva lagen eller de beslut om skyldigheter eller villkor eller de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen,

2. återkalla ett tillstånd eller ändra tillståndsvillkoren, eller

3. besluta att en verksamhet helt eller delvis skall upphöra. Tillsynsmyndighetens beslut enligt första stycket får förenas med vite.

9 § En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkoren påverkar inte skyldighet att betala ersättning för tillstånd som har meddelats enligt 3 kap. 8 eller 22 §, om inte annat bestäms i samband med återkallelsen eller villkorsändringen.

Prövning av tvister

10 § Uppkommer det en tvist mellan dem som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster eller tillhörande tjänster i fråga om skyldigheter som följer av denna lag eller av föreskrifter, tillståndsvillkor eller beslut om förpliktelser som meddelats med stöd av lagen, får en part hänskjuta tvisten för avgörande av tillsynsmyndigheten.

Myndigheten skall så snart som möjligt besluta i de frågor som tvisten gäller. Beslutet skall meddelas senast inom fyra månader från det att begäran kom in till myndigheten, om längre tid inte är nödvändig med hänsyn till tvistens omfattning eller andra särskilda omständigheter.

11 § Om det med hänsyn till tvistens beskaffenhet är lämpligare, får tillsynsmyndigheten i stället för att ta upp en tvist till prövning hänskjuta den för medling. Parterna skall i sådant fall beredas tillfälle att till myndigheten komma in med förslag om lämplig person att vara medlare.

Har medling pågått i fyra månader eller avbrutits dessförinnan utan att parterna kommit överens, skall myndigheten på ny ansökan av någon av parterna pröva tvisten enligt vad som anges i 10 §.

12 § Parterna skall solidariskt betala skälig ersättning till medlare för arbete och utlägg.

13 § Om en tvist som hänskjutits till tillsynsmyndigheten enligt 10 § också har hänskjutits till en myndighet i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, skall tillsynsmyndigheten vid handläggning av ärendet samråda med den utländska myndigheten.

Straff m.m.

14 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. använder radiosändare utan tillstånd där sådant tillstånd krävs enligt denna lag eller använder radiosändare i strid med ett tillståndsvillkor, eller

2. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 14 § andra stycket.

15 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot den tystnadsplikt som föreskrivs i 6 kap. 23 § döms till böter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot förbud enligt 6 kap. 17 eller 18 § döms till böter, om ansvar för brottet inte är stadgat i brottsbalken. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot den tystnadsplikt som föreskrivs i 4 kap. 2 § eller 6 kap. 20 eller 21 § finns i brottsbalken.

16 § Radiosändare eller elektriska eller elektroniska anläggningar som har varit föremål för brott enligt 14 § kan förklaras förverkade. Bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken skall därvid tillämpas.

17 § Har någon ålagts att betala konkurrensskadeavgift enligt 26 § konkurrenslagen (1993:20) eller dömts att betala vite enligt 59 § samma lag, får vite enligt denna lag inte dömas ut för samma förfarande.

8 kap. Prövning av ärenden m.m.

Allmänna bestämmelser

1 § Den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen är skyldig att på begäran tillhandahålla en myndighet upplysningar och handlingar som behövs för

1. förfaranden för eller bedömning av framställningar om beviljande av tillstånd eller medgivande enligt 3 kap. 1, 19 och 23 §§,

2. offentliggörande av jämförande kvalitets- och prisöversikter över tjänster till gagn för konsumenterna enligt 5 kap.,

3. klart definierade statistiska ändamål,

4. marknadsanalys enligt 5 och 6 §§, eller

5. beslut om skyldigheter enligt 4 och 5 kap. Uppgifter som avses i första stycket 2–5 får inte begäras in före ett marknadstillträde eller som villkor för detta.

2 § Den information som har erhållits av en myndighet enligt bestämmelser i denna lag får på motiverad begäran lämnas till Europeiska gemenskapernas kommission eller andra behöriga myndigheter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om det är nödvändigt för att dessa myndigheter eller den svenska myndigheten skall kunna fullgöra sina uppgifter.

Särskilda handläggningstider

3 § I ett ärende om tillstånd att använda radiosändare skall beslut meddelas inom sex veckor efter det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Vid förfaranden med allmän inbjudan till ansökan får handläggningstiden, om det är nödvändigt, förlängas med högst åtta månader.

Dessa handläggningstider gäller inte om annat följer av bestämmelser i internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till om användning av radiofrekvenser och satellitsamordning.

4 § I ett ärende om tillstånd att använda nummer för elektronisk kommunikation skall beslut meddelas inom tre veckor från det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Vid ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan får handläggningstiden, om det är nödvändigt, förlängas med högst tre veckor.

Prövning av vilka företag som har betydande inflytande på en marknad

5 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall fortlöpande fastställa vilka produkt- och tjänstemarknader som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa skyldigheter enligt denna lag. Marknadernas geografiska omfattning skall därvid definieras. Vid fastställandet skall

Europeiska gemenskapernas kommissions rekommendation om relevanta

produkt- och tjänstemarknader samt riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden beaktas.

6 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall fortlöpande analysera de relevanta marknader som har fastställts enligt 5 §. Därvid skall

Europeiska gemenskapernas kommissions riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden beaktas. För varje marknad skall det fastställas om det råder effektiv konkurrens.

Om det vid en bedömning enligt första stycket konstateras att det inte råder effektiv konkurrens på en fastställd marknad, skall företag med betydande inflytande på den marknaden identifieras och beslut meddelas om skyldigheter enligt 4 kap. 4 § och 5 kap. 13 och 14 §§.

Om det vid en bedömning enligt första stycket konstateras att det råder effektiv konkurrens på en fastställd marknad, skall skyldigheter som har beslutats med stöd av 4 kap. 4 § och 5 kap. 13 och 14 §§ upphävas. Tidpunkten för upphävande av en skyldighet skall bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.

För gränsöverskridande marknader som fastställts enligt beslut av Europeiska gemenskapernas kommission skall åtgärder enligt första–tredje styckena beslutas efter samråd med behöriga myndigheter i berörda länder.

7 § Ett företag skall anses ha ett betydande inflytande på en fastställd marknad om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande omfattning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om riktlinjer och underlag för bedömning enligt första stycket.

Förfaranden för samråd

8 § I ett ärende om förpliktelse enligt 4 kap. 14 § eller om ändring av tillstånd eller villkor för att använda radiosändare eller nummer för elektronisk kommunikation skall berörda parter och andra som kan ha intresse i saken ges skälig tid att yttra sig innan beslut fattas, dock minst fyra veckor om det inte finns särskilda skäl mot det.

9 § I ett ärende om slutanvändarrättigheter som gäller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster skall berörda intresseorganisationer ges tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan olägenhet.

10 § När en myndighet avser att enligt 5 § fastställa en marknad som skiljer sig från dem som framgår av Europeiska gemenskapernas kommissions rekommendation eller meddela beslut enligt 6 § andra eller tredje stycket eller 3 kap. 7 § eller vidta andra åtgärder som har betydande inverkan på en enligt 5 § fastställd marknad, skall den upprätta ett förslag till åtgärd och ge berörda parter tillfälle att yttra sig över förslaget inom skälig tid.

Första stycket gäller inte tvist som har hänskjutits till prövning enligt 7 kap. 10 §.

11 § Om ett beslut enligt 5 §, 6 § andra eller tredje stycket, 4 kap. 3 eller 4 § eller 5 kap. 13 eller 14 § skulle kunna påverka handeln mellan staterna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, skall ett motiverat förslag till beslut tillställas behöriga myndigheter i övriga stater och

Europeiska gemenskapernas kommission.

Underrättelse till kommissionen enligt första stycket skall även lämnas om en myndighet i enlighet med internationella avtal avser att införa, ändra eller upphäva en skyldighet som beslutats enligt denna lag.

12 § Beslut i fall som avses i 11 § får meddelas tidigast en månad efter det att underrättelse har skett. Infaller den tidpunkt som bestämts enligt 10 § senare får beslutet meddelas tidigast då.

Ett beslut får dock meddelas tidigast två månader efter utgången av den tid som anges i första stycket, om Europeiska gemenskapernas kommission inom den tiden meddelat myndigheten att den överväger att inte godta ett förslag till beslut som

1. innebär att en marknad som skall fastställas enligt 5 § avviker från kommissionens rekommendation, eller

2. avser identifiering av företag enligt 6 § andra stycket. Om kommissionen inom den tid som anges i andra stycket beslutar att inte godta ett sådant förslag som avses där, får beslut inte meddelas.

13 § Om det behövs för att säkerställa konkurrensen på en marknad som fastställts enligt 5 § eller för att skydda användarnas intressen, och ett beslut om åtgärd inte kan skjutas upp, får beslut, utan iakttagande av samrådsskyldigheten i 10–12 §§, meddelas att gälla i högst sex månader.

I sådant fall skall behöriga myndigheter och Europeiska gemenskapernas kommission utan dröjsmål underrättas om beslutet och skälen för detta.

Ett beslut om en åtgärd enligt första stycket får inte förlängas utan iakttagande av samrådsskyldigheten i 10–12 §§.

14 § Resultatet av ett samrådsförfarande enligt 8–12 §§ skall göras allmänt tillgängligt, utom när det gäller uppgifter för vilka sekretess eller tystnadsplikt gäller enligt lag.

Ändring av beslut i vissa fall

15 § Skyldigheter och villkor som har beslutats enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall ändras eller upphävas om ändamålet med åtgärden inte längre kvarstår. Ett beslut om förpliktelse enligt 4 kap. får ändras eller upphävas om den som enligt beslutet givits tillträde inte fullgör sina åtaganden.

Tidpunkten för en ändring eller ett upphävande av en skyldighet eller ett villkor skall bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.

Särredovisning i vissa fall

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om skyldighet att särredovisa de verksamheter som har samband med tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster för den som

1. bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 §, och

2. har särskild eller exklusiv rätt att tillhandahålla andra tjänster än enligt denna lag.

Avgifter

17 § En handläggningsavgift får tas ut av den som

1. anmäler verksamhet enligt 2 kap. 1 §, eller

2. ansöker om tillstånd eller medgivande enligt 3 kap. 1, 19 eller 23 §. En årlig avgift skall betalas av den som

1. bedriver verksamhet som är anmäld enligt 2 kap. 1 §, eller

2. innehar tillstånd enligt 3 kap. 1 eller 19 §. Handläggningsavgiften skall motsvara myndighetens kostnader för handläggningen av ärendet. De årliga avgifterna skall sammantaget motsvara de kostnader som en myndighet i övrigt har för sin verksamhet enligt denna lag. Avgifterna skall fördelas med skälig andel på dem som bedriver anmäld verksamhet eller innehar tillstånd.

18 § Den som bedriver verksamhet som är anmäld enligt 2 kap. 1 § skall betala en avgift för finansiering av åtgärder mot allvarliga fredstida hot och påfrestningar som gäller elektronisk kommunikation. De avgifter som tas ut skall fördelas med skälig andel på dem som bedriver anmäld verksamhet.

Överklagande m.m.

19 § En myndighets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

20 § Ett beslut enligt 6 § andra stycket som avser identifiering av företag med betydande inflytande på andra marknader än den som anges i 5 kap. 12 § får överklagas endast i samband med att beslut att införa, upphäva eller ändra en skyldighet som anges i 6 § överklagas.

Ett beslut enligt 3 kap. 7 § att begränsa antalet tillstånd får överklagas endast i samband med att beslut i fråga om tillstånd att använda radiosändare överklagas.

21 § Ett beslut om underrättelse enligt 7 kap. 4 § får inte överklagas.

22 § Ett beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annat har bestämts.

Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen (2003:000) om införande av lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation.

2.2. Förslag till lag om införande av lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs1 följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation och denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.

2 § Genom lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation upphävs

1. telelagen (1993:597), och

2. lagen (1993:599) om radiokommunikation.

3 § Förelägganden, förbud och andra beslut som avser skyldighet enligt telelagen (1993:597) och som meddelats med stöd av den lagen eller motsvarande äldre bestämmelser före ikraftträdandet av lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation skall, om skyldigheterna kan åläggas enligt den lagen, fortsätta att gälla under den tid som anges i 7 § 1 samt 8, 13, 15 och 19 §§.

Anmälan och tillstånd

4 § Den som vid ikraftträdandet av lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation är anmäld enligt 5 § telelagen (1993:597) skall anses anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen om elektronisk kommunikation.

5 § Den som vid ikraftträdandet av lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation har tillstånd enligt 7 eller 14 § telelagen (1993:597) eller motsvarande äldre bestämmelser skall anses anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen om elektronisk kommunikation.

Tillstånd för tillhandahållande av mobila teletjänster eller nätkapacitet för sådana tjänster skall anses meddelade enligt 3 kap. 1 § lagen om elektronisk kommunikation för samma radioanvändning som tillståndet enligt telelagen eller motsvarande äldre bestämmelser avser.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 7, Celex 32002L0019), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 21, Celex 32002L0020), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 33, Celex 32002L0021), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 51, Celex 32002L0022) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37, Celex 32002L0058).

6 § Tillstånd som meddelats med stöd av 3 § lagen (1993:599) om radiokommunikation eller motsvarande bestämmelse i äldre lag skall anses meddelade med stöd av 3 kap. 1 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation.

Tillståndsvillkor som meddelats med stöd av 11 § lagen om radiokommunikation eller motsvarande bestämmelser i äldre lag skall anses meddelade med stöd av 3 kap. 11 § lagen om elektronisk kommunikation.

7 § För beslut om tillståndsvillkor som meddelats med stöd av 15 § telelagen (1993:597) gäller följande.

1. Skyldighet som beslutats med stöd av 15 § första stycket 2 och 5, 23 § första stycket 5 samt 34 § första stycket 1 telelagen skall fortsätta att gälla till dess beslut om motsvarande skyldigheter som meddelats med stöd av 8 kap. 6 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation vunnit laga kraft. Beslut som helt eller delvis upphäver sådan skyldighet skall dock gälla omedelbart.

2. Skyldighet som beslutats med stöd av 15 § första stycket 3 och 4 telelagen skall, i fråga om mobila teletjänster eller nätkapacitet för sådana tjänster, anses ha beslutats med stöd av 3 kap. 11 § lagen om elektronisk kommunikation.

Andra frågor enligt telelagen (1993:597)

8 § Beslut som meddelats med stöd av 6 eller 24 § telelagen (1993:597) skall fortsätta att gälla till dess att beslut som meddelats med stöd av 8 kap. 6 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation vunnit laga kraft. Beslut som helt eller delvis upphäver skyldighet enligt 24 § telelagen skall dock gälla omedelbart.

9 § Beslut som meddelats med stöd av 56 § telelagen (1993:597) eller motsvarande äldre bestämmelse skall anses meddelade med stöd av 2 kap. 5 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation.

10 § Beslut som meddelats med stöd av 60 § andra stycket telelagen (1993:597) i tvist om samtrafikvillkor, om villkor för sammankoppling av nätkapacitet enligt 36 § eller om förval enligt 40 § den lagen skall fortsätta att gälla till dess motsvarande skyldigheter om samtrafik, om sammankoppling av nät eller om förval meddelats i eller följer av beslut med stöd av 8 kap. 6 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation och sådant beslut vunnit laga kraft.

11 § Beslut om fastställande av nummerplaner som meddelats med stöd av 37 § telelagen (1993:597) skall anses meddelade med stöd av 3 kap. 15 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation.

12 § Beslut som meddelats med stöd av 39 a § andra stycket telelagen (1993:597) skall anses meddelade med stöd av 5 kap. 11 § andra stycket lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation.

13 § Skyldighet som följer av 40 § telelagen (1993:597) och bestämmelserna om ersättning för förval i 42 § den lagen skall gälla till dess beslut enligt 8 kap. 6 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation avseende identifiering av företag med betydande inflytande på den marknad som anges i 5 kap. 12 § samma lag har vunnit laga kraft, eller beslut om fastställande av att effektiv konkurrens råder på den marknaden meddelats.

14 § Beslut som meddelats med stöd av 41 § andra stycket telelagen (1993:597) skall, i fråga om undantag från 39 § den lagen, anses meddelade med stöd av 5 kap. 9 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation.

15 § Skyldigheter som följer av följande bestämmelser i telelagen (1993:597) skall gälla till dess att beslut om motsvarande skyldigheter som meddelats med stöd av 8 kap. 6 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation vunnit laga kraft eller annat meddelats:

20 §, 23 § första stycket 5, 23 a §, 23 b §, 28 § första stycket, 32 §, 33 §, 34 § första stycket 1–4 och 6 samt tredje och fjärde styckena, och 36 §.

Tillsyn m.m.

16 § Bestämmelserna om tillsyn m.m. i 7 kap. lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation skall tillämpas på sådana skyldigheter som skall gälla enligt 7 § 1 samt 8, 13 och 15 §§ denna lag.

Om medling enligt 58 eller 59 § telelagen (1993:597) redan har inletts på parts begäran vid ikraftträdandet av lagen om elektronisk kommunikation, skall medlingen slutföras enligt äldre bestämmelser.

Övriga bestämmelser

17 § Beslut i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät2 i fråga om utseende av anmälda operatörer med betydande inflytande på vissa marknader skall gälla längst till dess att beslut om samma marknader enligt 8 kap. 6 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation har vunnit laga kraft.

18 § Sådana personuppgifter om en abonnent av fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster som har införts i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning före ikraftträdandet av lagen (2003:000) om elektronisk

2 EGT L 336, 30.12.2000, s. 4 (Celex 32000R2887).

kommunikation, får stå kvar i abonnentförteckningen om inte abonnenten meddelar annat.

19 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall så snart som möjligt ompröva sådana skyldigheter som enligt 7 § 1 samt 8, 13, 15 och 17 §§ skall gälla till dess att det finns ett lagakraftvunnet beslut enligt 8 kap. 6 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation. Har beslut inte meddelats före den 25 juli 2004 upphör skyldigheten i fråga.

20 § Om en förpliktelse enligt 5 kap.14 §§ lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation skulle innebära en inskränkning av de rättigheter eller en utvidgning av de skyldigheter som följer av tillståndsvillkor meddelade med stöd av följande bestämmelser i telelagen (1993:597), får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer förlänga giltighetstiden för dessa rättigheter och skyldigheter till längst den 24 april 2004:

15 § första stycket 1, 4 i fråga om skyldighet att bedriva verksamheten varaktigt och med god kapacitet, tillgänglighet och kvalitet, 6 och 7, samt

23 § första stycket 2. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall underrätta Europeiska gemenskapernas kommission om sådana förlängningar och motivera dem.

21 § En skyldighet som beslutats med stöd av 15 § första stycket 5 och 23 § första stycket 4 telelagen (1993:597) skall anses meddelad med stöd av 1 kap. 9 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation.

22 § Föreskrifter som har meddelats av Post- och telestyrelsen med stöd av telelagen (1993:597) och som inte har upphävts före ikraftträdandet får upphävas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer när beslut enligt lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation i fråga om sådan skyldighet som föreskriften avser har vunnit laga kraft.

2.3. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 27 kap. 25 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 kap.

25 §

1

Har rätten lämnat tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning, får de tekniska hjälpmedel som behövs för avlyssningen eller övervakningen användas.

I telelagen (1993:597) finns bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som gäller för den som har tillstånd att driva televerksamhet.

I lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation finns bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som gäller för den som driver verksamhet som avses i 6 kap. 19 § den lagen.

Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.

1 Senaste lydelse 1996:415.

2.4. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

16 kap.

1 § 2

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av –– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

8. 2 kap.810 §§ lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område

9. 45 § första stycket telelagen (1993:597)

såvitt avser uppgift om innehållet i ett telemeddelande eller annan uppgift som angår ett särskilt sådant meddelande

46 § telelagen (1993:597)såvitt avser uppgift om kvarhållande av försändelse på befordringsföretag eller om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning på grund av beslut av domstol, undersökningsledare eller åklagare 10. 19 § första stycket 1 och 3 postlagen (1993:1684) – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Föreslagen lydelse

16 kap.

1 §

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket

1 Lagen omtryckt 1992:1474. 2 Senaste lydelse 2001:1134.

samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av –– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

8. 2 kap.810 §§ lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område

9. 6 kap. 20 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation

såvitt avser uppgift om innehållet i ett elektroniskt meddelande eller annan uppgift som angår ett särskilt sådant meddelande

6 kap. 21 § lagen ( 2003:000 ) om elektronisk kommunikation

såvitt avser uppgift om kvarhållande av försändelse på befordringsföretag eller om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning på grund av beslut av domstol, undersökningsledare eller åklagare

10. 19 § första stycket 1 och 3 postlagen (1993:1684) – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.

2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler

dels att 9 och 10 §§ skall upphöra att gälla,

dels att rubriken till lagen samt 1–3, 6–8 och 15 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 5 § skall lyda ”Utrustning och tjänster för villkorad tillgång till digitala ljudradio- och TV-tjänster”.

Nuvarande lydelse

Lag ( 1998:31 ) om standarder för sändning av TV-signaler

Föreslagen lydelse

Lag ( 1998:31 ) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler

1 §

Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler.

Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv), 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) och 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster), i de delar de avser bestämmelser om tillämpning av standarder för

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 7, Celex 32002L0019), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 33, Celex 32002L0021) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 51, Celex 32002L0022).

sändning av ljudradiooch televisionssignaler.

2 §

I lagen finns bestämmelser om standarder för TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem.

I lagen finns bestämmelser om standarder för TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem samt om system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- och TV-sändningar till allmänheten.

3 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-program till allmänheten skall användas vissa sändningsstandarder. Föreskrifterna får gälla sändningar som görs i bredbildsformat med 625 linjer, har hög upplösning eller är helt digitala. Föreskrifterna får gälla oavsett om det rör sig om sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan.

Om TV-tjänster i bredbildsformatet 16:9 tas emot och sänds vidare i kabelnät, skall de sändas vidare åtminstone i detta format.

Detta gäller dock inte för sådana kabelnät som från en huvudcentral betjänar färre än 2 000 bostäder.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-tjänster och program till allmänheten skall användas vissa sändningsstandarder. Föreskrifterna får gälla sändningar som görs i bredbildsformat med 625 linjer, har hög upplösning eller är helt digitala. Föreskrifterna får gälla oavsett om det rör sig om sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan.

Om TV-tjänster och program i bredbildsformatet 16:9 tas emot och sänds vidare i allmänna elektroniska kommunikationsnät som inrättats för distribution av digitala televisionstjänster, skall de sändas vidare åtminstone i detta format.

6 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter med avseende på den tekniska funktionsförmågan som behövs för att digitala TV-tjänster som använder system för villkorad tillgång skall kunna överföras i kabelnät.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter med avseende på den tekniska funktionsförmågan som behövs för att digitala ljudradio- och TV-tjänster som använder system för villkorad tillgång skall kunna överföras i elektroniska kommunikationsnät.

7 §

Den som framställer och marknadsför tjänster för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster skall

Den som tillhandahåller tjänster för villkorad tillgång till digitala ljudradio- och TV-tjänster som

likvärdiga och rimliga villkor erbjuda alla programföretag sådana tekniska tjänster att programföretagens sändningar kan tas emot av den publik som har rätt att använda avkodare. Dessa tjänster skall erbjudas under förutsättning att den som framställer och marknadsför tjänsterna också förvaltar avkodaren.

programföretag är beroende av för att nå tittare eller lyssnare, skall på skäliga, rimliga och ickediskriminerande villkor erbjuda alla programföretag sådana tekniska tjänster att programföretagens sändningar kan tas emot av den publik som har rätt att använda avkodare. Dessa tjänster skall erbjudas under förutsättning att den som framställer och marknadsför tjänsterna också förvaltar avkodaren.

Den som tillhandahåller tjänster för villkorad tillgång enligt första stycket skall föra separata räkenskaper för den verksamheten.

8 §

När innehavaren av en immaterialrättighet till ett system för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster upplåter licenser till licenstagare för tillverkning av systemet, skall licenserna upplåtas på likvärdiga och rimliga villkor. Det som gäller för ett system för villkorad tillgång till digitala TVtjänster gäller också för en produkt för villkorad tillgång till samma tjänster.

Innehavaren av rättigheten får vid upplåtelse av licenser för tillverkning inte ställa villkor som förbjuder, avråder från eller motverkar att en och samma produkt innehåller

När innehavaren av en immaterialrättighet till ett system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- eller TV-tjänster upplåter licenser till licenstagare för tillverkning av systemet, skall licenserna upplåtas på skäliga, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Det som gäller för ett system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- eller TV-tjänster gäller också för en produkt för villkorad tillgång till samma tjänster.

Innehavaren av rättigheten får vid upplåtelse av licenser för tillverkning inte ställa villkor som förbjuder, hindrar eller motverkar att en och samma produkt innehåller

1. ett standardiserat gränssnitt som möjliggör anslutning av flera andra tillgångssystem, eller

2. särskild utrustning för ett annat tillgångssystem.

15 §

Om en näringsidkare bryter mot någon av bestämmelserna i 3 § andra stycket, 5 § första stycket, 7, 8 eller 9 § eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av 3 § första stycket, 4 §, 5 § andra stycket eller 6 § får tillsynsmyndigheten förelägga närings-

Om en näringsidkare bryter mot någon av bestämmelserna i 3 § andra stycket, 5 § första stycket, 7 eller 8 § eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av 3 § första stycket, 4 §, 5 § andra stycket eller 6 § får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att följa be-

idkaren att följa bestämmelsen.

Detsamma skall gälla om ett programföretag bryter mot 10 §.

Sådana förelägganden får förenas med vite.

stämmelsen. Sådana förelägganden får förenas med vite.

Innan tillsynsmyndigheten beslutar om ett sådant föreläggande med anledning av en överträdelse av 7 eller 8 § skall den samråda med Konkurrensverket.

Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.

2.6. Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen (1996:844) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §

1

För att sända ljudradio- eller TV-program med hjälp av radiovågor på frekvens under 3 gigahertz krävs tillstånd enligt denna lag.

Tillstånd krävs inte för sändningar av sökbar text-TV som sker från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt denna lag. Tillstånd krävs inte heller för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade och som äger rum under högst fyra timmar om dygnet från en sådan radiosändare.

Föreskrifter om tillstånd att inneha eller använda radiosändare finns i lagen (1993:599) om radiokommunikation.

Föreskrifter om tillstånd att inneha eller använda radiosändare finns i lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation.

Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003

1 Senaste lydelse 2001:272.

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning

Härigenom föreskrivs att 1, 4, 7 och 10 a §§ lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om radioutrustning och teleterminalutrustning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om lagens tillämplighet när utrustningen ingår i eller är tillbehör till en annan produkt.

När det gäller användning av radioanläggningar och radiovågor för kommunikation finns bestämmelser i lagen (1993:599) om radiokommunikation. För televerksamhet finns bestämmelser i telelagen (1993:597).

När det gäller användning av radioanläggningar och tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster finns bestämmelser i lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation.

4 §

Utrustning får släppas ut på marknaden och tas i bruk endast om den uppfyller de väsentliga egenskapskrav och de krav i övrigt när det gäller produktinformation, bedömning av överensstämmelse och märkning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Radioutrustning får, utöver vad som gäller enligt första stycket, tas i bruk endast om användningen är förenlig med lagen (1993:599) om radiokommunikation och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Radioutrustning får, utöver vad som gäller enligt första stycket, tas i bruk endast om användningen är förenlig med lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att göra anmälan till tillsynsmyndigheten innan radioutrustning som använder frekvensband som inte är harmoniserade inom hela den europeiska gemenskapen släpps ut på marknaden. Om det behövs för att undvika skadlig störning, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter som begränsar rätten att släppa ut radioutrustning på marknaden, även om den i övrigt uppfyller gemenskapsrättens krav.

7 §

Endast utrustning som uppfyller de krav som avses i 4 § får anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät. En teleoperatör får inte av tekniska skäl vägra att ansluta sådan utrustning till telenätet.

Efter medgivande av tillsynsmyndigheten får dock operatören vägra att ansluta, koppla ifrån eller ta ur bruk utrustning som avses i första stycket, om den orsakar skada på nätet eller dess funktion eller medför skadlig störning. I nödfall får utrustningen kopplas ifrån omedelbart, om det krävs för att skydda nätet och användaren utan dröjsmål och kostnadsfritt kan erbjudas en alternativ lösning. Operatören skall då omgående underrätta tillsynsmyndigheten.

En operatör av ett allmänt tillgängligt telenät skall informera tillsynsmyndigheten om vilka tekniska specifikationer som skall följas vid anslutning till nätet samt offentliggöra noggranna och adekvata tekniska specifikationer för de gränssnitt som erbjuds.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om krav enligt tredje stycket.

10 a § 1

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för den som bedriver verksamhet som är anmäld enligt 5 § telelagen (1993:597) eller har tillstånd enligt 3 § lagen (1993:599) om radiokommunikation att betala avgift för tillsynsmyndighetens tillsyn enligt denna lag.

För att täcka kostnaderna för tillsynsmyndighetens tillsyn enligt denna lag skall avgift betalas av den som bedriver verksamhet som är anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation eller har tillstånd enligt 3 kap. 1 § den lagen.

Avgiften skall betalas enligt grunder som leder till att kostnaderna med skälig andel fördelas på dem som bedriver anmäld verksamhet eller innehar tillstånd.

Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.

1 Senaste lydelse 2000:1114.

3. Ärendet och dess beredning

Den 7 mars 2002 utfärdades Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) samt Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen (radiospektrumbeslut). Direktiven och beslutet trädde i kraft den 24 april 2002 och bifogas som bilaga 1–4 och 6. Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktivet om integritet och elektronisk kommunikation) trädde i kraft den 31 juli 2002 och bifogas som bilaga 5.

Inför antagandet av direktiven och beslutet var dessa föremål för behandling i riksdagens EU-nämnd den 30 mars 2001 (ramdirektivet, tillträdesdirektivet och auktorisationsdirektivet), den 21 juni 2001 (direktivet om samhällsomfattande tjänster och radiospektrumbeslutet) och den 28 november 2001 (direktivet om integritet och elektronisk kommunikation).

Regeringen beslutade den 19 april 2002 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att genomföra en fullständig översyn av telelagen (1993:597) och lagen (1993:599) om radiokommunikation samt de gällande politiska målen för dessa med utgångspunkt i EG-rättsakterna, lämna förslag till hur EG-rättsakterna skall genomföras i svensk lagstiftning, kartlägga och analysera övrig lagstiftning inom området för elektronisk kommunikation, beskriva myndighetsstrukturen på området och föreslå påkallade förändringar i organisationen samt lämna de författningsförlag som anses nödvändiga för att möjliggöra tillsyn beträffande den svenska toppdomänen på Internet.

Utredningen, som antog namnet Utredningen om elektronisk kommunikation, överlämnade i juli 2002 delbetänkandet Lag om elektronisk kommunikation (SOU 2002:60). Utredningens lagförslag finns i bilaga 7.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8. Remissyttranden och en sammanställning över dessa finns tillgängliga i Näringsdepartementet (dnr N2002/7230/ITFoU).

Utredningen om elektronisk kommunikation överlämnade därefter i januari 2003 delbetänkandet Myndighetsfrågor m.m. (SOU 2002:109). Även detta betänkande har remissbehandlats. En förteckning över

remissinstanserna finns i bilaga 9. Näringsdepartementet tog även del av remissinstansernas synpunkter vid en hearing den 10 februari 2003. Remissyttranden och en sammanställning över dessa finns tillgängliga i Näringsdepartementet (dnr N2002/12348/ITFoU).

I denna proposition behandlas utredningens förslag angående myndighetsorganisationen. Utredningens förslag angående icke begärd marknadsföring kommer att behandlas av regeringen senare under år 2003.

Post- och telestyrelsen (PTS) har på regeringens uppdrag utrett frågor om säkerheten i telenäten vid svåra påfrestningar på samhället i fred. PTS har på grundval av denna analys utrett behovet av och föreslagit de författningsändringar som dels säkerställer att telekommunikationerna kan fungera i händelse av svår påfrestning på samhället i fred, dels möjliggör för samhället att ställa krav på grundläggande säkerhet i teleinfrastrukturen i syfte att minska konsekvenserna av en svår påfrestning om en sådan skulle inträffa. Uppdraget har i mars 2002 redovisats i en promemoria (dnr N/2002/3657/ITFoU). Promemorian har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Näringsdepartementet.

PTS har även givits i uppdrag att följa tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät. PTS redovisade i maj 2002 i rapporten Konkurrensen i accessnätet (dnr N2002/4910/ITFoU) vilka åtgärder som vidtagits samt ett förslag till lagändring. Rapporten har remissbehandlats. Näringsdepartementet tog även del av remissinstansernas synpunkter vid en hearing den 21 augusti 2002. Remissyttrandena finns tillgängliga i Näringsdepartementet.

Regeringen har vidare berett berörda myndigheter, organisationer och företag tillfälle att yttra sig över en promemoria upprättad i Näringsdepartementet angående bemyndigande att handha registrering av maritima avräkningsorgan (dnr N2003/360/ITFoU).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 13 februari 2003 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 10. Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. Regeringen har i huvudsak beaktat Lagrådets synpunkter. Synpunkterna har behandlats i avsnitt 11, 14.3.1, 14.3.3, 15.2, 17.2, 17.3, 17.5, 18.1, 18.2, 18.10, 19.6, 19.9, 19.13, 22.3 och 23 samt i författningskommentaren, avsnitt 30. Därutöver har redaktionella och språkliga ändringar gjorts i lagtexten.

Hänvisningar till S3

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 5.8

4. Bakgrund

Hänvisningar till S4

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 17.4, 5.8

4.1. Inledning

Elektronisk kommunikation innebär överföring av signaler i elektronisk form. Signalerna bygger på data i analog eller digital form som kan överföras via elektromagnetiska svängningar. Innehållet i data är till exempel text, ljud, bild och kombinationer av dessa.

Elektronisk kommunikation omfattar vad som tidigare varit telefoni, datakommunikation och radio och TV (medier). En tydlig trend är att dessa tre sektorer gradvis växer samman genom den så kallade konvergensen. Konvergensen sker inom infrastruktur-, tjänste- och utrustningsområdena. Den har sin grund framförallt i digitaliseringen och i den standardisering som skett på Internetområdet. Utvecklingen på området för elektronisk kommunikation innebär att olika infrastrukturer och tekniker för överföring av kommunikation och tjänster sammansmälter. Det gör att det exempelvis är möjligt att telefonera via datorn, använda Internet via TV:n och se på TV i mobiltelefonen. En annan tydlig trend är utvecklingen mot ökad mobilitet samt att tjänsterna blir allt mer informationsintensiva så att datakommunikation växer på bekostnad av de tjänster som endast överför tal.

Under de tio år som har gått sedan telelagen (1993:597) och lagen (1993:599) om radiokommunikation trädde i kraft har förändringen av området elektronisk kommunikation varit snabb och omfattande. Tekniska förutsättningar, marknadsförhållanden samt användarnas efterfrågan och behov har utvecklats till något som var svårt att föreställa sig vid lagarnas tillkomst.

Liberaliseringen av statliga monopolmarknader som telekommunikationer, post, elkraft och järnvägar har skett i Sverige liksom i flera andra länder. Den bärande tanken bakom liberaliseringen är och har varit att staten skall lämna så mycket som möjligt av besluten gällande ekonomin till de enskilda aktörerna. Bara i de fall där marknaden inte av sig själv kan uppnå de önskade målen bör staten ingripa med regler, styrning och upphandling.

4.2. Marknadens utveckling

4.2.1. Telekommunikation

I en internationell jämförelse var Sverige tidigt ute med att liberalisera sin telemarknad. Telelagen trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443). Före telelagens tillkomst var det svenska telekommunikationsområdet reglerat i förhållandevis liten utsträckning. Det rådde i princip etableringsfrihet för

var och en att i Sverige starta och driva verksamhet inom teleområdet i konkurrens med det dåvarande statliga Televerket. Till skillnad mot hur förhållandet var i många andra länder fanns det således inte något legalt monopol för Televerket eller annan i riket att bedriva televerksamhet. Televerket hade dock ett faktiskt monopol genom sin dominerande ställning med exempelvis bestämmanderätt om villkoren för anslutning av telefoner och annan utrustning. Genom den tekniska utvecklingen utsattes Televerkets faktiska monopol för viss konkurrens bl.a. på områdena för internationell trafik och nationell långdistanstrafik. Monopolet avskaffades successivt under 1980-talet som en följd av detta och av den pågående liberaliseringsprocessen.

Betydelsen av effektiva telekommunikationer i samhällsutvecklingen är mycket stor. Liberaliseringstankens kärna är att använda konkurrens som ett medel för att skapa effektiva telekommunikationer. Införandet av telelagen syftade dock också till att ge staten förutsättningar att på en öppen telemarknad styra och kontrollera verksamheten på telekommunikationsområdet så att de telepolitiska målen kunde uppfyllas (se bl.a. prop. 1992/93:200, s. 1 och 72 f.). Telelagen tillförsäkrar således staten instrument – i form av regler för tillståndsprövning och fastställande av tillståndsvillkor – för att kunna se till att bl.a. vissa grundläggande behov av telekommunikation kan tillgodoses överallt och inte bara där den är lönsam.

I samband med bolagisering av Televerket tecknade staten och det blivande Telia AB (Telia) ett avtal om särskilda åtaganden. Avtalet syftade till att övergångsvis, i liberaliseringens inledningsskede, säkerställa att vissa telepolitiska mål uppfylldes.

Andra skäl till behovet av reglering på teleområdet var att aktörerna själva behövde klara spelregler för sin verksamhet (se prop. 1992/93:200, s. 72) samt att Sveriges internationella åtaganden, speciellt mot EG, förutsågs komma att kräva en rättslig reglering av förhållandena på telemarknaden (se prop. 1992/93:200, s. 85). Vidare var en reglering nödvändig med hänsyn till Televerkets dominerande ställning.

På flera områden gav den nya regleringen snabba resultat i form av förbättrad konkurrens och ett större urval av tjänster och lägre priser. Inom framför allt mobil- och utlandstelefonin utvecklades konkurrensen snabbt.

Den nationella och lokala telefonin var däremot inte utsatt för en lika intensiv konkurrens. Problemen sammanhängde med svårigheter för marknadens aktörer att nå avtal om tillträde till accessnätet, dvs. nätet närmast abonnenten, och samtrafik.

En översyn av telelagen skedde 1996 (prop. 1996/97:61, bet. 1996/97:TU5, rskr. 1996/97:201) med hänsyn till den snabba utvecklingen inom telesektorn. I samband därmed uttalades att konkurrensen även i fortsättningen var ett viktigt medel i uppfyllandet av de telepolitiska målen. Ambitionen var att generell reglering – till exempel konkurrens- och marknadsföringslagstiftning – skall vara styrande även för telemarknaden (prop. 1996/97:61, s. 34). Regeringen uttalade att det dock under ett övergångsskede, med en aktör på marknaden som starkt dominerar såväl tjänster som infrastruktur, alltjämt fanns ett behov av en särskild sektorreglering.

Översynen innebar bl.a. ändrade regler för tillträde till accessnät och samtrafik. Det främsta exemplet på sådana regler är möjligheten för tillsynsmyndigheten att bestämma vad som skall gälla mellan parterna då de inte kan komma överens.

Under de snart tio år som telelagen varit i kraft har konkurrensen på de flesta delarna av marknaden förbättrats, urvalet av tjänster har ökat, priserna har sjunkit och användarna har fått en starkare ställning.

Fast telefoni

Alla företag och hushåll som så vill har i dag tillgång till analog taltelefoni. Även digital anslutning i form av ISDN (Integrated Services Digital Network) används för telefoni. Den sista juni 2002 fanns det enligt rapporter från Post- och telestyrelsen (PTS), 5 881 000 fasta telefoniabonnemang i Sverige. I september/oktober 2002 hade 97 procent av Sveriges befolkning mellan 16 och 75 år tillgång till fast telefoni i hemmet. Mindre än en promille av dessa abonnemang tillhandahålls av andra företag än TeliaSonera. Antalet operatörer inom fast telefoni är ungefär 35 stycken och när det gäller trafikintäkterna för nationella samtal har TeliaSoneras andel av dessa stadigt sjunkit. År 1998 var Telias andel av trafikintäkterna för nationella samtal 93 procent. År 2001 hade marknadsandelen sjunkit till 69 procent. Konkurrensen på marknaden har således ökat och utvecklingen har skett i olika steg. Ett viktigt steg var förvalsreformen 1999, som innebar att abonnenten kan göra ett stående val av en annan operatör för sina samtal än den som tillhandahåller anslutningen. I februari 2002 skedde en förändring som medförde att en förvalskund numera inte längre behöver slå riktnumret för att ringa ett lokalsamtal. Reformen har medfört en stor ökning av antalet operatörer inom fast telefoni. Antalet förvalskunder, dvs. fasttelefonikunder som valt en alternativ operatör till TeliaSonera, ökar stadigt. Under första halvåret 2002 steg antalet förvalskunder med 6 procent och uppgick i juni 2002 till totalt 1 518 000. Av dessa var 1 364 000 privata, vilket motsvarar en tredjedel av samtliga privata abonnemang för fast telefoni.

Marknaden för internationella samtal är den delmarknad inom fast telefoni som varit konkurrensutsatt under längst tid i Sverige. Detta har inneburit stadigt sjunkande samtalstaxor för konsumenterna. Under första halvåret 2002 ökade dock värdet av marknaden för internationella samtal för första gången på länge.

Konkurrensutvecklingen för den fasta telefonin uppvisar en fragmenterad bild där utvecklingen gått stegvis och där resultatet efter tio år är blandat. På marknaden för privatabonnemang är konkurrensen närmast obefintlig. Konkurrensen på marknaden för nationell telefoni har gradvis förbättrats, medan marknaden för internationell telefoni tycks vara väl fungerande med verklig konkurrens.

Mobiltelefoni

Mobiltelefonnäten finns spridda över i stort sett hela landet. De tillstånd som mobilteleoperatörerna behöver för att bedriva sin verksamhet innehåller även krav på hur täckningen skall se ut. Det finns på marknaden

fortfarande både analoga system som NMT (Nordisk Mobil Telefoni) och digitala som GSM (Global Service for Mobile Communications). Dagens mobiltelefoni är till stor del en taltelefonitjänst. Nya tjänster och tekniker som SMS (Short Message Service) och WAP (Wireless Application Protocol) medger dock överföring av text samt webbliknande innehåll. GSM-näten har sedan sitt införande utvecklats tekniskt med bl.a. GPRS-teknik (General Packet Radio Service) och fått högre överföringskapacitet, vilket möjliggör nya tillämpningar och tjänster med större informationsinnehåll för konsumenterna. Den tredje generationens mobiltelesystem, UMTS (Universal Mobile Telecommunications System), som är under utbyggnad, innebär att överföringskapaciteten ökar ytterligare.

Andelen av befolkningen med tillgång till mobiltelefoni har mer än fördubblats under de senaste fem åren, och Sverige har en i internationell jämförelse mycket hög mobiltelepenetration. Enligt PTS rapport Hur fungerar telefoni och Internet för användarna (2002) använde 87 procent av Sveriges befolkning mellan 16 och 75 år mobiltelefon i september/oktober 2002.

Konkurrenssituationen på mobilteleområdet skiljer sig från den på området för fast telefoni. För NMT finns endast en operatör, nämligen TeliaSonera. På GSM-marknaden finns för närvarande tre stora operatörer som också äger nät. Det är TeliaSonera, Tele2 Sverige AB (Tele2) och Vodafone Sverige AB (Vodafone), med en sammanlagd marknadsandel på 99 procent år 2001 både när det gäller omsättning och abonnemang. PTS har under 2002 delat ut ett fjärde GSM-tillstånd till Swefour AB vilket kan förbättra konkurrensen även om tillståndet avser begränsade områden. Utöver Tele2 och Vodafone har två nya operatörer, Orange Sverige AB och Hi3G Access AB, fått tillstånd för UMTS. Tillståndsvillkoren för UMTS innehåller krav på utbyggnad av nät men möjliggör även delad infrastruktur till viss grad. Några operatörer har aviserat att de har problem med utbyggnaden.

Bristen på homogena och stabila tjänsteerbjudanden innebär svårigheter att göra rättvisande prisjämförelser på mobiltelefoniområdet. Detta medför i sin tur att bedömningen av konkurrensens utveckling på marknaden utifrån prisstudier är problematisk.

Informationsteknik och datakommunikation

De nationella stomnäten, dvs. rikstäckande allmänt tillgängliga nät som förbinder nationella noder och huvudnoder i landets olika delar med varandra, är främst baserade på optiska fiberkablar men även till en viss del radiolänk. De största ägarna av nationella stomnät är TeliaSonera, Utfors AB/Telenor Business Solutions AB, Affärsverket svenska kraftnät, Teracom AB och Banverket. Det mest omfattande nationella stomnätet innehas av TeliaSonera, som når alla kommuner. Ortssammanbindande nät förbinder olika orter med varandra samt med huvudnoderna i nätet. Områdesnäten är spridningsnät som sammanbinder fastighetsnäten i en ort eller ett geografiskt avgränsat område med det ortssammanbindande nätet. I områdesnät kan även inräknas de nät som ofta benämns accessnät. Utöver TeliaSoneras metallbaserade accessnät är fiberkabel den

huvudsakliga tekniken i områdesnäten. De ortssammanbindande näten och områdesnäten ägs till en del av kommunala bolag och kommuner.

En möjlighet till trådlös access med hög överföringskapacitet är fast yttäckande radioaccess som används för sändningar av datakommunikation från punkt till punktsändningar eller punkt till multipunktsändningar, t.ex. LMDS (Local Multipoint Distribution Service). Nationella tillstånd för denna teknik innehas av TeliaSonera, Quadracom Wireless AB, Vodafone samt Broadnet AS. En fördelning av tillstånd för fast yttäckande radioaccess på regional nivå har också utförts. Även elnäten kan användas för elektronisk kommunikation, s.k. Power Line Communication (PLC). Därutöver används också uppgraderade telefonnät, satellit samt marknätet för digital-TV för datakommunikation.

Den svenska marknaden för Internetaccess är fragmenterad. En bedömning av PTS är att det i dag finns ett hundratal Internetoperatörer som tillhandahåller anslutning till Internet till slutkund. Leverantörerna är många och ofta små, och inriktar sig i hög grad på olika nischer och delsegment av marknaden där de erbjuder olika typer av anslutningsformer. De flesta erbjuder traditionella uppringda anslutningar över det vanliga metallbaserade accessnätet. Även kabel-TV-operatörer erbjuder anslutning till Internet via sina kabelnät, medan andra erbjuder anslutning till Internet med hög överföringskapacitet via fastighetsnät – LAN (Local Area Network) – framförallt i flerbostadshus.

I juni 2002 fanns det strax över tre miljoner kunder med anslutning till Internet i Sverige, vilket motsvarar en ökning med 7 procent jämfört med året innan. Marknaden för Internetanslutning växer stadigt och den starkast växande delen av marknaden är anslutning med högre överföringskapacitet. I juni 2002 hade 13 procent av svenska hushåll Internetuppkoppling med högre överföringskapacitet än vanligt modem och ISDN vilket motsvarar en fördubbling mot året innan. Det sker alltså en snabb förändring av Internetmarknaden – under det första halvåret 2002 stod kunder med anslutning med högre överföringskapacitet för 71 procent av nettotillväxten av privata kunder med tillgång till Internet. Fördelningen av marknadsandelar mellan olika operatörer under 2001 när det gäller kunder med högre överföringskapacitet till Internet framgår av nedanstående diagram.

Källa: PTS Svensk telemarknad 2001.

Av diagrammet framgår att dåvarande Telia hade 51 procent av marknaden avseende kunder med högre överföringskapacitet. Den näst största

Marknadsandelar - kunder med högre överföringskapacitet till Internet

Telia 51%

B2 Bredband 14%

UPC 10% Bostream 9% Telenordia 3%

Tele2 2%

Övriga 11%

operatören var B2 Bredband (Bredbandsbolaget) med 14 procent av marknaden.

Det är Internet som i första hand driver fram nya typer av tjänster och skapar förutsättningar för ytterligare konvergens inom området. Enligt statistik från Statens institut för kommunikationsanalys (2003) har andelen av befolkningen i åldern 9–79 år med tillgång till Internet ökat från 3 procent 1995 till 60 procent år 2001. Den åldersgrupp med störst andel personer som har tillgång till Internet är ungdomar i åldern 16–19 år. Där är andelen så hög som 80 procent. En förklaring till det kan vara de satsningar som gjorts i skolan för tillgänglighet till datorer och Internet.

Det är inte enbart tillgången till Internet som ökat, även användandet har ökat. Det är framför allt yngre personer som använder Internet, 90 procent i åldern 18–29 år. Detta kan jämföras med 39 procent i ålderskategorin 55–74 år.

Internetanvändningen påverkar utnyttjandet av andra medier. Det är främst användningen av telefon och TV som har minskat som en följd av den ökade Internetanvändningen.

Internetmarknaden kan fortfarande anses vara i ett uppbyggnadsskede, vilket innebär att utbud och priser ständigt förändras.

4.2.2. Massmedier

Trots att medieanvändningen har förändrats under senare år, bl.a. genom spridningen av Internet till stora delar av befolkningen, nyttjas fortfarande traditionella medier som radio och TV i stor utsträckning. 77 procent av befolkningen, 9–79 år, lyssnar på radio någon gång ett genomsnittligt dygn. Lyssnartiden bland radiolyssnarna är drygt två och en halv timme per dygn. Över 70 procent av befolkningen, 3–99 år, tittade på TV någon gång en genomsnittlig dag år 2002. Tittartiden bland TV-tittarna är två och en halv timme per dygn. Uppgifterna är hämtade från Radioundersökningar AB och Mediamätning i Skandinavien MMS AB.

TV distribueras ut till mottagaren i huvudsak via tre olika distributionskanaler, nämligen marknät, satellit eller kabelnät. I stort sett alla i Sverige har tillgång till TV på något sätt via någon av dessa distributionskanaler. Mottagningen av ljudradio sker nästan uteslutande från marksändning.

Det digitala marknätet för TV når i dag ca 90 procent av befolkningen. Vid sidan av TV-sändningar kan näten också användas för andra tjänster, vilket även gäller näten för digitalradio. I dag pågår olika testverksamheter för Internetanslutning. Som returkanal, dvs. som kanal från användaren, används då telefon- eller mobiltelefonnätet. Med undantag för vissa sändare för närradio och lokalradio äger Teracom AB de analoga och digitala marknäten för radio och TV. De frekvenser som fördelas för rundradio fördelas enligt ett särskilt förfarande som skiljer sig från det som gäller för t.ex. tilldelning av mobiltelefontillstånd.

De flesta kabel-TV-nät består av fiber- och koaxialkabel. Oftast är stamnätets kablar av fiber och kablarna till de enskilda hushållen koaxialkabel. Kapaciteten är högre än i telefonnät och med förbättringar i nätet kan kapaciteten bli mycket stor. I dag används kabelnät i vissa fall

även för bredbandsanslutningar till Internet. Det finns ca 70 kabel-TVoperatörer i Sverige. Av dessa är fyra dominerande och når tillsammans över 2 miljoner hushåll. Det är Com hem AB, som ingår i TeliaSonerakoncernen, och UPC Sverige AB, som ingår i United Pan-Europe Communications, vilket är det näst största kabel-TV-företaget i Europa. Vidare finns Kabelvision som ingår i Tele2-koncernen och har samarbetsavtal med Viasat samt Sweden On Line som ägs av Telenor AS.

Satellitsändningar täcker stora geografiska områden och tas emot med parabolantenn. Satelliten tar emot signaler från en sändare på marken och skickar tillbaka dem till ett bestämt område på jordytan. Två företag dominerar på den svenska marknaden när det gäller kundadministration av satellitsänd TV – Canal Digital, som ägs av Telenor AS, och Viasat, som ingår i mediekoncernen Modern Times Group.

Det behövs inget tillstånd för att bedriva programverksamhet över satellit. I många fall skickas sändningarna från satelliten vidare i kabelnät. Interaktivitet är möjlig via telenätet. En övergång till digitala sändningar håller successivt på att ske inom de olika distributionsformerna för TV. Övergången har gått snabbast för satellitsändningar. Oavsett distributionsform behövs en särskild avkodare för att omvandla den digitala signalen till analog. Avkodaren är normalt ett löst tillbehör, men TV-mottagare med inbyggd digitalavkodare har börjat säljas i utlandet. En fortsatt digitalisering av TV-sändningarna under de närmaste åren kan förutses. Regeringen har i propositionen Digitala TV-sändningar (prop. 2002/03:72) föreslagit att digitala marknadsbundna TV-sändningar byggs ut och att de analoga sändningarna upphör efter en övergångsperiod. Den digitala tekniken innebär en effektivare användning av frekvenserna, produktionen blir billigare, lagring underlättas och bildkvaliteten blir bättre. Den medför också möjligheter till nya tjänster såväl med anknytning till TV-programmen som fristående från dessa. Dessutom innebär konvergensen att TV kan sändas via Internet, vilket dock förutsätter god överföringskapacitet.

5. Den nya EG-regleringen

År 2000 presenterade Europeiska gemenskapernas kommission ett förslag till nytt regelverk för elektronisk kommunikation i syfte att modernisera gemenskapens gällande lagstiftning på området. Förslaget lades fram mot bakgrund av den snabba tekniska och marknadsmässiga utvecklingen. Regleringen behövde anpassas till en mer konkurrensutsatt marknad och ta hänsyn till den pågående konvergensen mellan telefoni, datakommunikation och media. Kommissionens förslag syftade till att föra samman alla nätverk för överföring och tillhörande tjänster i ett enda regelverk.

Under 2001 och 2002 beslutade Europaparlamentet och rådet över kommissionens förslag. Det regelverk som beslutades omfattar fem harmoniseringsdirektiv, bestående av ett ramdirektiv och fyra särdirektiv, samt ett beslut om radiospektrumpolitik inom gemenskapen. Dessutom har kommissionen beslutat ett direktiv om konkurrens på marknaderna

för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. De nya rättsakterna ersätter ett tjugotal gällande direktiv (se avsnitt 6.1 och 6.2). I anslutning till det nya regelverkspaketet har kommissionen även tagit fram riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande samt en rekommendation över de relevanta produkt- och tjänstemarknader på vilka det kan vara motiverat att införa särskilda regleringsskyldigheter. Samtliga dessa akter beskrivs i det följande.

Hänvisningar till S5

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 5.8

5.1. Ramdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) trädde i kraft den 24 april 2002. Direktivet återges i bilaga 1.

Ramdirektivet innehåller grundläggande formella bestämmelser för tillämpningen av övriga aktuella direktiv. Bland annat fastställer direktivet det nya regelverkets övergripande målsättning att åstadkomma ett harmoniserat regelverk för elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster samt tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster (artikel 1). Även de mål och principer som EG-regelverket skall uppnå klargörs, dvs. att främja dels konkurrens, dels den inre europeiska marknaden och dels slutanvändarnas intressen (artikel 8).

Som ett led i harmoniseringssträvandena ålägger direktivet medlemsstaterna att iaktta ett samrådsförfarande när vissa åtgärder skall vidtas. Det skall då vara frågan om åtgärder som har betydande inverkan på en relevant marknad (artikel 6). I vissa för harmoniseringen speciellt viktiga frågor omfattar samrådsförfarandet även EG-kommissionen och ansvariga myndigheter i övriga medlemsstater (artikel 7).

Ramdirektivet anger även förfarandereglerna för marknadsanalyser. Enligt dessa skall de nationella regleringsmyndigheterna identifiera de marknader på vilka det anses berättigat att införa sektorsspecifika skyldigheter (artikel 15) samt analysera dessa för att avgöra om det råder effektiv konkurrens på marknaden eller inte (artikel 16). Dessutom föreslås en ny definition av när ett företag skall anses ha betydande marknadsinflytande, s.k. SMP-status (Significant Market Power), och därmed kunna åläggas sådana skyldigheter (artikel 14). Om en nationell regleringsmyndighet avgör att det inte råder effektiv konkurrens på en relevant marknad skall den identifiera företag som bedöms ha betydande inflytande på den marknaden och ålägga dessa lämpliga sektorsspecifika skyldigheter. Beslut av nationella regleringsmyndigheter skall kunna överklagas till en oberoende instans (artikel 4). Slutligen ger ramdirektivet bl.a. vissa bestämmelser om regleringsmyndigheternas verksamhet (artikel 3), tillhandahållande av information (artikel 5), förvaltning av radiofrekvenser (artikel 9), nummer m.m. (artikel 10), ledningsrätt (artikel 11), samlokalisering m.m. (artikel 12), viss redovisning (artikel 13) och om tvistlösningsförfaranden (artiklar 20 och 21).

5.2. Auktorisationsdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) trädde i kraft den 24 april 2002. Direktivet återges i bilaga 2.

Auktorisationsdirektivet motsvaras i gällande rätt av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet (tillståndsdirektivet).

Syftet med auktorisationsdirektivet är att anpassa reglerna för den inre marknaden för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster genom harmonisering och förenkling av de bestämmelser och villkor som gäller för auktorisation av sådana nät och tjänster, så att dessa lättare kan tillhandahållas inom gemenskapen (artikel 1). Med detta avses att direktivet skall ge en rättslig ram för att säkerställa friheten att tillhandahålla elektronisk kommunikation och elektroniska tjänster och begränsa de administrativa hindren för inträde på marknaden till ett minimum. Förbehåll får därför endast göras i enlighet med de villkor som fastställs i direktivet och eventuella begränsningar i enlighet med artikel 46.1 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EGfördraget), särskilt åtgärder med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsa (artikel 3.1).

Särskilda tillstånd att bedriva verksamhet inom området för elektronisk kommunikation skall inte längre få förekomma. En medlemsstat kan dock införa anmälningsplikt (artikel 3.2). Vidare gäller enligt direktivet att särskilda nyttjanderätter, dvs. tillstånd till radiofrekvenser och till nummer, inte skall krävas om det är möjligt att avstå från det (artikel 5). Skall särskilda tillstånd till radiofrekvenser eller nummer ändå beviljas skall det ske genom ett öppet och icke-diskriminerande förfarande med god insyn.

Det finns en definition av allmän auktorisation i artikel 2. I princip avses de regler som får uppställas för att verksamheten skall få bedrivas. Det är fråga om allmänna rättigheter och skyldigheter. Därutöver kan den som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster åläggas särskilda skyldigheter enligt tillträdesdirektivet (se avsnitt 5.3) och direktivet om samhällsomfattande tjänster (se avsnitt 5.4).

Auktorisationsdirektivet skiljer på villkor som är fogade till den allmänna auktorisationen, nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer samt särskilda skyldigheter (artikel 6). Vilka villkor som får uppställas för allmän auktorisation respektive nyttjanderätter för radiofrekvenser och nummer framgår av bilagan till direktivet, del A, B och C. Uppräkningen är uttömmande. Särskilda skyldigheter skall i rättsligt hänseende vara åtskilda från de rättigheter och skyldigheter som följer av den allmänna auktorisationen.

I direktivet föreskrivs om förfarande för att begränsa antalet nyttjanderätter som skall beviljas till radiofrekvenser (artikel 7).

Utöver tilldelningsregler ger direktivet regler om vilka förutsättningar som måste gälla för att tillstånd skall få ändras eller återkallas och om förfarandet för detta (artikel 14).

I direktivet ges en begränsning av den informationsskyldighet för företag som slås fast i ramdirektivet (artikel 11). För att informationsskyldigheten skall inträda skall de av regleringsmyndigheten efterfrågade uppgifterna stå i proportion till syftet och vara sakligt motiverade för vissa angivna åtgärder, t.ex. systematisk kontroll av att skyldigheter som ålagts ett företag följs. Vidare anges ramarna för vad de nationella regleringsmyndigheterna får vidta för åtgärder för att se till att information lämnas och säkerställa att villkoren för den allmänna auktorisationen, nyttjanderätterna och de särskilda skyldigheterna uppfylls (artikel 10).

Direktivet öppnar en möjlighet att ta ut avgifter för nyttjanderätterna till radiofrekvenser och nummer samt för tillstånd att installera faciliteter på annans egendom, varvid avgifterna skall beakta behovet av en optimal användning av dessa begränsade resurser. Medlemsstaterna skall säkerställa att avgifterna är sakligt motiverade, öppet redovisade, ickediskriminerande och proportionella till det avsedda syftet, och att de tar hänsyn till de mål som anges i ramdirektivet (artikel 13).

Hänvisningar till S5-2

5.3. Tillträdesdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) trädde i kraft den 24 april 2002. Direktivet återges i bilaga 3.

Tillträdesdirektivet skall i ramdirektivets anda harmonisera det sätt på vilket medlemsstaterna reglerar samtrafik och andra former av tillträde till elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter. Syftet är att i enlighet med den inre marknadens principer upprätta ett regelverk för förhållandet mellan leverantörer av nät och tjänster, vilket skall leda till hållbar konkurrens och samverkan mellan elektroniska kommunikationstjänster samt gynna konsumenterna (artikel 1).

Vissa av direktivets bestämmelser är endast riktade mot företag med betydande inflytande på marknaden för elektronisk kommunikation. Direktivet innehåller en förteckning över de typer av skyldigheter som regleringsmyndigheterna skall ha möjlighet att ålägga (artiklar 9–13). Dessa skyldigheter skall säkerställa transparens, icke-diskriminering, åtskild kostnadsredovisning, tillträde till andra operatörers nät och faciliteter samt priskontroll, innefattande kostnadsorienterad prissättning och krav på kostnadstäckning. Motsvarande bestämmelser återfinns i det nu gällande samtrafikdirektivet 97/33/EG (se avsnitt 6.1) som upphävs i samband med att EG:s nya regelverk genomförs.

Vidare fastställs i direktivet begränsningar för skyldigheter när det gäller samtrafik och andra former av tillträde. Direktivet säkerställer även marknadsaktörernas behov av rättslig säkerhet genom att fastställa kriterier för, och begränsningar av, regulatoriska ingrepp. Detta framgår av de närmare förutsättningarna för rättigheter och skyldigheter (artiklar 3 och 4) och för regleringsingripanden (artiklar 5, 6 och 8). De skyldigheter som kan tillgripas för att säkerställa direktivets syfte skall tillämpas på specifika produkt- eller tjänstemarknader i vissa geografiska områden för att lösa marknadsproblem mellan operatörer. Bestämmel-

serna omfattar bl.a. tillträde till fasta nät och mobilnät liksom till digitala radio- eller TV-nät. De omfattar även system med villkorad tillgång och annan tillhörande utrustning, såsom elektroniska programguider (EPG) och gränssnitt för tillämpningsprogram (API – Application Program Interface).

Förutom de skyldigheter som får åläggas en operatör med betydande inflytande på en marknad skall enligt artikel 5 den nationella regleringsmyndigheten, i den utsträckning som är nödvändig för att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra, kunna införa skyldigheter för företag som kontrollerar tillträde till slutanvändarna. Det kan, när detta är motiverat, gälla skyldigheten att bedriva samtrafik mellan deras nät om det inte redan sker. Medlemsstaterna får även införa regler om tillträde till

EPG och API.

Hänvisningar till S5-3

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 5.2

5.4. Direktivet om samhällsomfattande tjänster (USOdirektivet)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster), nedan kallat USO-direktivet (Universal Service Obligations), trädde även det i kraft den 24 april 2002. Direktivet återges i bilaga 4.

USO-direktivet avser att överföra befintliga bestämmelser angående s.k. samhällsomfattande tjänster samt uppdatera dem med erforderliga ändringar till följd av den tekniska och marknadsrelaterade utvecklingen. Målet med direktivet är att genom effektiv konkurrens och valmöjligheter säkerställa dels att det i hela gemenskapen finns tillgång till allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet, dels hantera situationer där slutanvändares behov inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt av marknaden (artikel 1). Direktivet fastställer särskilda användar- och konsumentrelaterade rättigheter där så behövs och medger de nationella tillsynsmyndigheterna rätten att vidta åtgärder för användarnas och konsumenternas räkning. Dessa rättigheter motsvaras av skyldigheter för företag.

Direktivet anger vilka tjänster som skall anses vara samhällsomfattande tjänster (artiklar 3–7 och 9.2). Dessa omfattar bl.a. tillhandahållande av tillträde i en fast nätanslutningspunkt (artikel 4), nummerupplysningstjänst och abonnentförteckning (artikel 5) samt särskilda åtgärder för användare med funktionshinder (artikel 7). Tillhandahållandet skall ske till överkomliga priser. Direktivet innehåller även bestämmelser som innebär att finansieringen av kostnaderna för tillhandahållande av de definierade samhällsomfattande tjänsterna skall ske på det mest konkurrensneutrala sättet (artiklar 12 och 13). Genom direktivet skall bl.a. säkerställas driftskompatibiliteten hos digital-TV-utrustning för konsumenter (artikel 24) samt tillhandahållandet av vissa tjänster, t.ex. hyrda förbindelser (artikel 18) och val och förval av nätoperatör (artikel 19).

Direktivet anger särskilda användar- och konsumentrelaterade rättigheter. Bland annat fastställs vilken grundinformation som konsumenterna

har rätt till i sina avtalsförhållanden med telefonioperatörer (artikel 20). Direktivet ställer också krav på det fasta telefoninätets integritet och att det är tillgängligt i händelse av nätsammanbrott av katastrofkaraktär (artikel 23) samt att samtal kopplas avgiftsfritt till det europeiska larmnumret 112 (artikel 26). Direktivet ställer också upp krav på att operatörerna förser de nationella larmtjänsterna med lokaliseringsuppgifter om varifrån nödsamtal kommer i den mån det är tekniskt genomförbart (artikel 26). Vidare erkänner direktivet medlemsstaternas rätt att fastställa att vissa radio- och TV-sändningar skall vara obligatoriska att vidaresända via vissa nät (s.k. must carry) för att säkerställa den allmänna tillgången till ett bestämt programutbud (artikel 31). Direktivet medger de nationella tillsynsmyndigheterna även rätten att vidta åtgärder för användarnas och konsumenternas räkning utöver vad som framgår av direktivets definition av samhällsomfattande tjänster m.m. (artikel 28). Detta gäller dock endast under förutsättning att det inte krävs någon kompensationsmekanism som drabbar specifika företag, operatörer eller tjänsteleverantörer.

Hänvisningar till S5-4

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 5.2

5.5. Direktivet om integritet och elektronisk kommunikation

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) trädde i kraft den 31 juli 2002. Det ersätter Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet (teledataskyddsdirektivet). Direktivet om integritet och elektronisk kommunikation återges i bilaga 5.

Det nya direktivets bestämmelser skall, liksom teledataskyddsdirektivets, precisera och komplettera Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet). Syftet är bl.a. att säkerställa ett likvärdigt skydd av de grundläggande fri- och rättigheterna när det gäller behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation (artikel 1). Bestämmelserna skall inte tillämpas på verksamheter som faller utanför tillämpningsområdet för Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och inte i något fall på verksamheter som avser allmän säkerhet, försvar, statens säkerhet och statens verksamhet på straffrättens område (artikel 1).

Direktivet förpliktar medlemsstaterna att säkerställa konfidentialitet vid kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter via allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster genom att bl.a. förbjuda åtgärder som saknar lagligt stöd, t.ex. avlyssning, uppfångande med tekniskt hjälpmedel, lagring eller andra metoder som innebär att kommunikationen och de därmed förbundna trafikuppgifterna kan fångas upp eller övervakas av andra personer än användarna utan de berörda användarnas samtycke. Som utgångspunkt gäller att abonnenter och användare skall samtycka till så-

dan behandling för att behandlingen skall vara tillåten. Teknisk lagring som är nödvändig för överföring av kommunikationen utan att det påverkar principen om konfidentialitet får ske (artikel 5). Trafikuppgifter om abonnenter och användare som behandlas och lagras skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för t.ex. faktureringsfrågor (artikel 6). Vidare ges i direktivet vissa integritetsskyddande bestämmelser som bl.a. rätten för abonnenter att få ospecificerade räkningar (artikel 7), att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra presentation per samtal (artikel 8), att få slippa automatisk vidarekoppling (artikel 11) och icke begärd kommunikation (artikel 13) samt att informeras om i vilket syfte behandling av personuppgifter sker.

5.6. Radiospektrumbeslutet

Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen (radiospektrumbeslut) (EGT L 108 24.4.2002, s. 1) trädde i kraft den 24 april 2002. Beslutet återges i bilaga 6.

Radiospektrumbeslutet har till syfte att fastställa politiska och rättsliga ramar inom gemenskapen för att säkerställa samordning av policystrategier och i förekommande fall harmoniserade villkor när det gäller tillgång till och effektiv användning av det radiospektrum som krävs för upprättandet av och verksamheten på den inre marknaden på sådana områden inom gemenskapspolitiken som elektronisk kommunikation, transport samt forskning och utveckling (artikel 1).

För att nå detta syfte fastställs i beslutet vissa överstatliga förfaranden för att bl.a. underlätta en politik när det gäller strategisk planering och harmonisering av radiospektrumanvändningen i gemenskapen (artikel 1). Politiken skall optimera radiospektrumanvändningen och förebygga uppkomsten av skadlig störning. Detta kan ske genom harmoniserade villkor om tillgång till och effektiv användning av radiospektrum. Det har därför ansetts nödvändigt att säkerställa att medlemsstaterna på föreskrivet sätt gör vissa av de beslut som Europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT – Conférence Européenne des Administrations des Postes et des Télécommunications) har fattat tillämpliga (artikel 4). Radiospektrumpolitiken i gemenskapen bör även bidra till att värna yttrandefriheten inbegripet åsiktsfrihet och friheten att motta och sprida information och idéer oavsett gränser, liksom mediernas frihet och mångfald.

Medlemsstaterna skall säkerställa att deras nationella frekvensplan och information om rättigheter, villkor, förfaranden och avgifter som rör radiospektrumanvändningen offentliggörs om det krävs för att uppfylla det i artikel 1 angivna syftet. De skall hålla denna information aktuell och skall dessutom vidta åtgärder för att utveckla lämpliga databaser för att göra informationen tillgänglig för allmänheten, när så är tillämpligt i överensstämmelse med de relevanta harmoniseringsåtgärder som vidtagits (artikel 5). Medlemsstaterna skall förse kommissionen med all nödvändig information för att kommissionen skall kunna kontrollera genomförandet av radiospektrumbeslutet (artikel 6).

Hänvisningar till S5-6

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 14.1

5.7. Konkurrensdirektivet

Kommissionens direktiv 2002/77/EG av den 16 september 2002 om konkurrens på marknaderna för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster trädde i kraft den 7 oktober 2002.

Kommissionsdirektivet är baserat på artikel 86 (f.d. artikel 90) i Romfördraget. Artikeln ger kommissionen rätt att kräva avskaffande av exklusiva och speciella rättigheter som medlemsstaterna givit till företag då dessa rättigheter leder till att andra bestämmelser i fördraget överträds, i detta fall konkurrens- och inremarknadsregleringen. Kommissionsdirektivet konsoliderar det tidigare gällande s.k. tjänstedirektivet 90/388/EG (se avsnitt 6.1). Tanken är att endast de bestämmelser som fortfarande är nödvändiga skall behållas. Vidare anpassas direktivet till den tekniska utvecklingen och vissa bestämmelser görs tydligare i förhållande till det tidigare direktivet. Så ersätts t.ex. telekommunikationer av den bredare termen elektroniska kommunikationer i enlighet med terminologin i övriga rättsakter i det nya regelverket för elektroniska kommunikationer.

Direktivet anger att medlemsstaterna inte får bevilja exklusiva eller särskilda rättigheter för upprättande och/eller tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och -tjänster (artikel 2), för utnyttjande av radiofrekvenser (artikel 4) eller för upprättande och tillhandahållande av nummerupplysningstjänster (artikel 5). Vidare skall medlemsstaterna se till att det inte införs eller bibehålls några begränsningar för tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster (artikel 2).

Medlemsstater som är part i internationella konventioner om inrättandet av satellitorganisationer skall, i den mån dessa är oförenliga med konkurrensreglerna i EG-fördraget, vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att dessa blir förenliga (artikel 7). Företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät får inte ha sitt kabel-TV-nät i samma rättsliga enhet om företaget kontrolleras av medlemsstaten eller har särskilda rättigheter, om det har en dominerande ställning på marknaden eller om det driver ett kabel-TV-nät som byggts upp med stöd av särskilda eller exklusiva rättigheter (artikel 8).

Hänvisningar till S5-7

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 14.2

5.8. Riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande

Kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande i enlighet med gemenskapens regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster trädde i kraft den 11 juli 2002.

Kommissionens riktlinjer beskriver de principer som nationella regleringsmyndigheter skall tillämpa när de definierar marknader och när de fastställer om företag har ett betydande inflytande på marknaden. Riktlinjerna syftar i första hand till att regleringsmyndigheterna sinsemellan skall tillämpa vissa bestämmelser i det nya regelverket på ett enhetligt sätt, särskilt när de skall utse företag som har ett betydande marknadsinflytande. Vidare är syftet att i så stor utsträckning som möj-

ligt öka genomskådligheten och klarheten i rättsläget för tillämpningen av det nya regelverket.

För att åstadkomma enhetlighet mellan medlemsstaternas tillvägagångssätt grundas definitionen av relevanta marknader och kriterierna för bedömning av betydande marknadsinflytande på EG-rättspraxis (avsnitt 2 och 3). Riktlinjerna belyser särskilt frågan om kollektiv dominans och konstaterar härvid bl.a. att förekomsten av strukturella bindningar mellan de berörda företagen inte är en nödvändig förutsättning för att man skall kunna konstatera att det föreligger en kollektiv dominerande ställning (punkt 98). Riktlinjerna redogör för relevant rättspraxis vid förstainstansrätten och EG-domstolen. Riktlinjerna belyser även särskilt beslut som fattats inom telekomsektorn i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer, ändrad genom rådets förordning (EG) nr 1310/97 av den 30 juni 1997.

Kommissionens riktlinjer ger även vägledning kring åläggande, bibehållande, ändring eller upphävande av skyldigheter för operatörer med betydande marknadsinflytande (avsnitt 4). Riktlinjerna lyfter härvid fram betydelsen av att beakta proportionalitetsprincipen. Riktlinjerna beskriver även de nationella regleringsmyndigheternas undersökningsbefogenheter, samt samarbetsförfarandet mellan nationella regleringsmyndigheter, mellan nationella regleringsmyndigheter och nationella konkurrensmyndigheter i samband med marknadsanalyser, och mellan nationella regleringsmyndigheter och kommissionen (avsnitt 5). Riktlinjerna beskriver slutligen även förfarandena för offentligt samråd och för offentliggörande av de nationella regleringsmyndigheternas förslag till beslut (avsnitt 6).

Hänvisningar till S5-8

5.9. Rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader

Kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader inom området elektronisk kommunikation vilka kan komma i fråga för förhandsreglering enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster trädde i kraft den 11 februari 2003.

Kommissionens rekommendation fastställer vilka produkt- och tjänstemarknader inom sektorn för elektronisk kommunikation som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa regleringsskyldigheter enligt förfarandet i artiklarna 15 och 16 i ramdirektivet. Till skillnad från tidigare skall marknaderna i det nya regelverket fastställas i enlighet med konkurrensrättsliga principer. Härvid bör enligt ingresspunkt 9 följande tre kriterier beaktas: Närvaron av stora och varaktiga hinder för marknadstillträde, möjligheten att övervinna hindren inom rimlig tid och möjligheten att tillämpningen av enbart konkurrenslagstiftning skulle kunna avhjälpa de aktuella bristerna på marknaden.

Ingresspunkt 10 anger att i synnerhet två typer av hinder är av betydelse när det gäller marknadstillträde: strukturella hinder (dvs. att det råder obalans mellan de förhållanden som å ena sidan råder för aktörer

med dominerande ställning på marknaden i kraft av tidigare monopol, och å andra sidan förhållandena för nytillkomna aktörer) och rättsliga eller regleringsbaserade hinder.

Även om en marknad kännetecknas av stora hinder för tillträde, kan andra strukturella faktorer på samma marknad innebära att den utvecklas i riktning mot sund konkurrens (ingresspunkt 14). Så är exempelvis fallet på marknader med ett begränsat men ändå tillräckligt antal företag som har olika kostnadsstrukturer och som konfronteras med en priselastisk efterfrågan. Rekommendationen anger att nya och framväxande marknader inte bör omfattas av förhandsreglering (ingresspunkt 15).

Följande tre kriterier anges vara avgörande vid bedömningen av om en marknad kommer att inkluderas i efterföljande versioner av rekommendationen (ingresspunkt 16):

– hur länge de höga hindren för marknadstillträde består, – dynamiken i konkurrenssituationen, och – om konkurrenslagstiftningen som sådan är tillräcklig (utan förhandsreglering) för avhjälpande av varaktiga brister på marknaden.

Det anges slutligen att kommissionen senast den 30 juni 2004 skall avgöra om rekommendationen behöver revideras (ingresspunkt 21).

Rekommendationen identifierar arton produkt- och tjänstemarknader, t.ex. marknaden för tillträde till det allmänna telefonnätet via en fast anslutningspunkt – för hushåll och marknaden för bredbandstillträde för grossistledet.

Hänvisningar till S5-9

6. Nuvarande reglering

Hänvisningar till S6

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 5.8

6.1. EG:s telereglering

Nedanstående direktiv på teleområdet är genomförda i svensk rätt genom bestämmelser i telelagen (1993:597), teleförordningen (1997:399), lagen (1993:599) om radiokommunikation och förordningen (1993:600) om radiokommunikation. EG-förordningen om tillträde till accessnät är direkt tillämplig i Sverige. EG:s nya regelverk för elektronisk kommunikation ersätter dessa direktiv och förordningen.

Tjänstedirektivet

Kommissionens direktiv 90/388/EEG av den 28 juni 1990 om konkurrens på marknaderna för teletjänster (tjänstedirektivet) är ändrat bl.a. genom direktiv 95/51/EG av den 18 oktober 1995 om ändring av direktiv 90/388/EEG med avseende på avskaffande av begränsningarna för användning av kabeltelevisionsnät för tillhandahållande av redan avreglerade teletjänster och genom direktiv 96/19/EG av den 13 mars 1996 om ändring av direktiv 90/388/EEG med avseende på genomförandet av full konkurrens på marknaderna för teletjänster samt genom direktiv 99/64/EG av den 23 juni 1999 om ändring av direktiv 90/388/EEG för att

säkerställa att telenät och kabeltelevisionsnät som ägs av en enda operatör utgör skilda rättsliga enheter.

Genom tjänstedirektivet ålades medlemsstaterna att, med vissa speciella undantag, upphäva alla exklusiva eller speciella rättigheter för tillhandahållande av andra teletjänster än telefoni och vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att alla teletjänstföretag fick rätt att tillhandahålla sådana teletjänster. Vidare förpliktades medlemsstaterna att till den 1 januari 1998 avskaffa alla åtgärder som beviljar

a) exklusiva rättigheter att tillhandahålla teletjänster, inklusive upprättande och tillhandahållande av de telenät som krävs för dessa tjänster, eller

b) speciella rättigheter som begränsar antalet auktoriserade företag med tillstånd att tillhandahålla sådana teletjänster eller att upprätta eller tillhandahålla telenät till två eller flera om detta inte sker på objektiva, proportionella och icke-diskriminerande villkor, eller

c) speciella rättigheter, som utser, på annat sätt än enligt objektiva, proportionella och icke-diskriminerande kriterier, flera konkurrerande företag att tillhandahålla sådana teletjänster eller för att upprätta eller tillhandahålla sådana telenät.

Härigenom öppnades teletjänster och nät för konkurrens från den 1 januari 1998.

ONP-ramdirektivet

Rådets direktiv 90/387/EEG av den 28 juni 1990 om upprättandet av den inre marknaden för teletjänster genom att tillhandahålla öppna nät (ONPramdirektivet) är ändrat genom direktiv 97/51/EG av den 6 oktober 1997 om ändring av direktiv 90/387/EEG och 92/44/EEG för anpassning till en konkurrensutsatt miljö på telekommunikationsområdet.

ONP-ramdirektivet syftar enligt ingressen till att främja en gemensam marknad för teletjänster genom ett snabbt införande av harmoniserade principer och betingelser för att tillhandahålla öppna nät. Förutsättningarna för att tillhandahålla öppna nät måste överensstämma med vissa principer och får inte förhindra tillgång till nät och tjänster annat än av hänsyn till allmänintressen, vilka betecknas som väsentliga krav. Taxeprinciperna bör vara klart specificerade. Definitionen av harmoniserade tekniska gränssnitt och accessförhållandena inom gemenskapen i dess helhet, måste baseras på definitionen av gemensamma tekniska specifikationer, baserade på internationella standarder och specifikationer. Bland annat hänvisas till rådets direktiv 87/95/EEG av den 22 december 1986 om standardisering inom området informationsteknologi och telekommunikation. Harmoniserade nätanslutningspunkter framhålls också som en viktig komponent i att tillhandahålla öppna nät.

Direktivet gäller harmoniseringen av villkoren för öppen och effektiv tillgång till och användning av allmänt tillgängliga telenät, och/eller allmänt tillgängliga teletjänster. Villkoren är avsedda att underlätta tillhandahållandet av tjänster genom allmänt tillgängliga telenät och/eller allmänt tillgängliga teletjänster inom och mellan medlemsstater och i synnerhet tjänster som tillhandahålls från subjekt i andra medlemsstater. Villkor för tillhandahållande av öppna nät måste överensstämma med ett antal grundläggande principer, nämligen att de måste baseras på objek-

tiva kriterier, vara öppna och publiceras, garantera likformighet vid anslutning och inte vara diskriminerande. Villkor för tillhandahållande av öppna nät får inte begränsa tillgången till allmänna telenät eller allmänt tillgängliga teletjänster, förutom av skäl som är grundade på väsentliga krav. Reglerna för enhetlig tillämpning av de väsentliga kraven skall fastställas av kommissionen, efter tillstyrkande av en särskild kommitté, den s.k. ONP-kommittén. Vid behov får kommissionen i samråd med ONP-kommittén kräva att standarder fastställs av de europeiska standardiseringsorganen.

Direktivet om förhyrda förbindelser

Rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindelser (direktivet om förhyrda förbindelser) är ändrat genom direktiv 97/51/EG (se ovan).

ONP-ramdirektivet föreskriver att rådet skall besluta om särskilda villkor för tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindelser. Medlemsstaterna skall enligt direktivet om förhyrda förbindelser säkerställa ett harmoniserat utbud av förhyrda förbindelser med definierade nätanslutningspunkter. Taxor för förhyrda förbindelser skall vara grundade på objektiva kriterier och följa principen om kostnadsorientering. Direktivet gäller inte förhyrda förbindelser som har en av nätanslutningspunkterna placerad utanför gemenskapen.

Samtrafikdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhällsomfattande tjänster och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät (samtrafikdirektivet) är ändrat genom direktiv 98/61/EG av den 24 september 1998 om ändring av direktiv 97/33/EG med avseende på nummerportabilitet mellan operatörer och förval av nätoperatörer (nummerdirektivet).

I direktivet fastslås ett regelverk för att inom gemenskapen säkerställa samtrafik mellan telenät och särskilt samverkan mellan tjänster i syfte att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i en miljö med öppna, konkurrensutsatta marknader. Direktivet gäller harmonisering av villkoren för en öppen och effektiv samtrafik med och tillgång till allmänt tillgängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster.

Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att undanröja alla restriktioner som hindrar organisationer som av medlemsstaterna fått tillstånd att tillhandahålla allmänt tillgängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster från att träffa samtrafikavtal med varandra.

Medlemsstaterna skall säkerställa samtrafik mellan allmänt tillgängliga telenät som uppräknas i bilaga I till direktivet, nämligen det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet, förhyrda förbindelser och allmänt tillgängliga mobiltelefonnät i den utsträckning som krävs för att säkerställa samverkan mellan dessa tjänster för alla användare inom gemenskapen.

I direktivet finns även regler om samlokalisering, delning av utrustning, nummerportabilitet och förval. Vidare finns regler om rätt för den

nationella regleringsmyndigheten att granska samtrafikavtal och regler om hur tvister om samtrafik skall lösas.

Taltelefonidirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG av den 26 februari 1998 om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö (taltelefonidirektivet) gäller harmonisering av villkor för öppen och effektiv tillgång till och användning av fasta allmänt tillgängliga telefonnät och fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster på öppna och konkurrensutsatta marknader i enlighet med principerna om tillhandahållande av öppna nät (ONP). Syftet är att säkerställa tillgången till fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster av god kvalitet inom hela gemenskapen och att fastställa det utbud av tjänster som alla användare, inbegripet konsumenter, mot bakgrund av särskilda nationella förhållanden, till överkomliga priser skall ha tillgång till inom ramen för samhällsomfattande tjänster. Direktivet skall, med undantag för vissa regler om abonnentförteckningar, tillgång till telefonisttjänster och nummerupplysningstjänster, avgiftsfri tillgång till larmtjänster via numret 112, avtal om tjänst och offentliggörande av standardvillkor, inte tillämpas på allmänt tillgängliga nät för mobiltelefoni och allmänt tillgängliga tjänster för mobiltelefoni.

Termen fasta allmänt tillgängliga telefoninät specificeras i bilaga I till samtrafikdirektivet. Däri anges att det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet avser det allmänna kopplade telenät som stöder överföring mellan nätanslutningspunkter på fasta ställen av tal och 3,1 kilohertz bandbredds audioinformation till stöd för bl.a. taltelefoni, telefaxkommunikation och datakommunikation inom talbandet via modem med en hastighet av lägst 2 400 bit/s.

Termen allmänt tillgängliga telefonitjänster omfattar både fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster, såsom det definieras i bilaga I till samtrafikdirektivet, och allmänt tillgängliga tjänster för mobiltelefoni i taltelefonidirektivet. Medlemsstaterna skall säkerställa att varje rimlig begäran om anslutning till det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet via fast anslutning och tillgång till fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster tillmötesgås av åtminstone en operatör och de får, om det är nödvändigt, i detta syfte utse en eller flera operatörer så att hela deras territorier är täckta. Medlemsstaterna skall vidare enligt direktivet säkerställa att abonnenter har rätt att bli införda i allmänt tillgängliga abonnentförteckningar. Samtliga användare skall ha tillgång till en nummerupplysningstjänst som omfattar alla förtecknade abonnentnummer. Tillhandahållande av den begärda nätanslutningen och dessa avgifter skall följa principerna för kostnadsorientering i bilaga II till ONP-ramdirektivet.

Tillståndsdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänsteområdet (tillståndsdirektivet) gäller förfaranden i

samband med beviljande av auktorisation. Det behandlar vidare de villkor som är knutna till auktorisation för att tillhandahålla teletjänster, inbegripet auktorisation för att etablera och/eller driva de telenät som krävs för att tillhandahålla tjänsterna, och de villkor som är knutna till sådan auktorisation. Det är frivilligt för medlemsstaterna att tillämpa auktorisationsförfarande för tillhandahållande av teletjänster. Väljer medlemsstaterna att använda ett sådant förfarande gäller att:

– Auktorisation får endast innehålla de villkor som upptas i bilagan till direktivet. Sådana villkor skall vara sakligt motiverade i förhållande till tjänsten i fråga, icke-diskriminerande, proportionerliga samt genomblickbara.

– Medlemsstaterna skall säkerställa att teletjänster och/eller telenät kan tillhandahållas, antingen utan auktorisation eller på grundval av allmän auktorisation som vid behov kan kompletteras med rättigheter och skyldigheter med individuell bedömning av ansökningar och beslut om individuella tillstånd.

– Medlemsstaterna skall utforma och tillämpa sina auktorisationsförfaranden så att de underlättar tillhandahållandet av teletjänster mellan medlemsstaterna.

Medlemsstaterna får utfärda individuella tillstånd endast i följande syften:

– För att ge tillståndshavaren tillgång till radiofrekvenser eller nummer.

– För att ge tillståndshavaren speciella tillträdesrättigheter till allmän eller privat mark.

– För att ålägga tillståndshavaren skyldigheter och krav när det gäller obligatoriskt tillhandahållande av allmänt tillgängliga teletjänster och/eller allmänna telenät, inbegripet skyldigheter som kräver att tillståndshavaren skall tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och andra skyldigheter enligt lagstiftningen om tillhandahållande av öppna nät.

– För att ålägga tillståndshavaren särskilda skyldigheter, i enlighet med gemenskapens konkurrensregler, om tillståndshavaren har ett betydande marknadsinflytande enligt samtrafikdirektivet avseende tillhandahållandet av allmänna telenät och allmänt tillgängliga teletjänster.

Individuella tillstånd får utfärdas för att tillhandahålla allmänt tillgängliga taltelefonitjänster och för att etablera och tillhandahålla allmänna telenät och andra nät där radiofrekvenser utnyttjas. De villkor, utöver dem som gäller för allmän auktorisation, som i berättigade fall får knytas till individuella tillstånd anges i bilagan.

Vidare finns regler om avgifter och kostnader för allmän auktorisation och individuella tillstånd.

Teledataskyddsdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet (teledataskyddsdirektivet) syftar till att säkerställa en likvärdig nivå på skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna, i synnerhet rätten till privatliv, med avseende på behandling av personuppgifter inom telekommunikationsområdet samt för att säkerställa fri rörlighet för sådana uppgifter och av teleutrustning och tele-

tjänster inom gemenskapen. Bestämmelserna är avsedda att precisera och komplettera det generella dataskyddsdirektivet 96/46/EG samt för att skydda berättigade intressen hos abonnenter som är juridiska personer. Direktivet innehåller bestämmelser om säkerhet i nät och tjänster, telehemlighet vid kommunikation, behandling av trafik- och faktureringsdata, specificerade räkningar, nummerpresentation, automatisk vidarekoppling, kataloguppgifter, icke begärda samtal m.m.

EG-förordningen om tillträde till accessnät (LLUB-förordningen)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät (LLUB-förordningen, Local Loop Unbundling) syftar till att intensifiera konkurrensen och stimulera det tekniska nyskapandet på den lokala marknaden för tillträde. I förordningen fastställs harmoniserade villkor för tillträde till accessnät för att på så vis främja ett konkurrensutsatt och vittomfattande utbud av elektroniska kommunikationstjänster.

Förordningen omfattar tillträde till anmälda operatörers accessnät och tillhörande faciliteter. Med anmäld operatör avses varje operatör av fasta allmänt tillgängliga telefonnät som av sina nationella regleringsmyndigheter har anmälts ha ett betydande inflytande på marknaden när det gäller att tillhandahålla fasta allmänt tillgängliga telefonnät och tjänster enligt bilaga I avsnitt 1 i direktiv 97/33/EG eller direktiv 98/10/EG. Förordningen omfattar således inte förädlade nätkapacitetstjänster eller produkter såsom t.ex. s.k. bitströmstillträde (se avsnitt 17.3). Av förordningen framgår dock att tillämpningen av förordningen inte påverkar anmälda operatörers skyldigheter att, i enlighet med gemenskapens bestämmelser, följa principen om icke-diskriminering vid användning av det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet för att till tredje part tillhandahålla tillträdes- och överföringstjänster med hög hastighet på samma sätt som de tillhandahåller dessa till sig själva och sina associerade företag.

Anmälda operatörer skall ha ett offentligt referenserbjudande om tillträde till sina accessnät och tillhörande faciliteter, vilket skall innehålla åtminstone de punkter som anges i bilagan till förordningen och vara utformat så att mottagaren inte tvingas betala för nätkomponenter eller faciliteter som inte är nödvändiga.

Anmälda operatörer skall bevilja rimliga framställningar från berättigade tredje parter om tillträde till deras accessnät och tillhörande faciliteter på villkor som är klara och tydliga, rättvisa och ickediskriminerande. Ansökningar får avslås endast på grundval av objektiva kriterier som hör samman med teknisk genomförbarhet eller nödvändigheten av att bevara nätverksintegriteten.

Anmälda operatörer skall fastställa avgifterna för tillträdet till accessnäten och tillhörande faciliteter på grundval av kostnaderna.

Hänvisningar till S6-1

6.2. EG:s TV-reglering

Nedanstående direktiv på TV-området är genomförda i svensk rätt i huvudsak genom bestämmelser i radio-_och_TV-lagen (1996:844), lagen

(1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler och lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning. EG:s nya regelverk för elektronisk kommunikation ersätter TV-standarddirektivet.

TV-direktivet

Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (TV utan gränser-direktivet eller TV-direktivet) är ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 om ändring av rådets direktiv om samordning av bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television.

TV-direktivet syftar till att säkerhetsställa fri rörlighet för TV-sändningar inom den Europeiska unionen och ålägger därför medlemsstaterna att säkerställa fri mottagning och förbjuder dem att begränsa vidaresändning inom sina territorier av TV-sändningar från andra medlemsstater. Det åligger också medlemsstaterna att säkerställa att alla TVsändningar som sänds av programföretag inom medlemsstatens jurisdiktion överensstämmer med den nationella lagstiftningen för TV-sändningar avsedda för allmänheten. I direktivet fastställs vissa minimikrav som måste uppfyllas av medlemsstaternas nationella lagstiftning. Direktivet genomförs i svensk rätt genom bestämmelser i radio-_och_TV-lagen.

Enligt TV utan gränser-direktivet skall den ansvariga medlemsstaten vara den som har programföretaget inom sin jurisdiktion. Programföretagets etablering skall vara huvudkriteriet för fastställande av en enskild medlemsstats jurisdiktion.

De materiella reglerna i direktivet innehåller regler för samordning av medlemsstaternas regelverk avseende främjande av produktion och distribution av europeiska program, TV-reklam, sponsring och köp-TV, allmänhetens tillgång till viktiga (sport-)evenemang, skydd av underåriga och allmän ordning samt rätt till genmäle.

TV-standarddirektivet

Syftet med Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler (TV-standarddirektivet) kan sammanfattas i följande huvudpunkter: - Direktivet skall fastställa standarder för TV-sändningar och främja övergången till bredbildsformat. - Direktivet skall underlätta anslutningen av tillbehör till TV-mottagare, bl.a. avkodare, genom fastställande av ett standardiserat gränssnitt mellan TV-mottagaren och avkodaren. - Direktivet skall skapa ett enhetligt regelverk för operatörer av digitala betal-TV-tjänster.

Direktivet har genomförts till svensk lag genom lagen om standarder för sändning av TV-signaler.

Medlemsstaterna åläggs att vidta lämpliga åtgärder för att främja en snabbare utveckling av avancerade TV-tjänster och att underlätta överföringen av befintlig bredbilds-TV till digitala överföringsnät som är öppna för allmänheten. Direktivet föreskriver vilka sändningssystem som skall användas (oavsett om fråga är om kabeldistribution, satellitsändning eller markbunden sändning) vid både digital och inte helt digital utsändning av TV. Helt digitala sändningar skall använda ett sändningssystem som har standardiserats av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan. Det anges även att helt digitala nät som är öppna för allmänheten bör vara utformade så att de kan överföra TV-tjänster i bredbildsformat.

Vidare uppställs krav på att alla TV-apparater som saluförs eller hyrs ut inom EU och som har en inbyggd bildskärm med en synlig diagonal över 42 cm skall vara utrustade med minst ett öppet gränssnitt (vilket standardiserats av ett europeiskt standardiseringsorgan) som möjliggör enkel anslutning av kringutrustning, särskilt extra avkodare eller digitala mottagare.

Direktivet innehåller de villkor som gäller för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster som tillhandahålls publik i gemenskapen. Således uppställs krav på all konsumentutrustning som saluförs, hyrs ut eller på annat sätt tillhandahålls i gemenskapen och som kan avkoda digitala TV-signaler. Sådan utrustning skall ha kapacitet att avkoda digitala signaler i enlighet med den gemensamma kodningsalgoritm som administreras av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan och den skall kunna återge signaler som har sänts okodade. System för villkorad tillgång skall ha nödvändig kapacitet för att överföringskontroll till låg kostnad skall kunna ske vid huvudcentralerna. Vidare innehåller direktivet bestämmelser om vad som skall iakttas när tjänster för villkorad tillgång erbjuds och vilka krav som i övrigt ställs på sådan verksamhet, regler rörande immateriella rättigheter, utrustningskrav för TV-mottagare med integrerad digital avkodare och tvistlösningsmekanismer.

Direktivet säger att när TV-tjänster i bredbildsformatet 16:9 mottas och vidaresänds i kabel-TV-system skall vidaresändningen åtminstone ske i samma format.

Direktivet om villkorad tillgång

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november 1998 om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång (direktivet om villkorad tillgång) syftar till att tillnärma bestämmelserna i medlemsstaterna om åtgärder mot olaglig utrustning som ger obehörig tillgång till skyddade tjänster. Genom direktivet säkerställs att medlemsstaterna förbjuder bl.a. tillverkning och försäljning av privatdekodrar som sker i kommersiellt syfte.

Hänvisningar till S6-2

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 5, 6.8

6.3. Yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) trädde i kraft den 1 januari 1992 och utgör tillsammans med tryckfrihetsförordningen (TF) de två grundlagar som ger medborgarna ett särskilt skydd för tryck- och yttrandefriheten.

Med yttrandefrihet förstås frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

TF reglerar rätten att yttra sig och sprida information genom framför allt tryckta skrifter. YGL reglerar samma rätt avseende vissa andra medier, såsom radio, TV, film, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. Termen tekniska upptagningar infördes genom en lagändring den 1 januari 1999 och omfattar bl.a. datordisketter och datorspel (prop. 1997/98:43 s. 154 f.).

YGL är tillämplig bl.a. på radio- och TV-sändningar samt på vissa andra överföringar av ljud, bild och text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. I lagtexten används uttrycket radioprogram som sammanfattande beteckning på de olika typer av överföringar som nu avses. Gemensamt för dem alla är att överföringen sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Enligt 1 kap. 3 § tredje stycket YGL får det inte utan stöd i YGL förekomma att myndigheter och andra allmänna organ på grund av innehållet i radioprogram och tekniska upptagningar förbjuder eller hindrar innehav eller användning av sådana tekniska hjälpmedel som behövs för att kunna ta emot radioprogram eller för att kunna uppfatta innehållet i tekniska upptagningar. Detsamma gäller förbud mot anläggande av trådnät för sändning av radioprogram.

Enligt huvudregeln om radioprogram skall sändningar av radioprogram vara riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel för att omfattas av grundlagsskyddet (1 kap. 6 §). Med uttrycket riktade till allmänheten menas att den sändande utan särskild begäran från mottagaren riktar sändningen till vem som helst som önskar ta emot den (prop. 1986/87:151 s. 164 f.). Från årsskiftet har tydliggjorts att tillhandahållande av direktsända och inspelade program ur en databas (via Internet) inkluderas.

Gemensamt för de sändningar som enligt huvudregeln om radioprogram omfattas av YGL är alltså att de startas av sändaren och inte på beställning av mottagaren. Det innebär att sådan informationsförmedling som sker genom att den som önskar ta del av informationen själv tar kontakt med informationsförmedlaren och begär viss information som regel inte omfattas av YGL. Viss användning av interaktiva medier, dvs. sådana där både sändare och mottagare kan påverka sändningen, skyddas dock genom den s.k. databasregeln (1 kap. 9 §). Enligt denna är YGL även tillämplig när tidningsredaktioner, nyhetsbyråer och andra särskilt angivna massmedieföretag på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur en databas vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten. Sedan den 1 januari 2003 är grundlagsskyddet enligt databasregeln utvidgat till att gälla vissa nya tekniker, bland annat s.k. print on demand, som innebär framställning på kundens begäran av enstaka exemplar av skrifter, bilder och upptagningar genom överföring av information ur en databas. Dessutom har till gruppen massmedieföretag lagts företag för yrkesmässig framställning av tryckta och därmed jämställda skrifter, t.ex. bokförlag och tryckerier. Sådana företag erhåller därmed automatiskt grundlagsskydd för samma användning av databaser som tidigare nämnda massmedieföretag. Därutöver kan numera andra aktörer än massmedieföretag få ett frivilligt grundlagsskydd för motsvarande verksamheter. Fysiska och juridiska personer som

yttrar sig via Internet kan på frivillig väg omfattas av grundlagsbestämmelserna. Detta fordrar att en ansvarig utgivare utsetts samt att utgivningsbevis beviljats efter ansökan. Radio- och TV-verket prövar frågor om sådant utgivningsbevis.

Internet kan användas på olika sätt och för olika ändamål. Olika användningar måste från grundlagsskyddssynpunkt ses och bedömas för sig. Om innehållet i en tryckt periodisk skrift helt eller delvis återges även på Internet kan den vara grundlagsskyddad enligt den s.k. bilageregeln i 1 kap. 7 § andra stycket TF. Elektroniska tidningar som publiceras på nätet kan alltså under vissa förutsättningar skyddas av antingen databasregeln eller bilageregeln. Om sändningar av ljudradio sker i realtid över Internet kan de vara grundlagsskyddade enligt YGL:s huvudregel om radioprogram.

På området för sändning av radioprogram genom tråd/kabel råder det etableringsfrihet enligt 3 kap. 1 § YGL. Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har en i grundlagen särskilt föreskriven rätt att sända radioprogram genom tråd. Etableringsfriheten på området för trådsändningar innebär att något krav på tillstånd för att sända radioprogram till allmänheten inte får ställas. Etableringsfriheten inskränks dock bl.a. genom ett undantag för skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning som behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. En sådan skyldighet är den vidaresändningsplikt som en kabelnätinnehavare har enligt 8 kap. radio- och TV-lagen (1996:844) (se avsnitt 24.1), dvs. skyldighet att lämna utrymme i sina nät för sändning till bostäder.

Tidigare utformning av 3 kap 1 § YGL har ansetts oförenlig med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät (se avsnitt 6.1). Även förenligheten av telelagens regler om samtrafik med den här grundlagsfästa etableringsfriheten har satts i fråga (se t.ex. SOU 2001:28, s. 244). Bland annat detta har föranlett att etableringsfriheten sedan den 1 januari 2003 har inskränkts ytterligare. Sedan dess kan enligt en ny andra punkt i paragrafen i lag meddelas föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar. Regeln gäller oavsett om överföringen förmedlar ett privat innehåll eller ett sådant som avses i YGL och är avsedd att täcka t.ex. gällande och kommande bestämmelser om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät (prop. 2001/02:74, s. 101).

Enligt en ny tredje punkt kan dessutom i lag föreskrivas skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet. Detta avser t.ex. lagregler om skyldighet för en nätinnehavare att efterhöra mottagarkretsens önskemål om vilka program som skall förmedlas. Medgivandet till lagstiftning innefattar en möjlighet att föreskriva om ingripande mot åsidosättande av en sådan skyldighet. Ett förslag till sådan lagstiftning har tagits fram i departementspromemorian Abonnentinflytande i kabel-TV-nät (Ds 2001:52).

Någon motsvarande etableringsfrihet finns inte på området för sändning av radioprogram med hjälp av radiovågor enligt 3 kap. 2 § YGL.

Skälet till detta är att bristen på frekvensutrymme inte tillåter fri etablering utan snarast kräver en reglering med tillståndsförfarande för att effektivt och ändamålsenligt kunna utnyttja det begränsade frekvensutrymmet. På sistnämnda område skall därför i stället främjandet av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet särskilt beaktas vid tillståndsgivningen.

Härutöver har varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt enligt 3 kap. 8 § YGL att framställa och sprida tekniska upptagningar. För rätt att offentligt förevisa en film, ett videogram eller någon annan teknisk upptagning med rörliga bilder kan det dock krävas granskning och godkännande.

Vidare gäller för de medier som omfattas av YGL tryckfrihetsförordningens principer om ensamansvar och källskydd, begränsning av möjligheter till kriminalisering samt särskild rättegångsordning med tillgång till jury. De principer som grundlagfästs i YGL har till stora delar även tidigare gällt den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten (prop. 2000/01:94).

För varje radioprogram skall det finnas en utgivare som är i första hand ansvarig för eventuella yttrandefrihetsbrott i programmet. En utgivare som har ett sådant ansvar är också jämte programföretaget skadeståndsskyldig, dock endast i de fall framställningen i ett program innefattar ett yttrandefrihetsbrott.

YGL kompletteras av lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

Hänvisningar till S6-3

6.4. Konkurrenslagen (1993:20)

Den nuvarande konkurrenslagen (1993:20), KL trädde i kraft den 1 juli 1993. Lagen har till ändamål att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Effektiv konkurrens kan enligt förarbetena i princip anses råda på en marknad där antalet säljare inte är för begränsat, de utbjudna produkterna inte är för differentierade, företagen inte handlar i samförstånd med varandra och inga väsentliga hinder finns för nyetablering av företag (prop. 1992/93:56, s. 66).

KL bygger på den s.k. förbudsprincipen, vilket innebär att det i lagtexten finns preciserade förbud mot förfaranden som begränsar konkurrensen. Den som bryter mot förbuden kan drabbas av sanktioner. EG:s konkurrensregler har utgjort modell för nuvarande KL. Artiklarna 81.1 och 82 i EG-fördraget – som innehåller generella förbud mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag respektive missbruk av dominerande ställning – har sin motsvarighet i 6 och 19 §§ KL.

Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 6 § KL innebär att samarbete mellan företag inte är tillåtet om syftet eller resultatet är att konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids på ett märkbart sätt. Exempel på typiskt sett olagliga samarbeten är prissamarbete och marknadsuppdelning. Ett konkurrensbegränsande samarbete mellan företag kan emellertid också ha positiva effekter som överväger nackdelarna för konkurrensen. För sådana avtal får Konkurrensverket besluta om individuella undantag. Vissa förutsättningar måste emellertid vara

uppfyllda för att undantag skall kunna lämnas och undantag gäller bara under viss tid. Den 9 januari 2003 tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att analysera frågor som uppkommer med anledning av rådets beslut om en ny tillämpningsförordning för konkurrensreglerna i artikel 81 och 82 i EG-fördraget (Effektivisering av det konkurrensrättsliga regelverket för företagen m.m., dir. 2003:2). I uppgifterna ingår att pröva förutsättningarna för att ersätta institutet med individuella undantag med ett ständigt gällande generellt undantag för sådana konkurrensbegränsande avtal som uppfyller de förutsättningar som i dag gäller för att få individuella undantag.

Förbudet mot missbruk av dominerande ställning i 19 § KL förbjuder inte företag att ha en dominerande ställning, men väl att missbruka denna ställning på olika sätt. Exempel på sådant missbruk kan vara diskriminering eller underprissättning. Det går inte att få individuella undantag från förbudet mot missbruk av dominerande ställning.

Om ett företag är osäkert på om vissa metoder eller avtal strider mot något av förbuden i KL kan det ansöka om ett icke-ingripandebesked. Ett sådant innebär en förklaring att ett visst avtal eller förfarande inte omfattas av förbuden i 6 eller 19 § KL enligt de uppgifter som lämnats av företaget eller som annars är tillgängliga för Konkurrensverket och att det därför inte finns anledning för verket att ingripa med stöd av konkurrenslagen. Den ovannämnda utredning skall dock även utreda om rätten för företag att ansöka om att få beslut om icke-ingripandebesked bör avskaffas.

Enligt 23 § KL får Konkurrensverket ålägga ett företag att upphöra med överträdelser av förbuden i 6 eller 19 §. Åläggandet kan förenas med vite. Om företaget inte rättar sig efter ett vitesföreläggande kan domstol, på talan av verket, döma ut vitet. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbuden riskerar att betala en konkurrensskadeavgift och skadestånd till de företag som drabbas.

Själva utformningen av ett åläggande beror på vilket slags överträdelse det är fråga om i det enskilda fallet. Hur åläggandena skall utformas har inte angetts i lagen. Detta ger enligt förarbetena en möjlighet att välja den i det särskilda fallet lämpligaste åtgärden (prop. 1992/93:56, s. 90 f.). Som en allmän princip bör gälla att åläggandet inte skall vara mer vittgående än som erfordras. Förarbetena talar om fyra kategorier av ålägganden: åläggande att upphöra att tillämpa visst avtal eller förbjudet förfarande, säljåläggande, rättelseåläggande eller prisåläggande. Åläggandet får bara fylla sådana konkurrensfrämjande syften som direkt följer av förbudsreglerna och får inte användas för allmänt näringspolitiska syften. Eftersom ett åläggande ofta förenas med vite gäller att beslutet skall vara tillräckligt preciserat.

6.5. Telelagen (1993:597)

Telelagen (1993:597) syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad (se vidare i avsnitt 7.2). ”Telekommunikationer” definieras inte, men lagen är enligt dess första paragraf tillämplig på bl.a. ”televerksamhet”, som anges vara förmedling av telemeddelanden – dvs.

ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare – via telenät eller tillhandahållande av nätkapacitet. Vid tillämpningen av lagen skall en strävan vara att skapa utrymme för att upprätthålla en effektiv konkurrens inom alla delar av telekommunikationsområdet, såsom ett medel för att uppnå det angivna syftet.

För att få bedriva televerksamhet inom ett allmänt tillgängligt telenät krävs i vissa fall att en anmälan först görs till tillsynsmyndigheten, Post- och telestyrelsen (PTS). Detta gäller tillhandahållande av telefonitjänst (dvs. tjänst bestående i överföring av tal och som medger överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation med låghastighetsmodem) till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst, annan teletjänst som kräver tilldelning av kapacitet ur en fastställd nummerplan för telefoni (t.ex. betalteletjänster) och nätkapacitet.

Den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster eller nätkapacitet skall se till att verksamheten uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet. De företag som bedriver televerksamhet och som har ett betydande inflytande på marknaden skall anmälas till EG-kommissionen. För sådana företag gäller särskilda bestämmelser (se nedan).

Förutom en anmälan enligt ovan krävs det i särskilda fall även tillstånd för att ha rätt att i allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst och nätkapacitet. Så är fallet om verksamheten har en omfattning som med avseende på utbredningsområde, antalet användare eller annat jämförbart förhållande är betydande. Det omfattningskriterium som avses här är ett annat än det ovan nämnda angående anmälan av företag som har ett betydande inflytande på den svenska marknaden till kommissionen. Tillståndsfrågor prövas av PTS.

Vissa tillstånd beviljas först efter ett allmänt inbjudningsförfarande att inkomma med ansökan, nämligen tillstånd att i allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla nya eller väsentligt ändrade mobila teletjänster eller nätkapacitet för sådan verksamhet, om det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som vill driva sådan verksamhet. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrift om de sakliga grunder som skall tillämpas vid prövningen.

Ett tillstånd får förenas med villkor, bl.a. att på vissa villkor tillhandahålla telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt åt var och en som efterfrågar denna tjänst, att – med beaktande av tillgänglig kapacitet – tillhandahålla annan nätkapacitet än för mobila teletjänster åt den som efterfrågar sådan samt att på ett visst sätt fullgöra vad som föreskrivs i telelagen om operatörers skyldigheter vid utövande av verksamheten, om samtrafik och om abonnentupplysning.

Utövaren av anmälningspliktig verksamhet är skyldig att bl.a. beakta handikappades behov av särskilda teletjänster och totalförsvarets behov av telekommunikationer under höjd beredskap samt att kostnadsfritt medverka till att telemeddelanden kan förmedlas till samhällets alarmerings- och räddningstjänst.

Alla som tillhandahåller anmälningspliktig teletjänst är skyldiga att bedriva samtrafik med andra som tillhandahåller teletjänst som är anmälda. Därutöver gäller skyldigheten även för den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller annan teletjänst i en omfattning som med avseende på utbredningsområde, antalet användare eller annat jämförbart förhållande är betydande. Telelagen ålägger dessutom den som tillhandahåller nätkapacitet inom ett allmänt tillgängligt telenät att på begäran av någon annan som tillhandahåller sådan nätkapacitet medverka till sammankoppling av telenätet med dennes telenät för att upprätta sammanhängande förbindelser i näten.

Ersättning för samtrafik avseende telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationen. Detsamma gäller för samtrafik avseende telefonitjänst till mobil nätanslutningspunkt, om den bedrivs av någon som har ett betydande inflytande på marknaden för samtrafik. För annan samtrafik får marknadsmässiga villkor bestämmas.

En tillståndshavare som innehar ett telenät för mobila teletjänster är skyldig att under vissa förutsättningar på marknadsmässiga, ickediskriminerande och konkurrensneutrala villkor upplåta nätkapacitet till andra än tillståndshavare som har egna telenät för mobiltjänster.

Vidare kan den som innehar ett telenät för mobila teletjänster och som har tillstånd att tillhandahålla mobila teletjänster eller nätkapacitet under vissa förutsättningar vara skyldig att tillgodose en begäran av en annan tillståndshavare om att på marknadsmässiga villkor låta abonnenter hos denne via detta nät sända och ta emot telemeddelanden, s.k. nationell roaming.

Företag som har en dominerande ställning på den svenska marknaden kan förpliktas att redovisa viss del av den verksamhet som berörs av tillståndet avskild från annan verksamhet.

I lagen ges vidare regler om taxor för s.k. fast telefonitjänst och för tillhandahållande av en hyrd förbindelse. Taxorna skall grunda sig på kostnaderna om tjänsten tillhandahålls av en teleoperatör som har ett betydande inflytande på marknaden för sådana tjänster. Dessutom har regeringen förbehållits rätten att föreskriva om pristak för taxor för fast telefonitjänst.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas i lagen att fastställa nummerplaner och meddela föreskrifter om planerna. Dessutom ges regler om s.k. nummerportabilitet. Dessa regler gäller för såväl fast som mobil telefoni och innebär att en abonnent ges möjlighet att behålla sitt telefonnummer när denne byter teleoperatör.

Bestämmelser i telelagen om s.k. förval innebär en skyldighet för teleoperatörer med tillstånd att se till att en abonnent kan få tillgång till teletjänster som tillhandahålls av någon annan som operatören bedriver samtrafik med. Abonnenten skall kunna välja en sådan tjänst genom ett stående val.

I lagen anges vidare att en tillsynsmyndighet (PTS) skall ha tillsyn över efterlevnaden av lagen och därvid ha rätt att begära in upplysningar och handlingar, få tillträde till lokaler samt meddela förelägganden och förbud som får förenas med vite. Myndigheten skall enligt lagen ägna särskild uppmärksamhet åt bl.a. avtal om samtrafik. Vid tvister som rör tillämpning av lagen, föreskrifter eller tillståndsvillkor skall myndigheten

medla. Vad gäller samtrafikvillkor, nummerportabilitet och förval skall myndigheten dessutom på ansökan av en part besluta vad som skall gälla mellan parterna, i den mån detta är nödvändigt för att lagen, föreskrifter eller tillståndsvillkor skall efterlevas. Om den tillståndsgivna verksamheten bedrivs i strid med telelagen eller i strid med föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen och avvikelsen inte kan anses vara av mindre betydelse, skall ett tillstånd återkallas om tillståndshavaren inte vidtar rättelse. Återkallelse får även ske bl.a. om förutsättningarna för att meddela tillstånd inte längre föreligger eller om tillståndshavaren begär det. Dessutom får myndigheten förelägga den som bedriver verksamhet i strid med lagen att helt eller delvis upphöra med verksamheten.

Genom ett bemyndigande ges möjlighet att finansiera myndighetens verksamhet enligt lagen genom avgifter från dem som bedriver televerksamhet.

Därutöver ges i telelagen bestämmelser om tystnadsplikt, abonnentupplysning, överklagande, straff och televerksamhet i krig.

Hänvisningar till S6-5

6.6. Lagen (1993:599) om radiokommunikation

Lagen (1993:599) om radiokommunikation (LRK) trädde i kraft den 1 juli 1993. Bestämmelserna i lagen syftar till att främja ett effektivt nyttjande av möjligheterna till radiokommunikationer och andra användningar av radiovågor (se vidare i avsnitt 7.2). Vid tillämpningen skall radiokommunikationens betydelse för yttrandefriheten och informationsfriheten särskilt beaktas.

Lagen innehåller främst regler om tillståndsplikt, tillståndsgivning, tillståndstid, tillsyn och åtgärder mot störningar. Den är tillämplig på användning av radioanläggningar och på användning av radiovågor för kommunikation, m.m. Med sistnämnda tillägg innesluts också sådan användning av radio som inte uppfattas som kommunikation, t.ex. radiobestämning genom radar. En radioanläggning definieras som en sändare eller en mottagare av radiovågor. Med radiosändare avses en anordning som är avsedd för radiokommunikation eller radiobestämning genom sändning av radiovågor. Med radiomottagare avses en anordning som är avsedd för mottagning av radiovågor. Med den angivna definitionen utgör såväl mobiltelefoner som radar en radioanläggning.

Som huvudregel föreskriver lagen om radiokommunikation att det krävs tillstånd för att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg få använda en radiosändare. Tillstånd att använda radiosändare skall avse en viss radioanvändning. Det skall alltså av tillståndsbeslutet klart kunna läsas ut dels vilket slag av radioanvändning det rör, dels för vilket ändamål som radioanläggningen skall användas (prop. 1992/93:200, s. 325).

Undantag från tillståndsplikten gäller för vissa användare mot bakgrund av det gemensamma och samhälleliga intresset att dessa får tillgång till frekvenser i den utsträckning som behövs. Så är fallet beträffande Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt, Försvarets materielverk – vid verksamhet som bedrivs på uppdrag av Försvarsmakten eller Försvarets radioanstalt – och Polisen. Dessa behöver inte ha tillstånd för sin radioanvändning, men anses ha sådant tillstånd vid tillämpningen av la-

gen. Detta innebär att tillståndsmyndigheten har beslutanderätten vid frekvenstilldelning för Försvarsmaktens och Polisens radioanvändning och vid fastställandet av villkoren för denna användning. Vidare får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikten i fråga om dels radiosändare som utnyttjar särskilt bestämda gemensamma frekvenser, dels radiosändare på utländska fartyg, luftfartyg eller motorfordon och dels radiosändare som används av en person som inte har hemvist i Sverige.

Tillstånd skall meddelas om det inte föreligger risk för skadlig påverkan på annan tillåten radioanvändning, radiosändaren uppfyller rimliga tekniska krav på bl.a. en effektiv frekvensanvändning, det kan antas att användningen inte kommer att hindra sådan radiokommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen, radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvensutrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar och det kan antas att användningen inte kommer att inkräkta på försvarets och polismyndighetens frekvensbehov.

Dessutom krävs det att erforderliga tillstånd att använda radiosändare enligt annan lagstiftning föreligger för att tillstånd skall kunna meddelas. Det krävs således att tillstånd för radiobaserade sändningar av ljudradio och television enligt radio-_och_TV-lagen (1996:844) eller för mobila teletjänster enligt telelagen måste föreligga, innan tillstånd enligt lagen om radiokommunikation kan beviljas för samma användning. Den dubbla tillståndsplikten för de sändningar som skall förmedlas kräver inte att det nödvändigtvis är samma subjekt som omfattas av det dubbla tillståndskravet. Den som är tillståndspliktig enligt lagen om radiokommunikation kan vara en annan än den som är tillståndspliktig enligt t.ex. radio-_och_TV-lagen. Sålunda har exempelvis Teracom AB tillstånd enligt lagen om radiokommunikation för det frekvensutrymme som utnyttjas för de sändningar som Sveriges Television AB har tillstånd för enligt radio-_och_TV-lagen.

Liksom telelagen innehåller lagen om radiokommunikation en reglering om hur fördelning skall ske av ett frekvensutrymme när det finns flera sökande för användning av samma spektrumutrymme. Prövningen skall då ske efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan. Detta gäller också när det frekvensutrymme som avsatts för en viss radioanvändning utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd meddelas. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillståndsmyndigheten får meddela föreskrifter om de sakliga grunder som skall tillämpas vid prövningen.

Viss radioanvändning skall dock inte bli föremål för ett inbjudningsförfarande enligt denna lag. Undantaget från inbjudningsförfarandet är radioanvändning som avser utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Urvalsförfarandet för sådan användning sker enligt radio-_och_TV-lagen eller annan särskild medielagstiftning. Inbjudningsförfarande skall inte heller ske enligt lagen om radiokommunikation om sådant skall ske enligt telelagen, dvs. när det råder frekvensbrist vid meddelande av tillstånd till nya eller väsentligt ändrade mobila teletjänster, eller för sådan radioanvändning som är avsedd för privat bruk.

Ett tillstånd kan mot bakgrund av syftet att uppnå effektivitet i radioanvändningen förenas med villkor angående den frekvens som sökanden tilldelats, radiosändarens beskaffenhet, det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får användas, var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen, kompetenskrav, skyldighet att dela frekvensutrymme med någon annan samt annat som är av betydelse för ett effektivt frekvensutnyttjande. Tillstånd skall gälla för en bestämd tid.

Återkallelse av tillstånd får ske bl.a. om förutsättningarna för att meddela ett nytt tillstånd med samma villkor inte längre föreligger eller om tillståndshavaren begär det. Beror de förändrade förhållandena på förändringar inom radiotekniken får återkallelse eller ändring av frekvenstilldelning eller andra tillståndsvillkor endast ske om det med hänsyn till intresset av en effektiv användning av radiofrekvenser finns synnerliga skäl för en sådan åtgärd. Därvid skall beaktas i vilken utsträckning rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen uppnåtts, effekterna på tillståndshavarens verksamhet av en återkallelse eller förändring av tillståndsvillkoren samt omständigheterna i övrigt. Ändring av frekvenstilldelning för rundradiosändning får beslutas, om det är nödvändigt för att nya användare skall få möjlighet att bedriva sådan verksamhet.

Ett av huvudsyftena med regleringen av radiokommunikationsområdet är att förhindra att en radiosändare störs av en annan radioanläggning och att en radiomottagare störs av en annan sådan. Om så sker ålägger lagen tillståndshavaren till den störande sändaren, mottagaren eller anläggningen att se till att störningen upphör. Även beträffande en elektrisk eller elektronisk anläggning som, utan att vara radioanläggning, är avsedd att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något liknande ändamål kan den myndighet som regeringen bestämmer vid vite meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att föreskrifterna skall följas.

Tillståndsmyndighetens kostnader får enligt lagen täckas av avgifter från tillståndshavare. Lagen innehåller dessutom bestämmelser om straff bl.a. för den som använder radiosändare utan tillstånd eller i strid med ett tillståndsvillkor, om användning av radiosändare i krig samt om överklagande.

Hänvisningar till S6-6

6.7. Radio- och TV-lagen (1996:844)

Radio-_och_TV-lagen (1996:844) trädde i kraft den 1 december 1996 och reglerar sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Såväl marksändningar som trådsändningar (kabelsändningar) och satellitsändningar omfattas.

En sändning anses riktad till allmänheten endast om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den. Med den angivna definitionen av sändning till allmänheten kommer vissa former av informationssändning, vilka förutsätter att mottagaren själv efterfrågar och beställer viss sändning, att falla utanför lagens tillämpningsområde. Det är värt att framhålla att en sändning kan omfattas av definitionen även om den kräver ett särskilt avtal, t.ex. betal-TV-

sändningar och kabelsändningar. Däremot torde TV-tjänsten beställ-TV (s.k. video on demand) inte omfattas av lagen (prop. 1995/95:160, s. 65).

Lagen gäller sändningar av TV-program om sändningen kan tas emot i någon stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat) och den som bedriver sändningsverksamheten är etablerad i Sverige, använder sig av en frekvens som har upplåtits här i landet, använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige, använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige, eller är etablerad i Sverige enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Detta gäller dock inte om någon annan EES-stat skall ansvara för sändningen enligt motsvarande kriterier. Skulle någon som har varit etablerad i Sverige etablera sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige skall denne vid tillämpningen av radio-_och_TV-lagen anses etablerad i Sverige (prop. 1997/98:184, s. 31f).

Lagen gäller för sändningar genom tråd endast om sändningen når fler än 100 bostäder.

Lagen gäller även för sådana sändningar av ljudradioprogram över satellit som kan tas emot i Sverige, om den som bedriver sändningsverksamheten har sitt hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från en sändare här i landet.

Utgångspunkten är att det skall råda etableringsfrihet. Eftersom frekvensutrymmet är begränsat finns det inte tillräckligt utrymme för att alla som vill sända ljudradio eller television skall få göra detta. För att hushålla med den ändliga naturresursen och för att skapa ordning i etern krävs det enligt lagen tillstånd för att sända ljudradio- och TV-program med hjälp av radiovågor på radiofrekvenser under 3 gigahertz. Tillstånd att sända TV-program meddelas av regeringen och gäller för viss tid. I lagen erinras vidare om att föreskrifter om tillstånd att inneha eller använda radiosändare finns i lagen (1993:599) om radiokommunikation.

Den som bedriver en sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) skall anmäla sig för registrering hos Radio- och TV-verket. Verket skall föra ett register avseende dem som har tillstånd eller anmält att de bedriver sändningsverksamhet.

Sändningstillståndet kan förenas med olika slag av villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen. Villkor får vidare avse skyldigheter om t.ex. geografisk täckningsgrad, tillgänglighet för syn- och hörselskadade, programinnehåll samt användandet av viss sändningsteknik och vissa sändare.

I lagen regleras vidare närradio och lokalradio. I huvudsak ges olika regler för hur och när sändningar skall ske samt för att möjliggöra en kontroll av att innehållet i tillståndsvillkoren uppfyller syftet att ge skydd och utrymme för yttrandefriheten och informationsfriheten. Lagen innehåller också ett antal bestämmelser om sändningarnas innehåll samt om reklam och annonsering.

I lagen regleras vidare den s.k. vidaresändningsplikten (”must carry”). Denna innebär att innehavare av kabelnät åläggs att se till att de boende i

kabelnätanslutna fastigheter kostnadsfritt har möjlighet att ta emot vissa program.

Vidaresändningsplikten inträder när sändningarna når minst elva bostäder och gäller endast för sändningar för vilka sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud. Ett program som har sänts ut enbart med digital teknik behöver sändas vidare endast om det sänds andra program i anläggningen med digital teknik och då endast digitalt. Sändningsplikten omfattar högst tre samtidigt sända TV-program som sänds av tillståndshavare vars verksamhet finansieras genom anslag från TV-avgiftsmedlen och högst ett TV-program som sänds av en annan tillståndshavare. Satellitsändningar omfattas av sändningsplikten om de sker för att uppfylla en skyldighet att sända till hela eller delar av landet. Däremot omfattas inte sändningar som sker med tillstånd till vidaresändning, t.ex. den finska kanalen i Stockholm.

Var och en som äger eller annars förfogar över en anläggning för trådsändning där TV-program vidaresänds till allmänheten och varifrån sändningarna når fler än 100 bostäder skall i varje kommun där han eller hon har en sådan anläggning kostnadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av TV-program från ett eller flera av Radio- och TV-verket utsedda företag (lokala kabelsändarföretag).

Vidaresändningsplikten gäller inte om vidaresändningarna i anläggningen endast avser TV-program från sändare på jordytan på lägre frekvens än 3 gigahertz, dvs. för traditionella centralantennanläggningar.

Utöver nu redovisade regler ger radio-_och_TV-lagen bestämmelser om tillsyn, straff och överklagande.

Hänvisningar till S6-7

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 24.1

6.8. Lagen (1998:31) om standarder för sändning av TVsignaler

Lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler trädde i kraft den 1 mars 1998. Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler (TV-standarddirektivet, se avsnitt 6.2).

Syftet med direktivet och lagen är att underlätta införandet av avancerade TV-tjänster såsom bredbilds-TV, högupplösnings-TV och digital-TV. För att uppnå detta syfte föreskrivs att vissa standardiserade sändningssystem skall användas. Ett viktigt medel för att åstadkomma detta har ansetts vara att ställa krav på gemensamma standarder, oavsett distributionssätt.

I lagen finns enligt 2 § bestämmelser om standarder för TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem. I 3 § ges ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-program till allmänheten skall användas vissa sändningsstandarder. Med att sändningen sker till allmänheten avses att sändningarna skall vara avsedda att mottas antingen direkt av allmänheten eller efter samtidig och oförändrad vidaresändning. Utanför

tillämpningsområdet faller därmed s.k. programöverföringar, t.ex. transporter av program till eller mellan rundradioföretag.

Med bredbilds-TV avses att TV-sändningar görs i ett visst format, annorlunda än standardformatet för dagens TV-sändningar. Med högupplösnings-TV (HDTV – High Definition Television) avses en TV med flera horisontella bildlinjer än en bild i normal upplösning. Bilden får därigenom större detaljskärpa. En HDTV-bild i bredbildsformat innehåller ca fem gånger så mycket information som en traditionell TV-bild.

Konsumentutrustning som kan avkoda digitala TV-signaler och som skall saluföras eller hyras ut av näringsidkare skall enligt 5 § kunna återge de digitala TV-signalerna även om de har sänts okodade. Detta medför att en näringsidkare förbjuds att saluföra eller hyra ut konsumentutrustning som kan avkoda digitala TV-signaler om utrustningen inte också kan återge digitala TV-signaler som sänts okodade. Även här får det meddelas ytterligare krav på utrustningen genom föreskrifter om avkodning av digitala TV-signaler. Utrustningen skall kunna avkoda digitala TV-signaler i enlighet med den gemensamma europeiska krypteringsalgoritm (krypteringsmetod) som administreras av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan. Bestämmelsen syftar till att motverka att den aktuella utrustningen används för att blockera TV-sändningar som sänds okodade.

Även med avseende på den tekniska funktionsförmågan som behövs för att digitala TV-tjänster som använder system för villkorad tillgång – dvs. tekniska system som reglerar att endast de som är behöriga att ta del av ett visst program eller en viss tjänst får tillgång till dessa – skall kunna överföras i kabelnät får det med stöd av 6 § meddelas föreskrifter. System för villkorad tillgång som används på marknaden skall ha nödvändig teknisk funktionsförmåga för att kostnadseffektiv överföringskontroll skall kunna ske vid huvudcentralerna, så att kabeltelevisionsoperatörer på lokal eller regional nivå skall kunna utöva full kontroll över tjänster som använder systemen.

Den operatör som tillhandahåller tjänster för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster skall enligt 7 § erbjuda sina tjänster till de programföretag som önskar använda åtkomstkontroll. Detta skall ske på villkor som kan anses lika, rimliga och icke-diskriminerande. Detta gäller oberoende av om konkurrenslagen samtidigt är tillämplig på ett förfarande. Även upplåtelser av licenser till licenstagare för tillverkning av ett system för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster skall med stöd av 8 § ske på likvärdiga och rimliga villkor. Innehavaren av rättigheten till systemet får vid upplåtelse av licenser för tillverkning inte ställa villkor som förbjuder, avråder från eller motverkar att en och samma produkt innehåller ett standardiserat gränssnitt som möjliggör anslutning av flera andra tillgångssystem eller särskild utrustning för ett annat tillgångssystem.

Utöver de nu nämnda reglerna ger lagen bl.a. vissa bestämmelser om tillsynsverksamheten och om överklagande.

Hänvisningar till S6-8

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 24.2

6.9. Övrig lagstiftning

Lagen ( 2000:121 ) om radio- och teleterminalutrustning

Lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning trädde i kraft den 8 april 2000 och samtidigt upphävdes den tidigare gällande lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning.

Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse. Huvudsyftet med direktivet är att trygga den fria rörligheten och främja konkurrensen beträffande utrustning på telemarknaden, som är av avgörande betydelse för gemenskapens ekonomi. Det omfattar bl.a. villkor för att få sätta radio- och teleterminalutrustning på den europeiska marknaden och för att ta denna utrustning i bruk.

Lagen om radio- och teleterminalutrustning innehåller grundläggande bestämmelser om vad som gäller för att utrustning skall få släppas ut på marknaden och tas i bruk, bemyndiganden att meddela närmare föreskrifter om detta och vissa bestämmelser om tillsyn, tvångsmedel, straff m.m.

Lagen ( 1998:112 ) om ansvar för elektroniska anslagstavlor

Lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor trädde i kraft den 1 maj 1998. Med en elektronisk anslagstavla avses en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden. Lagen innebär i huvudsak att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla i rimlig omfattning skall ha uppsikt över en sådan tjänst. Tillhandahållaren är skyldig att ta bort meddelanden som uppenbart innehåller uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller intrång i upphovsrätt eller viss annan rättighet. Tillhandahållaren är även skyldig att lämna användare av tjänsten viss information. Den som inte lämnar föreskriven information eller som underlåter att ta bort vissa meddelanden kan straffas. Vidare kan datorer och annan utrustning som använts vid brott mot lagen i vissa fall förverkas.

Lagen ( 2000:171 ) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning

Lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning trädde i kraft den 1 maj 2000. I samband därmed upphävdes lagen (1993:1367) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning.

Det vanligaste skälet för att överföra radio- och TV-program till kod är att sändaren vill ta betalt av mottagaren för att denne skall kunna se den utsända produkten. Med kodning av radio- eller TV-program avses att den utsända signalen förändras på ett sätt som gör att innehållet inte återges på rätt sätt i mottagarna. Kodningen kan i fråga om TV-signaler gälla bilden, ljudet eller båda. För att ett program skall återges på avsett sätt i mottagaren behövs en särskild anordning, en avkodare, som innehåller information om hur förvrängningen har gått till och kan hjälpa mottaga-

ren att tolka signalen rätt. Endast den som har en lämplig avkodare kan alltså tillgodogöra sig innehållet i ett kodat program.

Lagen bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november 1998 om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång. Direktivets huvudsyfte är att förbättra skyddet för leverantörer av sådana tjänster mot olaglig utrustning. Det syftar inte till en fullständig harmonisering av medlemsstaternas regler på området.

Huvudsyftet med lagen är att förhindra att någon yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte tillverkar, importerar, distribuerar, säljer, hyr ut, innehar, installerar, underhåller eller byter ut avkodningsutrustning – dvs. illegala avkodare (dekodrar), s.k. smarta kort och programvara som gör det möjligt att kringgå system med villkorad tillgång och erhålla tjänsten kostnadsfritt – i syfte att göra en skyddad tjänst tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkännande.

Lagen innehåller ett förbud mot att i förvärvssyfte hantera avkodningsutrustning samt bestämmelser om straff och skadestånd.

Lagen ( 2000:832 ) om kvalificerade elektroniska signaturer

Lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer trädde i kraft den 1 januari 2001. Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/93/EG av den 13 december 1999 om ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer.

En elektronisk signatur kan användas för att säkerställa att elektroniskt överförd information inte har förändrats, att informationens avsändare är den som uppges samt att avsändaren inte senare förnekar att han sänt informationen.

För att kunna använda en elektronisk signatur i ett öppet system, såsom Internet, där parterna inte känner varandra i förväg, finns det ett behov av att parterna kan inhämta information om kopplingen mellan en elektronisk signatur och en bestämd person. Därför har det utvecklats ett system för elektroniska signaturer som brukar benämnas Public Key Infrastructure (PKI). I detta system utfärdas ett elektroniskt intyg (certifikat) ofta av en betrodd tredje part. Ett certifikat innehåller uppgifter om vem som är innehavare av en elektronisk signatur.

Direktivets reglering bygger på elektroniska signaturer enligt PKI-systemet. Det innehåller främst näringsrättsliga regler om dem som utfärdar certifikat, men även regler om skadeståndsansvar och om rättsverkan av elektroniska signaturer.

Lagen innehåller regler om krav på, tillsyn över och skadeståndsansvar för den som utfärdar certifikat för elektroniska signaturer, om certifikaten anges ha en viss säkerhetsnivå. Sådana certifikat kallas i lagen för kvalificerade certifikat. En särställning ges vidare åt elektroniska signaturer med en viss säkerhetsnivå, s.k. kvalificerade elektroniska signaturer. Lagen innehåller inte regler om tillsyn och skadeståndsansvar vad gäller certifikat som utfärdas inom s.k. slutna system. Lagen reglerar inte heller frågor om ingående eller giltighet av avtal.

Lagen ( 2002:562 ) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster

Lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster trädde i kraft den 1 juli 2002. Genom lagen genomförs i huvudsak Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”).

Med informationssamhällets tjänster avses tjänster som normalt utförs mot ersättning och som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. Förenklat uttryckt ingår en mängd olika tjänster som är kopplade till handeln av varor och tjänster över Internet eller andra nät, såsom e-handelstjänster, finansiella tjänster, informationstjänster, fastighetsmäklartjänster, webbhotell och söktjänster. En förutsättning för att en tjänst skall omfattas av begreppet är att den tillhandahålls online, dvs. via en förbindelse som möjliggör direkt interaktiv kommunikation.

I lagen anges att en tjänsteleverantör etablerad i någon annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) har rätt att, utan hinder av svenska krav på tjänsterna eller på tjänsteleverantörerna, tillhandahålla informationssamhällets tjänster i Sverige. Bestämmelsen är förenad med vissa närmare angivna undantag. Tjänsteleverantörens etableringsstat är där denne har sitt fasta driftställe.

Därutöver stadgas att svensk rätt skall gälla för de informationssamhällets tjänster som tillhandahålls av i Sverige etablerade tjänsteleverantörer, även om tjänsterna helt eller delvis riktar sig mot andra stater inom EES. Detta innebär att det territoriella tillämpningsområdet för vissa offentligrättsliga lagar, såsom marknadsföringslagen (1995:450), ändrats. Lagen innebär dock inte att några nya regler införs på den internationella privaträttens område.

I lagen finns bestämmelser om information som tjänsteleverantörer måste lämna och om krav på att leverantörerna skall tillhandahålla vissa tekniska hjälpmedel och lämna bekräftelse vid beställningar.

Lagen innehåller vidare bestämmelser om viss ansvarsfrihet för tjänsteleverantörer som fungerar som mellanhänder, dvs. som bara överför eller lagrar information som lämnats av andra. Sådana leverantörer skall under vissa förutsättningar inte på grund av innehållet i informationen kunna åläggas att ersätta skada eller betala sanktionsavgift. De får vidare dömas till ansvar för brott som avser innehållet i informationen endast om brottet begåtts uppsåtligen.

7. Politiska mål

Hänvisningar till S7

7.1. Den nya EG-regleringens målsättning

De mål och syften som bär upp det nya EG-rättsliga regelverket som skall genomföras i svensk lagstiftning anges i ramdirektivet (se av-

snitt 5.1). Av direktivet framgår att medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna vidtar proportionerliga åtgärder för att uppnå de mål som framgår av direktivet. Det nya EG-regelverket påverkar inte de åtgärder som i enlighet med gemenskapslagstiftningen vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmänintresset. Detta gäller särskilt reglering av innehåll och audiovisuell politik. De nationella regleringsmyndigheterna får inom sina behörighetsområden bidra till att säkerställa genomförandet av en politik som syftar till att främja kulturell och språklig mångfald samt mediemångfald.

Direktivet anger att de nationella regleringsmyndigheterna, vid tillämpningen av regelverket, skall främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät, kommunikationstjänster samt tillhörande faciliteter och tjänster. Myndigheterna skall bl.a. säkerställa att användarna, inbegripet användare med funktionshinder, får maximalt utbyte av urval, pris och kvalitet. Det skall säkerställas att det inte uppstår någon snedvridning eller begränsning av konkurrensen. Vidare skall effektiva investeringar i infrastruktur och innovation främjas. Regleringsmyndigheterna skall främja en effektiv användning av radiofrekvenser och nummerresurser samt säkerställa en ändamålsenlig förvaltning av dessa. Myndigheterna skall även bidra till utvecklingen av den inre marknaden, bl.a. genom att avlägsna kvarvarande hinder på det europeiska planet. De skall främja transeuropeiska nät och samverkan mellan alleuropeiska tjänster och uppkoppling mellan slutanvändare.

Företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster skall inte behandlas olika under lika omständigheter. Regleringsmyndigheterna skall samarbeta med varandra och med kommissionen på ett öppet sätt för att säkerställa att en enhetlig regleringspraxis utarbetas och att EG-direktiven tillämpas på ett konsekvent sätt.

Därutöver skall myndigheterna främja de intressen som medborgarna i Europeiska unionen har. Det skall bl.a. ske genom att säkerställa att alla medborgare får tillgång till samhällsomfattande tjänster och att konsumenterna får ett gott skydd i deras förhållande till leverantörer. Regleringsmyndigheterna skall också bidra till ett gott skydd av personuppgifter och av privatlivet.

Tillhandahållandet av tydlig information skall främjas, särskilt genom att kräva öppen redovisning av avgifter för användning av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Behoven hos särskilda samhällsgrupper skall tillgodoses, i synnerhet hos användare med funktionshinder. Dessutom skall det säkerställas att de allmänna kommunikationsnätens integritet och säkerhet upprätthålls.

7.2. Gällande ordning

Elektronisk kommunikation behandlas inom politikområdena IT, tele, post samt mediepolitik.

Telepolitiken

Det telepolitiska målet har i stora delar varit detsamma sedan 1988 års telepolitiska beslut (prop. 1987/88:118, bet. 1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402). Målet har därefter behandlats av riksdagen med anledning av propositionerna Näringspolitik för tillväxt (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:TU28, rskr. 1990/91:369), Telelag och en förändrad verksamhet för Televerket, m.m. (prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443) och Översyn av telelagen (prop. 1996/97:61, bet. 1996/97:TU5, rskr. 1996/97:201).

Det telepolitiska målet framgår av telelagen (2 §) och består av ett övergripande och tre mer preciserade delmål. Det övergripande målet är att enskilda och myndigheter i landets olika delar skall ha tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. I det övergripande målet innefattas att telekommunikationerna skall

– bidra till regional balans, – vara öppna och flexibla samt främja mångfald och valfrihet för användarna,

– bidra till ett effektivt resursutnyttjande i samhället, samt i sig vara effektiva, vilket bl.a. innebär att de skall främja samverkan mellan operatörer samt bidra till skapandet av nya, kostnadseffektiva och högkvalitativa teletjänster.

Inom ramen för det övergripande målet ryms vidare tre preciserade delmål:

– att var och en skall ha möjlighet att till ett rimligt pris, från sin stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe, utnyttja telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät,

– att alla skall ha tillgång till teletjänster på likvärdiga villkor och – att telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga under kriser och i krig.

Av telelagen framgår vidare att en strävan vid tillämpningen av lagen skall vara att skapa utrymme för och upprätthålla en effektiv konkurrens inom alla delar av telekommunikationsområdet såsom ett medel att uppnå de angivna syftena.

IT-politiken

Det IT-politiska beslut som fattades år 2000 (prop. 1999/2000:86, bet. 1999/2000:TU9, rskr. 1999/2000:256) anger att det IT-politiska målet skall vara att Sverige som första land blir ett informationssamhälle för alla. Målet täcker hela det IT-politiska området vilket gör att det avser ett bredare område än det som enbart handlar om elektronisk kommunikation. De prioriterade uppgifterna avser tre områden: tillit, tillgänglighet och kompetens. De första två, tillit och tillgänglighet, handlar till största delen om teknik och elektroniska kommunikationsnät. Det tredje området, kompetens, är av annan karaktär. Genom dessa områden kan regeringen påverka användningen av IT.

Under begreppet tillit i det IT-politiska målet ryms frågor om säkerhet och personlig integritet. Inriktningen avseende tillit är att regler och system på IT-området bör vara sådana att de skapar förtroende genom att

vara säkra, förutsebara, teknikneutrala, och skydda individens integritet samt vara internationella. Ansvaret för informationssäkerheten ligger hos de myndigheter, företag och organisationer som har det normala verksamhetsansvaret.

En viktig del i det IT-politiska målet är tillgänglighet. Det IT-politiska målet innefattar en bedömning om att hushåll och företag i alla delar av landet inom de närmaste åren bör få tillgång till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet. Detta skall i första hand ske i marknadens regi. Bedömningen är vidare att staten dock har ett övergripande ansvar att se till att IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet finns tillgänglig i hela landet. Konkurrensneutralitet och mångfald på näten skall främjas genom statliga insatser och regler. Statens övergripande ansvar kommer till direkt uttryck genom särskilda ekonomiska stödåtgärder för bredband i glest befolkade delar av landet.

Mediepolitiken

Målet för mediepolitiken är att stödja yttrandefrihet, mångfald och massmediernas oberoende och tillgänglighet samt att motverka skadliga inslag i massmedierna (prop. 2000/01:1, utgiftsområde 17, bet. 2000/01:KrU1, rskr. 2000/01:59). Politikområdet omfattar dagspress, radio och television samt skydd av barn och ungdom från skadligt innehåll i massmedierna.

Massmedierna spelar en fundamental roll i det moderna samhället. De förser oss med nyheter, information, kultur och underhållning. Genom massmedierna kan vi följa samhällsdebatten och även själva delta i debatten om viktiga frågor. Massmedierna granskar de starka i samhället och motverkar därmed korruption, orättvisor och maktmissbruk. Om många oberoende medieföretag konkurrerar är förutsättningarna goda för att alla väsentliga frågor blir belysta. Medieområdet kännetecknas av en snabb teknisk förändring, av globalisering och av att den ekonomiska makten koncentreras till färre och större företag. Ny teknik skapar förutsättningar för nya medier, samtidigt som ändrade maktförhållanden påverkar grundvalarna för mediernas frihet och självständighet

Mediepolitiken syftar till att stödja massmedierna i deras viktiga demokratiska uppgifter, bl.a. genom att värna mångfald i utbudet och att det finns en infrastruktur som är tillgänglig för alla. Ett viktigt demokratiskt krav är att alla som bor i Sverige har tillgång till ett allsidigt utbud av radio och TV (prop. 2000/01:1, s. 107).

Några praktiska uttryck för det mediepolitiska målet, som framgår av radio-_och_TV-lagen (1996:844), är möjligheten att förena sändningstillstånd med villkor avseende bl.a. räckvidd och tillgänglighet samt skyldigheten för nätinnehavare att vidaresända vissa TV-program.

Radiopolitiken

Av syftet bakom lagen om radiokommunikation (1993:599) framgår att det vilar på staten att övergripande vårda och skydda möjligheterna för radioanvändning. Orsaken är att utbredningen av radiovågor inte håller sig inom nationella gränser och att det därför krävs ett internationellt

samarbete. I statens uppgift ingår att se till att de tillgängliga resurserna används på ett från teknisk och ekonomisk synpunkt så effektivt sätt som möjligt. Radiofrekvensspektrum är en ändlig resurs och efterfrågan på frekvensutrymme ökar. Olika intressen kan därför stå mot varandra vilket medför att en prioritering mellan olika önskemål behöver göras. Lagstiftningens uppgift är att anvisa efter vilka grunder tilldelning av frekvenser skall ske (prop. 1992/93:200, s. 168 f., bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443).

Regleringen av radiokommunikation skall medverka till att upprätthålla ordning i utnyttjandet av radiofrekvensspektrum för att så många som möjligt skall kunna få möjlighet att använda radio och för att radioanvändningen skall ske på ett effektivt sätt. Utgångspunkterna för tillståndsgivningen är positiv inriktning, effektivitet och förutsebarhet i radioanvändningen. Särskild hänsyn skall tas till yttrandefriheten. Vidare skall samhällsintressen som försvarets och polisens behov beaktas särskilt. Tillståndsgivningen skall syfta till att det begränsade område avseende radiospektrumet som står till buds utnyttjas på ett så effektivt sätt som möjligt. Målsättningen om att effektivt utnyttja radiofrekvensutrymmet innefattar en inriktning mot effektivare konkurrens. Det kan emellertid medföra att man inte uppnår högsta möjliga nivå av effektivitet i frekvensutnyttjandet i teknisk bemärkelse (prop. 1992/93:200, s. 211). Det måste då ske en avvägning mellan dessa, ibland svårförenliga, intressen.

Radiokommunikationens betydelse för yttrandefriheten och informationsfriheten skall beaktas särskilt vid tillämpningen av lagen. En allmän strävan skall därför vara att i möjligaste mån ge företräde till användning som inrymmer ett betydande mått av tankar och känslor samt bidrar till åsiktsbildningen i samhället och till att information om olika förhållanden sprids.

Hänvisningar till S7-2

7.3. Allmänpolitisk bedömning av området för elektronisk kommunikation

Regeringens bedömning: Elektronisk kommunikation bör vara så effektiv och hållbar att välfärd och tillväxt främjas i hela landet. Svensk konkurrenskraft bör stärkas och framtidens behov tillgodoses. Politiken för elektronisk kommunikation bör även kunna bidra till att målet för mediepolitiken uppnås.

Utredningens förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens bedömning. Vissa justeringar har dock gjorts för att framhäva de elektroniska kommunikationernas dynamiska karaktär med tillgodoseende av framtidens behov och hållbarhet samt för att understryka vikten av tillväxt och välfärd i hela landet. Utredningen redovisade ett samlat mål för hela området. Den allmänpolitiska delen av målet är en bedömning av de elektroniska kommunikationerna betydelse för bl.a. tillväxt och konkurrenskraft. Den andra delen av utredningens förslag anger målen för sektorn elektronisk kommunikation. Detta tas upp i avsnitt 7.4.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser ställer till sig positiva till det mål utredningen föreslagit för området, t.ex. Statskontoret, Ban-

verket, Näringslivets telekomförening, Stokab, SUNET samt II-stiftelsen. Radio- och TV-verket ställer sig positivt till att det mediepolitiska målet har kommit till uttryck i utredningens förslag. Glesbygdsverket menar att det även borde tillföras en välfärdsaspekt på den övergripande målnivån. Callmedia Telecom ställer sig tveksam till om det skall vara ett telepolitiskt mål att öka produktiviteten i Sverige eller att öka konkurrenskraften. Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) menar att begreppet hållbar utveckling förutom miljö även innefattar ekonomiska och sociala dimensioner. Konkurrensverket saknar en djupare analys av vilka konsekvenser som kan bli följden av de olika målkonflikterna i det föreslagna målet. Tidningsutgivarna menar att den mediepolitiska formuleringen kan godtas under förutsättning att respekt och upprätthållande av tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principer upprätthålls. Tele2 invänder mot att det skulle vara ett politiskt mål för lagen om elektronisk kommunikation att bidra till att målet för mediepolitiken uppnås, i synnerhet när de gäller att motverka skadliga inslag i massmedierna. Telenor anser att mediepolitiska mål eller mål som rör yttrandefrihet inte skall ingå i de sektorspecifika målformuleringarna.

Skälen för regeringens bedömning: De elektroniska kommunikationerna har en stor strategisk betydelse för tillväxten och i förlängningen välfärden i hela landet. Det handlar både om infrastrukturen för elektronisk kommunikation och tjänsterna. Regeringen har tidigare angivit (prop. 1999/2000:86, bet. 1999/2000:TU9, rskr. 1999/2000:256) att en väl utvecklad IT-infrastruktur bör göra att avståndet mellan bostadsort och arbetsplats minskar i betydelse. Vidare främjas tillväxten av en effektiv användning av IT i företag, offentlig förvaltning, skola och hushåll. Målet för den regionala utvecklingspolitiken är väl fungerande och hållbara lokala arbetsmarknadsregioner med en god servicenivå i alla delar av landet. De elektroniska kommunikationerna är av stor betydelse för den regionala utvecklingen. En bra IT-infrastruktur bidrar till att skapa förutsättningar för tillväxt i hela landet. Sverige har en geografisk särprägel med mycket större glesbygd än de flesta av EU:s länder vilket gör den avståndsoberoende tekniken mycket viktig i dessa områden. I detta sammanhang har regeringen tidigare gjort bedömningen att staten har ett ansvar för att skapa förutsättningar för att behoven av IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet tillgodoses i hela landet.

Det är emellertid viktigt att inte enbart fokusera på tekniken och den grundläggande infrastrukturen. Det är nyttan med tekniken som är det viktiga och den finns överallt i samhället: i skolan, i sjukvården samt i arbets-, affärs- och hemlivet. Detta kan sammanfattningsvis leda till både välfärd och tillväxt. Kommunikationerna ger utökade möjligheter för individen till möten med andra samt till informations- och kunskapsinhämtning och leder till nya sätt att kommunicera och hålla kontakt, en ökad mobilitet och ett minskad beroende av geografiska lägen. Tillgängligheten till infrastrukturen är dock en viktig förutsättning för att kunna utnyttja möjligheterna.

Inom begreppet tillväxt, som i sin tur kan vara ett resultat av ökad produktivitet ryms en målsättning om flera arbetstillfällen, skapande av nya marknader samt främjande av effektiva investeringar i infrastruktur och innovation. Ökad produktivitet kan i och för sig leda till att arbetstillfällen försvinner. Den tekniska utvecklingen kan dock leda till till-

komsten av nya marknader och företag vilket kan ge helt nya arbetstillfällen. I samband med en tekniskt betingad strukturomvandling finns det en rad mekanismer i ekonomin som skapar nya arbetstillfällen i takt med att gamla försvinner. Även de elektroniska kommunikationerna bör därför vara utvecklingsbara och flexibla för att kunna möta framtida behov. I detta perspektiv är det också viktigt att de är hållbara vilket innefattar såväl miljömässiga som sociala och ekonomiska aspekter.

De elektroniska kommunikationerna har stor betydelse för massmedierna, något som enligt regeringens uppfattning bör framhävas. Det finns goda möjligheter för olika former av elektronisk kommunikation att bidra till att det mediepolitiska målet, dvs. att stödja yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet samt motverka skadliga inslag i massmedierna, kan uppnås. Yttrandefrihet, mångfald, samt massmediernas oberoende och tillgänglighet gynnas av en marknad som präglas av effektiv konkurrens mellan såväl olika typer av infrastruktur som olika medieföretag. Radio- och TV-verket har uttryckt en positiv inställning till att det mediepolitiska målet har kommit till uttryck i förslaget och pekar på mediernas genomslagskraft och betydelse för demokratin i samhället. Det mediepolitiska målet omfattar även att motverka skadliga inslag i massmedierna. Tele2 har ifrågasatt varför denna del skall omfattas av förslaget, då den nya lagstiftningen inte omfattar regler som rör innehåll. Elektroniska kommunikationer och lagstiftningen om dem handlar som grundprincip om infrastruktur och tjänster främst i form av överföring. EG-regelverket omfattar dock även konsumentutrustning som används för digital-TV. Ett exempel kan vara att tillämpningsprogram för sådan utrustning som medger interaktiv kommunikation är utformade så att programmen kan hindra skadligt innehåll.

7.4. Målen för sektorn elektronisk kommunikation

Regeringens förslag: Målen för sektorn elektronisk kommunikation skall vara följande. Enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer. De elektroniska kommunikationerna skall ge största möjliga utbyte när det gäller urvalet av överföringstjänster samt deras pris och kvalitet. Sverige skall i ett internationellt perspektiv ligga i framkant i dessa avseenden. De elektroniska kommunikationerna skall vara hållbara, användbara och tillgodose framtidens behov.

De främsta medlen för att uppnå detta skall vara att skapa förutsättningar för en effektiv konkurrens utan snedvridningar och begränsningar samt att främja internationell harmonisering. Staten skall ha ett ansvar på områden där allmänna intressen inte enbart kan tillgodoses av marknaden.

De föreslagna målen skall ersätta målet för telepolitiken som därmed skall upphöra att gälla.

Utredningens förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag. Målformuleringen har dock som nämnts i avsnitt 7.3 delats upp jämfört med utredningens förslag. Här föreslås målen för sektorn. Vissa

tillägg har gjorts, som att Sverige i ett internationellt perspektiv skall ligga i framkant samt att internationell harmonisering är ett medel för att uppnå målen. Justeringar har också gjort för att framhäva områdets dynamiska karaktär med tillgodoseende av framtidens behov samt att elektroniska kommunikationer skall vara hållbara och användbara. Vidare sammanfattas statens ansvar i stället för att ge en specificerad uppräkning av de allmänna intressena på det sätt utredningen föreslog.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser ställer sig, som tidigare nämnts, positiva till det föreslagna målet i sin helhet, t.ex. Statskontoret,

Banverket, Näringslivets telekomförening, Stokab, SUNET samt II-stiftelsen. Glesbygdsverket ifrågasätter, liksom II-stiftelsen, SUNET, Stokab, Skogsindustrierna, Handikappombudsmannen och LRF, om effektiv konkurrens alltid kan var det främsta redskapet. TeliaSonera, Teracom, IT-Företagen och Advokatsamfundet saknar en analys av förhållandet mellan de allmänpolitiska målen och de mål som behandlas i lagen. Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) och Statskontoret anser att de politiska mål som utredningen formulerar är relevanta men menar att politiska mål skall vara mätbara och specifika, vilket det föreslagna målet inte uppfyller enligt dessa remissinstanser. Samma invändning har Ekonomistyrningsverket som liksom SIKA också påtalar att målen inte heller kombineras med instrument för uppföljning och utvärdering. Även

IT-Företagen anger att flera av målen inte är mätbara. IT-Företagen anser vidare att dynamiken i området bör avspeglas. Ekonomistyrningsverket,

Konkurrensverket och SIKA har även haft invändningar mot att inte ha med formuleringen om lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad i ett mål för området. Handikappsombudsmannen anser att föreslaget saknar mål om användbarhet. Konsumentverket menar att frågor om urval, pris och kvalitet utgör delar av ett konsumentskydd och att konsumentskydd därför hör till det allmänna sektorsmålet. Konsumentverket pekar vidare på att konsumenternas tilltro och möjligheter att utnyttja tjänsterna är en förutsättning för att det övergripande målet skall uppnås.

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare angivits är regeringens bedömning att de elektroniska kommunikationerna bl.a. har en stor strategisk betydelse för tillväxten och välfärden i hela landet. Enskilda och myndigheter skall därför ha tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer med största möjliga utbyte avseende urvalet av överföringstjänster samt deras pris och kvalitet. Användare och konsumenter bör ha möjlighet att välja mellan olika tjänster med olika pris och kvalitet för att finna den kombination av tjänster som bäst passar den enskilde.

Konsumenternas möjligheter att utnyttja tjänsterna är en viktig förutsättning för att målen skall kunna uppnås.

Med effektiva elektroniska kommunikationer avses konkurrensutsatta och flexibla kommunikationer som tillhandahålls på ickediskriminerande villkor. Effektiva elektroniska kommunikationer innebär också ett främjande av effektiva investeringar i infrastruktur och främjande av innovation. De elektroniska kommunikationerna bör vara så säkra som möjligt. Regeringen har tidigare angivit att för tillväxt och konkurrenskraft är tilliten till informationssystem viktig och behovet av säker kommunikation ökar i takt med värdet av informationen i näringslivet och den offentliga sektorn (prop. 1999/2000:86, s. 40).

Förslaget till mål innebär att Sverige i ett internationellt perspektiv skall ligga i framkant vad gäller urvalet av överföringstjänster samt deras pris och kvalitet. Detta ligger i linje med det övergripande IT-politiska målet att Sverige som första land skall bli ett informationssamhälle för alla. Jämförelser med andra länder bör göras även inom området elektronisk kommunikation.

Behoven och kraven på de elektroniska kommunikationerna förändras ständigt och snabbt vilket kräver att dessa är flexibla och utvecklingsbara för att kunna svara mot framtidens behov. Områdets snabba förändringstakt kräver också en större flexibilitet med ett aktivt och kontinuerligt arbete för att regelverket skall kunna hantera nya och förändrade situationer. Detta bör framgå av målen.

Hållbar utveckling, som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, bör främjas även inom detta område. Med hållbar avses såväl ekologisk som social och ekonomisk hållbarhet.

I målen bör även användbarheten framhävas. Det handlar om att tjänsterna inom elektronisk information bör vara lätta att lära sig, lätta att använda och anpassade till sina målgrupper. Vid utformandet av tjänster bör man utgå från att användare har olika förmåga och olika behov. På detta sätt ökar tjänstens ändamålsenlighet – att tjänsten gör det som användaren vill att den skall göra, effektivitet – t.ex. att det inte tar för lång tid, samt tillfredsställelse – att användaren upplever tjänsten på ett positivt sätt.

Ett av de främsta medlen att uppnå dessa mål är en effektiv konkurrens utan snedvridningar och begränsningar. Väl fungerande och dynamiska marknader ger mångfald i utbudet och pressar priserna, vilket kommer användarna tillgodo. Att främja konkurrens överensstämmer med den allmänna konkurrenspolitiken (prop. 1999/2000:140, bet. 2000/01:NU4, rskr. 2000/01:16). Det är också en utgångspunkt för de EG-direktiv som ligger till grund för den lagstiftning som föreslås.

Några remissinstanser har haft invändningar mot att inte ha samhällsekonomiskt lägsta kostnad som mål. Regeringen ser inget motsatsförhållande mellan effektiv konkurrens och produktion till lägsta samhällsekonomiska kostnader. Konkurrenslösningar skall eftersträvas. Om befintliga ledningar har tillräcklig kapacitet för att tillgodose efterfrågan och bjuds ut på marknaden på ett konkurrensneutralt sätt kan det saknas anledning för marknadens aktörer att anlägga nya ledningar, eftersom detta skulle medföra högre kostnader. I andra situationer kan det emellertid vara lönsamt eller av strategiskt värde för marknadsaktörerna att investera i ny kapacitet i stället för att använda befintlig. Likartade resonemang kan föras på ett samhällsekonomiskt plan.

Ett annat medel för att uppnå målen är att främja den internationella harmoniseringen. Elektronisk kommunikation är i hög grad beroende av den internationella utvecklingen. Många företag verkar på internationell basis och gynnas av att regelverken i de olika länderna är harmoniserade. Det främjar i sin tur tillväxt både inom Sverige och i andra länder, inte minst inom den Europeiska unionen. En internationell harmonisering bör därför främjas, särskilt för att bidra till utvecklingen av EU:s inre marknad.

Vad som sagts om konkurrensens och den internationella harmoniseringens betydelse hindrar inte att det finns viktiga allmänna intressen som inte enbart kan tillgodoses på marknadens villkor. Dessa intressen måste säkerställas på annat sätt. Detta illustreras av statens bidrag till utbyggnad av nät där marknaden inte kan tillgodose behoven. Regeringens bedömning (prop. 1999/2000:86) när det gäller tillgängligheten till IT-infrastruktur är att hushåll och företag i alla delar av Sverige inom de närmaste åren bör få tillgång till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet. Detta skall i första hand ske i marknadens regi. Staten har dock ett övergripande ansvar att se till att IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet finns tillgänglig i hela landet. Statens stöd till elektroniska kommunikationsnät med hög överföringskapacitet till kommuner och enskilda är en del av de åtgärder som vidtas för att uppfylla detta. Inriktningen avser huvudsakligen stöd till utbyggnad av IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet i gles- och landsbygd.

Till de viktiga allmänna intressen som inte enbart kan tillgodoses på marknadens villkor kan även räknas samhällsomfattande tjänster till ett överkomligt pris, förmedling av nödsamtal, skyddet för integritet, uthållighet och tillgänglighet vid extraordinära händelser i fredstid, höjd beredskap och krig, ett effektivt utnyttjande av frekvenser och nummer samt konsumentskydd. Inom dessa områden föreslås särskilda regler i lagen för att säkerställa intressena. Tillgången till ett grundläggande radio- och TV-utbud i hela landet är ett viktigt allmänt intresse. Lagförslaget ger också de grundläggande förutsättningarna för att säkerställa en sådan tillgång. Tillgången till grundläggande tjänster bör ta sin utgångspunkt i en strävan att tillgodose grundläggande behov av elektroniska kommunikationer hos alla användare. De grundläggande behoven bör också bestämmas med hänsyn till de krav som ställs för att personer med funktionshinder skall ha samma möjlighet som andra i samhället att ha tillgång till och kunna använda elektronisk kommunikation.

De mål som föreslås ingår som en del i det politikområde som omfattar IT-, tele- och post. De föreslagna målen ersätter målet för telepolitiken som beslutades i 1988 års telepolitiska beslut (prop. 1987/88:118, bet. 1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402) och som därefter behandlats av riksdagen med anledning av propositionerna Näringspolitik för tillväxt (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:TU28, rskr. 1990/91:369), Telelag och en förändrad verksamhet för Televerket, m.m. (prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443) och Översyn av telelagen (1993.597) m.m. (prop. 1996/97:61, bet. 1996/97:TU5, rskr. 1996/97:201). De föreslagna målen för sektorn elektronisk kommunikation ligger i linje med det IT-politiska målet och därmed också i linje med EU:s IT-politiska handlingsprogram e-Europa, ett informationssamhälle för alla.

De nya mål som föreslås i denna proposition ersätter inte det IT-politiska målet. Målen för elektronisk kommunikation är vidare till sin omfattning än vad som kan uppnås enbart genom en tillämpning av den lag som föreslås och kan således innefatta andra politiska åtgärder. Lagen innehåller å andra sidan regler som skall säkerställa att särskilda behov och andra samhällsviktiga intressen tillgodoses.

Uppföljning av mål av den karaktär som här föreslås bör ske genom jämförelser med de överföringstjänster, priser och kvalitet som erbjuds i andra länder. Den ökade internationella harmoniseringen medför ökade

möjligheter att göra sådana jämförelser. Det ger också en möjlighet att bidra till uppföljningen av det IT-politiska målet att Sverige som första land skall bli ett informationssamhälle för alla. Eftersom området är dynamiskt är det inte lämpligt att ha ett definitivt mål med en angiven nivå av tillgång till kommunikationer som skall ha uppnåtts vid någon viss tidpunkt. Vad som anses vara effektiva och säkra kommunikationer och vad som anses ge den bästa möjliga kombinationen av urval pris och kvalitet förändras över tiden. De föreslagna målen innebär därför en strävan att kommunikationerna skall bli bättre och effektivare, t.ex. genom högre överföringskapacitet och att urvalsmöjligheterna, inbegripet priser och kvalitet, blir mer varierade.

Ett medel för att uppnå målen är att skapa förutsättningar för en effektiv konkurrens. Den lagstiftning som föreslås ger goda förutsättningar för en uppföljning av hur bra konkurrensen fungerar genom de marknadsanalyser som skall genomföras (se avsnitt 20.1).

Hänvisningar till S7-4

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 1, 7.3

8. Regleringsstruktur

Hänvisningar till S8

Regeringens förslag: Överföringen av elektronisk kommunikation och infrastrukturen för överföringen skall, med undantag för vissa radio- och TV-frågor, regleras samlat i en ny sektorsspecifik lag. Lagen skall inte reglera innehållet i de tjänster som överförs eller den utrustning som skall anslutas till infrastrukturen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag

Behovet av en samordnad lagstiftning

Den utveckling som skett på området för elektronisk kommunikation innebär bl.a. att olika infrastrukturer och tekniker för överföring av kommunikation och tjänster sammansmält så att de numera inte är begränsade till att bära eller överföra den tjänst som de ursprungligen avsetts för. Denna så kallade konvergensutveckling har utförligt redogjorts för i Konvergensutredningens betänkande (SOU 1999:55).

Utvecklingen på området för elektronisk kommunikation går alltjämt med hög hastighet mot ökad konvergens. Tekniken för att kommunicera elektroniskt utvecklas och förbättras kontinuerligt. Konvergensutredningens slutsatser om att konvergensutvecklingen negativt påverkar den gällande lagstiftningens och regelstrukturens förmåga att uppfylla sina syften och att det därför finns ett behov av samordning av lagstiftningen äger fortfarande bärkraft. Till detta kommer behovet av överskådlighet. Ambitionen bör vara att skapa en modern, teknikneutral och framtidsanpassad lagstiftning.

Bestämmelser som på ett eller annat sätt har anknytning till elektronisk kommunikation finns i ett antal lagar. Dessa kan grovt indelas i följande fyra kategorier.

Infrastrukturrelaterade regler, dvs. sådana som påverkar möjligheten att tillhandahålla och i övrigt förfoga över infrastruktur. Bestämmelser av det slaget finns i telelagen (1993:597), lagen (1993:599) om radiokommunikation och lagen (1998:31) om standarder för sändning av TVsignaler.

Regler angående överföringstjänsten finns till största delen i telelagen, men även i radio-_och_TV-lagen (1996:844).

Innehållsrelaterade regler finns i radio-_och_TV-lagen, lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor samt lagen (2000:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster. Lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer reglerar bl.a. verifieringen av översänd information och gäller inte själva överföringen som sådan. Också den lagen får därför i detta sammanhang hänföras till kategorin innehållsrelaterade bestämmelser.

Regler om krav på utrustning som skall anslutas till eller vara del av infrastrukturen återfinns i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning och lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning.

För en samordning av de ovan angivna författningarna talar överskådligheten och gränsdragningsproblem med anledning av konvergensen. Vad som komplicerar saken är att lagarna reglerar olika och i vissa fall speciella förhållanden samt att de tillkommit vid olika tidpunkter och i viss mån därför använder en terminologi som gör dem svåra att samordna.

På det infrastrukturella regleringsområdet är en samordning speciellt lämplig på grund av konvergensen, där skillnaderna mellan de olika formerna av överföringsteknik och de informationsbärande kommunikationsnäten suddas ut. Även på regleringsområdet för överföringstjänster medför konvergensen ett behov av samordning med det infrastrukturella regleringsområdet. En sådan samordning bör därför ske i en särskild lag.

När det gäller frågan om en sådan lagstiftning bör utsträckas att omfatta även regleringsområden utanför det infrastrukturella och det för överföringstjänster finns det anledning att skilja mellan regleringen för tele, media och IT.

Regleringen på teleområdet är till huvudsaklig del att hänföra till det infrastrukturella regleringsområdet och regleringsområdet för överföringstjänster. Det finns inte några bärande skäl mot att bestämmelserna i telelagen och lagen om radiokommunikation samordnas i en lag.

Vad däremot gäller lagen om radio- och teleterminalutrustning är den uppbyggd efter en annan struktur och annan terminologi. Några andra skäl för en samordning av lagen om radio- och teleterminalutrustning i en lag som reglerar infrastrukturen och överföringstjänsterna än intresset av att uppnå överskådlighet torde inte föreligga. Denna vinst skall i och för sig inte underskattas men kräver att även övrig lagstiftning på området för elektronisk kommunikation, utöver det infrastrukturella regleringsområdet och regleringsområdet för överföringstjänster, kommer i fråga för en sådan samordning.

Av speciellt intresse på medieområdet är frågan om en samordning mellan telelagen och radio-_och_TV-lagen. Konvergensutredningens slutsats var att de bästa förutsättningarna för en samordning mellan telelagen och radio-_och_TV-lagen ligger på det infrastrukturella regleringsområdet och att sådan samordning skulle innebära ett betydelsefullt steg mot att undvika gränsdragnings- och tolkningsproblem mot bakgrund av konvergensutvecklingen.

Flera författningar inom radio- och TV-området innehåller krav på tillstånd eller anmälan för utsändningar av program samt rättigheter eller krav avseende överföringen av sådana sändningar för den som har rätt att bedriva verksamheten. Det gäller lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område samt lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler som genomför det genom ramdirektivet och särdirektiven upphävda EG-direktivet 95/47/EG om tillämpning av standarder för sändning av TV-signaler i svensk lagstiftning.

Det finns dessutom förordningar som utfärdats med stöd av ovanstående lagar. Dessa är lokalradioförordningen (1993:126), förordningen (1995:1020) om digitala ljudradiosändningar, förordningen (1997:894) om marksänd digital-TV och förordningen (1998:32) om standarder för sändning av TV-signaler.

Reglerna på området kan i princip delas upp i två delar. Den ena delen är relaterad till innehållet i program m.m. och avser sändningsverksamheten. Den andra delen avser infrastrukturen för överföring, överföringen och mottagningen av sändningarna.

De innehållsrelaterade bestämmelserna har inte sådant samband med infrastrukturen för elektroniska kommunikationer i allmänhet att det är motiverat att ha dem i samma lag. Radio-_och_TV-lagen bör således behållas som en särskild lag. Det finns visserligen skäl att bryta ut reglerna om infrastrukturen m.m. och ta in dessa i en ny lag avseende infrastruktur i allmänhet på området. Radio-_och_TV-lagen innehåller dock endast ett begränsat antal regler som gäller infrastrukturen. Dessa har vidare ett sådant samband med övriga regler i radio-_och_TV-lagen att denna bör behållas i princip oförändrad. Samma resonemang gäller för de regelverk som bygger på radio- och TV-lagens innehållsreglering, såsom lagen om koncessionsavgift på televisionens och radions område, lokalradioförordningen, förordningen om digitala ljudradiosändningar och förordningen om marksänd digital-TV.

Bestämmelserna i lagen och förordningen om standarder för sändning av TV-signaler gäller i hög grad infrastrukturen. Som Radio- och TVverket anger innehåller den dock också konkurrensfrämjande och konsumentskyddande regler som inte direkt kan hänföras till infrastrukturen. Det finns därför skäl att behålla reglerna om denna specifika företeelse i en särskild lag. Lagen måste emellertid ses över med hänsyn till EG:s nya regelverk.

På IT-området är det i första hand lagen om kvalificerade elektroniska signaturer, lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor samt lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster som kommer i fråga för att samordnas i en horisontell och teknikoberoende eller teknikneutral lagstiftning.

Vid införandet av lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster konstaterade regeringen att bl.a. skillnader för spri-

dande av information och omfattningen av denna spridning genom t.ex. Internet jämfört med andra kommunikationsformer, såsom telefon och telefax, ger upphov till speciella problem som kräver speciella lösningar. Dessa lösningar kan inte alltid omfatta företeelser utanför informationssamhällets tjänster. Regeringen valde bl.a. därför att reglera informationssamhällets tjänster i en horisontell speciallag (prop. 2001/02:150, s. 51 ff.). Det är således inte ändamålsenligt eller lämpligt att samordna regleringen av elektronisk handel och informationssamhällets tjänster med den infrastrukturella regleringen.

Lagen om kvalificerade elektroniska signaturer syftar bl.a. till att göra information som överförts på elektronisk väg tillförlitlig genom att informationen kan förses med en elektronisk underskrift, en signatur, från avsändaren. Lagen reglerar alltså överföringen av innehåll i elektronisk kommunikation. Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor är teknikneutralt utformad och syftar till att komma till rätta med spridning av oönskad information. Vid dess tillkomst ansågs det finnas starka skäl för en särreglering. En samordning av dessa lagar med infrastrukturell reglering kan motiveras med överskådlighetsskäl. Om samordning inte sker med lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster försvagas dock skälen för att samordna lagen om kvalificerade elektroniska signaturer och lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor med det infrastrukturella regleringsområdet starkt. Överskådligheten blir inte fullständig och samordningen riskerar att bli missvisande. De innehållsrelaterade reglerna bör därför inte samordnas med den infrastrukturella regleringen.

Sektorspecifik lagstiftning?

Konkurrensen är ett viktigt medel i uppfyllandet av de telepolitiska målen. Ambitionen har sedan länge varit att generell reglering, t.ex. konkurrenslagstiftning och marknadsföringslagstiftning på sikt skall vara styrande även för telemarknaden. Samma ambition gäller området för elektroniska kommunikationer, såvitt avser de konkurrensrättsliga aspekterna. Området är dock vidare än teleområdet och i den mån t.ex. nya frågor som är grundlagsskyddade omfattas har givetvis grundlagen företräde. Staten bör vidare även i framtiden t.ex. ansvara för hanteringen av frekvenser. När det gäller de konkurrensrättsliga aspekterna är det dock alltjämt relevant att eftersträva en övergång till den generella regleringen.

På grund av telemarknadens utseende, med en aktör som starkt dominerat såväl tjänster som infrastruktur, har en sektorspecifik lagstiftning i form av främst telelagen hittills ansetts nödvändig. Vad gäller bedömningen av om en sektorspecifik reglering på området för elektronisk kommunikation är nödvändig måste de för Sverige särskilda förhållandena beaktas. Att det existerar en fungerande marknad i t.ex. storstadsområdena behöver inte innebära att den sektorspecifika regleringen kan överges. Marknaden i andra delar av landet kan vara sådan att den regleringen alltjämt behövs.

Den i vissa avseenden gynnsamma konkurrensutvecklingen har aktualiserat frågan om ett avskaffande av det sektorsspecifika regelverket och en övergång till generell lagstiftning för telesektorn.

Vid en jämförelse mellan sektorspecifik lagstiftning och generell konkurrenslagstiftning framhålls i vissa sammanhang regelverkens olika karaktär av ”ex ante” respektive ”ex post”. Med detta avses vanligen att den sektorspecifika lagstiftningen medger en möjlighet att på förhand ställa upp skyldigheter eller handlingsregler i syfte att förebygga att t.ex. en tidigare monopolaktör motverkar konkurrensen på marknaden, medan den generella konkurrenslagstiftningen uppställer generella förbud, där överträdelser beivras i efterhand när de konstaterats.

Såväl EG:s konkurrensregler som konkurrenslagen (1993:20) innehåller visserligen även ex ante-inslag. Bland annat kan ett beslut om undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete förenas med villkor. Vidare syftar prövningen av vissa företagskoncentrationer till att på förhand förhindra att dominerande ställning som hämmar eller är ägnad att hämma konkurrensen på visst sätt förstärks eller uppstår. Den väsentliga skillnaden mellan telelagen och konkurrenslagen är dock att telelagen medger ingripanden på förhand, s.k. förhandsskyldigheter, för att komma till rätta med ett angivet problem eller ett potentiellt problem, medan konkurrenslagen huvudsakligen innebär ett ingripande i efterhand mot missförhållanden i konkurrensfrågor. En övergång till att tillämpa generell lagstiftning innebär i princip att inga mer generella konkurrensbetingade förhandsregleringar skall finnas.

Särskild sektorslagstiftning eller särlagstiftning kan användas speciellt för att motverka bl.a. missbruk av marknadsmakt och för att främja konkurrens på marknader där förutsättningar ännu saknas för en väl fungerande konkurrens. Särlagstiftning kan då ses som ett komplement till konkurrenslagen för att främja konkurrens och effektivitet på nyligen avreglerade marknader där det råder inträdesbarriärer. Det finns emellertid också skäl som talar mot särlagstiftning i allmänhet och prisregleringar i synnerhet. Transaktionskostnaderna för implementering och tillsyn ökar, liksom risken för att incitamenten på marknaden snedvrids. En dåligt utformad särlagstiftning kan leda till dynamiska effektivitetsförluster i form av felaktiga investeringsbeslut. Det finns därför anledning att iaktta försiktighet vid utformning och tillämpning av särlagstiftning. För företagen är väl utformade och långsiktigt stabila spelregler av stor vikt för deras beslut på olika marknader.

Det står klart att det på flera delmarknader alltjämt finns ett klart behov av sektorsspecifik reglering. Detta avser både att komma till rätta med konkurrenssituationen på marknader där effektiv konkurrens inte råder och att bibehålla den sköra konkurrens som vunnits på vissa marknader genom telelagstiftningen. Som nämnts måste också behovet analyseras med utgångspunkt från marknaderna i hela Sverige. Det är därför inte lämpligt eller, mot bakgrund av Sveriges åligganden enligt ramdirektivet och särdirektiven, ens möjligt att genomföra en fullständig övergång till generell – konkurrensrättslig – lagstiftning på området för elektronisk kommunikation.

9. Utgångspunkter för genomförandet av det nya EG-regelverket

Det nya EG-regelverket, ramdirektivet och de fyra särdirektiven (auktorisations-, tillträdes- och USO-direktivet samt direktivet om integritet och elektronisk kommunikation) samt radiospektrumbeslutet syftar till att harmonisera regelverket för de konvergerande sektorerna telekommunikation, media och IT.

EG-direktiv är bindande för medlemsstaterna endast i fråga om det resultat som skall uppnås. Medlemsstaterna får själva välja form och metod för genomförande. Det innebär att staten inte är bunden av t.ex. ett direktivs terminologi eller systematik, om det avsedda resultatet kan uppnås med en annan terminologi och systematik.

Vid genomförandet av det nya EG-regelverket måste särskilt beaktas dels mängden bestämmelser, dels de olika direktivens varierande tillämpningsområden, dels utformningen av direktivets bestämmelser. I inte obetydlig utsträckning utpekar och förpliktar direktiven medlemsstaterna att vidta vissa åtgärder, säkerställa vissa förhållanden m.m. Redan av detta skäl är det inte lämpligt eller tillräckligt att direktiven förs över till svensk rätt i oförändrad form. För att förtydligas och få genomslag på det nationella planet bör direktiven och radiospektrumbeslutet anpassas till svenska förhållanden. Den svenska lagstiftningstraditionen med förhållandevis kortfattad lagstiftning bör därför inte frångås. Med hänsyn till direktivets komplexa och delvis detaljerade karaktär är det dock ofrånkomligt att delar av direktivet mer eller mindre ordagrant måste införas i lagstiftningen.

Utvecklingen av ny teknik går mycket fort på det område som regleras. Det är svårt att se vad som kommer att hända längre fram i tiden än något år. Det finns därför en risk för en utveckling som innebär att reglerna inte till fullo korresponderar med den nya teknik som växer fram om de görs alltför konkreta. Detta förhållande torde förklara den bristande viljan i direktiven att konkretisera vilka specifika åtgärder som under angivna betingelser får vidtas mot en operatör. Av dessa skäl finns det anledning att vid genomförandet av EG-regelverket vara försiktig med att reglera mer än vad direktiven kräver.

EG-domstolen är enligt EG:s rättsordning exklusivt behörig att göra uttalanden om innebörden av EG:s rättsregler. Innan EG-domstolen har uttalat sig är det svårt att veta exakt hur ett visst direktiv skall tolkas och tillämpas. Sverige har genom anslutningen till Europeiska unionen förbundit sig att verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av EG-rätten. Trots vissa fördelar med att genom utförliga förarbeten ge vägledning om hur lagen skall tolkas bör det därför iakttas försiktighet när det gäller motivuttalanden i tolkningsfrågor.

EG-regelverket innehåller inte bara generella regler som kan behöva konkretiseras utan också regler med hög konkretion. Ett exempel på förstnämnda är vilka specifika åtgärder som får vidtas mot ett företag med betydande inflytande på en marknad. Ett exempel på sistnämnda är

de tekniska specifikationer som skall vara uppfyllda för vissa samhällsomfattande tjänster.

Lagtexten bör inte onödigt tyngas med föreskrifter, speciellt inte i tekniska avseenden. Den ofta höga detaljeringsgraden och direktivets karaktär ger ett tämligen stort utrymme att komplettera lagreglerna med verkställighetsföreskrifter.

Det bör i sammanhanget framhållas att EG-regelverket till stor del utgör ett harmoniserande regelverk som ofta inte kan frångås till förmån för en högre skyddsnivå (kravnivå). Detta har betydelse för möjligheterna att delegera till regeringen eller annat organ att meddela särskilda föreskrifter. Oavsett på vilken konstitutionell nivå som direktivet införlivas med svensk rätt, måste därmed de föreskrivande organen hålla sig inom de gränser som direktivet anger i fråga om krav och skyldigheter m.m.

Hänvisningar till S9

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 11

Regeringens förslag: Ramdirektivet, auktorisationsdirektivet, tillträdesdirektivet, USO-direktivet samt direktivet om integritet och elektronisk kommunikation skall till övervägande del genomföras genom en ny lag om elektronisk kommunikation.

Såvitt avser konkurrensrelaterade frågor skall skyldigheter enligt lagen för enskilda inträda först när det finns ett konstaterat behov.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invänt mot att direktiven genomförs genom en ny lag. Post- och telestyrelsen (PTS) menar att grundläggande rättigheter och skyldigheter bör anges i lagen och att förutsebarheten annars försvåras onödigt. IT-Företagen m.fl. varnar för att karaktären av ramlag leder till brist på förutsebarhet. TeliaSonera m.fl. tillstyrker dock att aktuella skyldigheter inte regleras direkt i lag.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av föregående avsnitt bör reglerna om överföring av elektronisk kommunikation, i huvudsak telelagen och lagen om radiokommunikation, samordnas i en ny lag.

Med utgångspunkt i ramdirektivets definitioner bör med elektronisk kommunikation menas överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier. Utanför begreppet faller innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät. Det nya EG-regelverket innebär alltså reglering av det område som lämpligen samordnas i en lag.

Det är fråga om en omfattande reglering av en begränsad samhällssektor. Direktivens detaljerade bestämmelser träffar tillämpningsområdena för telelagen, lagen om radiokommunikation, radio- och TVlagen samt lagen om standarder för sändning av TV-signaler. Det är visserligen tänkbart att genomföra det nya EG-regelverket genom nödvändiga ändringar i samtliga dessa lagar. Ett sådant genomförande skulle emellertid föranleda ett mycket stort antal ändringar i det befintliga regelverket, särskilt telelagen och lagen om radiokommunikation. Att på

det sättet överge direktivens systematik och struktur skulle snarast försämra överskådligheten.

Genomförandet av det nya EG-regelverket bör alltså till största delen ske genom en ny speciallag om elektronisk kommunikation som omfattar all elektronisk överföring, oberoende av terminaler, överföringsteknik m.m.

EG-regelverket ställer vissa krav på medlemsstaterna om säkerhet, integritet, konsumentskydd och om att tillförsäkra medborgarna tillgång till i varje fall ett minimiutbud av tjänster till en angiven kvalitet och till ett överkomligt pris m.m. Därutöver innehåller direktiven vad som kan beskrivas som konkurrensfrämjande regler.

En bärande tanke bakom det nya EG-rättsliga regelverket är enligt utredningen att i takt med att konkurrensen utvecklas låta särlagstiftningen ge vika för generell konkurrenslagstiftning. Detta innebär enligt utredningen att speciell konkurrensfrämjande reglering, såsom regler om samtrafik och andra former av tillträde, endast skall användas när det föreligger ett särskilt behov av det. Utredningen avvisar i konsekvens härmed tankar på att i lag införa generella skyldigheter beträffande t.ex. samtrafik och tillträde till accessnät (se vidare i avsnitt 17.2).

TeliaSonera tillstyrker utredningens förslag i denna del. Bolaget menar att förslaget på ett riktigt sätt återspeglar att ett komplicerat system av förfaranderegler måste införas i nationell lagstiftning. Dessa regler fastställer enligt TeliaSonera det sätt på vilket en myndighet kan meddela beslut om förpliktelser mot enskild efter en analys av konkurrensgraden på den relevanta marknaden.

Enligt PTS däremot underskattar utredningen generellt behovet av stabilitet och överskattar på samma sätt nödvändigheten av flexibilitet. Regleringstekniken drivs enligt PTS uppfattning längre än vad som krävs för att korrekt införliva direktiven och försvårar därmed förutsebarheten betydligt mer än vad som är nödvändigt. Detta får enligt PTS olyckliga konsekvenser för konkurrensutvecklingen inom sektorn. Uttalanden i direktiven av innebörden att speciell konkurrensfrämjande lagstiftning endast skall användas när det finns ett särskilt behov av detta, är enligt PTS endast en grund för EG:s ställningstagande att införa en sektorsspecifik lagstiftning på området. EG:s lagstiftare har vid sina överväganden funnit behov av de regler som beslutats. Uttalandena menar PTS däremot inte vara en anvisning för hur lagstiftningen skall införlivas eller tillämpas. Det är enligt styrelsen inte bara tillåtet att gå utöver minimikraven i direktiven, det åligger medlemsstaterna att göra detta i de fall det är möjligt och nödvändigt för att åstadkomma de effekter vartill EG:s regelverk syftar. Grundläggande rättigheter och skyldigheter, såsom samtrafikskyldighet och tillträde till accessnätet, bör enligt PTS anges i lag.

Även IT-Företagen m.fl. uttrycker oro över att den föreslagna utformningen av lagen riskerar att leda till brist på förutsebarhet.

Regeringens ambition har genomgående varit att generell konkurrenslagstiftning skall vara styrande även för telemarknaden. Innan en tidigare monopolmarknad övergått till en väl fungerande konkurrensmarknad har regeringen dock funnit det motiverat under ett övergångsskede med en särskild sektorreglering (se bl.a. prop. 1996/97:61, s. 34 och prop. 1999/2000:57, s. 19).

Området för elektronisk kommunikation är vidare än teleområdet och vissa för Sverige särskilda geografiska förutsättningar bör beaktas (se avsnitt 8) i sammanhanget. Detta hindrar inte att vad som sägs i t.ex. ingresspunkt 27 i ramdirektivet – att reglerade förhandsskyldigheter skall införas endast där konkurrensen inte är effektiv – ligger väl i linje med regeringens ståndpunkt att en gradvis övergång till generell konkurrenslagstiftning bör ske. En mer korrekt beskrivning av tanken bakom det nya regelverket, snarare än att det skall ersättas av någonting annat, är att det skall tillämpas i allt mindre utsträckning i takt med att effektiv konkurrens uppstår.

För att bedöma förenligheten mellan direktiven och generella skyldigheter föreskrivna i lagen bör EG-regelverkets uppbyggnad analyseras. Auktorisationsdirektivet skiljer på å ena sidan villkor som får knytas till den s.k. allmänna auktorisationen samt nyttjanderätter till radiofrekvenser respektive nummer och å andra sidan s.k. särskilda skyldigheter. Med ”allmän auktorisation” avses den rättsliga ramen i en medlemsstat för tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, dvs. den reglering som gäller på området.

I artikel 6.2 i auktorisationsdirektivet anges att ”särskilda skyldigheter”, som kan åläggas enligt vissa artiklar i tillträdesdirektivet och USOdirektivet, skall i rättsligt avseende vara åtskilda från de rättigheter och skyldigheter som följer av den allmänna auktorisationen. Därav får anses följa att endast sistnämnda kategori av villkor och skyldigheter får anges generellt i författning. ”Särskilda skyldigheter” däremot får i enlighet med de artiklar där de anges endast åläggas i enskilda fall om vissa ytterligare förutsättningar är uppfyllda, såsom att en aktör har ett betydande inflytande på en relevant marknad och en viss åtgärd anses lämplig för att skapa effektiv konkurrens (se avsnitt 20.1).

Visserligen nämns som en sådan särskild skyldighet även de som kan åläggas enligt artikel 6 i tillträdesdirektivet (se avsnitt 24.2). Artikel 6.1 i tillträdesdirektivet anger att medlemsstaterna skall säkerställa att vissa villkor tillämpas när det gäller villkorad tillgång till digitala radio- och TV-sändningar. Detta är sådana skyldigheter som kan åläggas allmänt för dem som tillhandahåller system för villkorad tillgång. Detta gör att skyldigheten med ett sådant resonemang närmast skulle vara att hänföra till ett villkor som får knytas till allmän auktorisation enligt auktorisationsdirektivet. I punkten 3 samma artikel anges dock att trots vad som anges i punkten 1 får medlemsstaterna tillåta sina nationella regleringsmyndigheter att se över de villkor som tillämpas enligt artikeln genom att utföra en marknadsanalys enligt artikel 16 i ramdirektivet. Den nationella regleringsmyndigheten får ändra eller upphäva villkoren för operatörer som efter en marknadsanalys inte har ett betydande inflytande på den relevanta marknaden under vissa förutsättningar. Det finns således möjligheter för medlemsstaterna att ändra eller upphäva sådana skyldigheter. Det får anses vara denna omständighet som gör att skyldigheter enligt artikel 6 i tillträdesdirektivet hänförs till kategorien särskilda skyldigheter.

Vidare regleras i ramdirektivet ett samrådsförfarande som skall föregå ett beslut att vidta åtgärder enligt direktiven (se avsnitt 20.2).

Det nya EG-regelverkets systematik och uppbyggnad vad gäller konkurrensrelaterade regler bygger således på att åtgärder vidtas i en-

skilda fall först efter det att ett behov konstaterats. Regeringen kan därför inte dela PTS syn att nämnda ingresspunkt och andra uttalanden i direktiven endast utgör en beskrivning för ställningstagandet att besluta sektorspecifika direktiv. Tvärtom anger exempelvis tillträdesdirektivet uttryckligen att de nationella regleringsmyndigheterna under vissa förutsättningar skall kunna införa skyldigheter. Framförallt måste beslut av regleringsmyndigheterna enligt artikel 4 i ramdirektivet kunna överklagas, vilket inte kan förenas med att, såsom PTS föreslagit, skyldigheterna framgår direkt av lag. Såvitt avser konkurrensrelaterade frågor bör skyldigheter för enskilda i stället inträda först när det föreligger ett konstaterat behov.

Som utredningen anfört kan detta sätt att utforma lagstiftningen uppfattas som att förutsebarheten försämras. Utgångspunkten är emellertid att de ingripanden som görs skall vara proportionerliga och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att komma till rätta med ett specifikt problem på marknaden.

Även i andra än konkurrensrelaterade frågor finns i vissa fall anledning att göra liknande överväganden om valet mellan generella skyldigheter angivna i lag och enskilda förvaltningsbeslut. Regeringen återkommer till detta i fråga om bl.a. samtrafikskyldighet och vissa tjänster till slutanvändare.

Hänvisningar till US6

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen skall syfta till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer och största möjliga utbyte när det gäller urvalet av elektroniska kommunikationstjänster samt deras pris och kvalitet. Konkurrensen och internationell harmonisering skall vara de främsta medlen för att uppnå syftet. Samhällsomfattande tjänster skall finnas tillgängliga på för alla likvärdiga villkor i hela landet till överkomliga priser.

Vid tillämpningen av lagen skall särskilt elektroniska kommunikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet beaktas.

Åtgärder som vidtas med stöd av lagen får inte vara mer ingripande än som framstår som rimligt och skall vara proportionella med hänsyn till lagens syfte och ovanstående intressen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak väsentligen med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Många remissinstanser har dock haft synpunkter på vad utredningen föreslagit särskilt skall beaktas vid tillämpningen av lagen. Justitiekanslern anser att fler intressen, särskilt yttrandefriheten och kommunikationssäkerheten, bör anges i lagens ändamåls-bestämmelse. Post- och telestyrelsen anser att bestämmelsen bör innehålla en mer detaljerad och exemplifierande uppräkning av de ändamål som ligger till grund för åtgärder enligt lagen, men att yttrande- och informationsfriheten samt allmän ordning och säkerhet inte bör göras till prioriterade mål som skall beaktas särskilt vid varje enskild tillämpning

av lagen. TeliaSonera vänder sig mot att allmänpolitiska mål anges som vägledning vid tillämpning av lagen eller på annat sätt. Flera remissinstanser förordar att den proportionalitetsprincip som gäller enligt EGdirektiven lyfts fram i anslutning till lagens inledande ändamålsbestämmelse. Angående remissinstansernas syn på föreslagna mål, se vidare avsnitt 7.3.

Hänvisningar till US9

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i avsnitt 7 redogjort för den nya EG-regleringens målsättning och föreslagit hur de politiska målen inom området för elektronisk kommunikation bör utformas. Den föreslagna lagen bör, som ett av instrumenten för att uppnå målen, givetvis anknyta till dessa. Lagens ändamålsbestämmelse bör utformas inom ramen för de allmänna mål för EG-direktiven som kommer till uttryck i artikel 8 i ramdirektivet.

Det bör vara tydligt att målet är att alla skall ha tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer och att ett av de främsta medlen för att uppnå detta är att främja konkurrensen. Med effektiva elektroniska kommunikationer avses konkurrensutsatta och flexibla kommunikationer som tillhandahålls på icke-diskriminerande villkor. Effektiva elektroniska kommunikationer innebär också ett främjande av effektiva investeringar i infrastruktur och främjande av innovation. Enskilda och myndigheter skall ha största möjliga utbyte vad gäller urvalet av elektroniska kommunikationstjänster samt deras pris och kvalitet. I det ligger en möjlighet att välja mellan olika tjänster med olika pris och kvalitet för att finna den kombination av tjänster som bäst passar den enskilde.

Även det som sägs i ramdirektivets artikel 8 om mål och regleringsprinciper om att bidra till utvecklingen av den inre marknaden bör komma till uttryck. Ett främjande av internationell harmonisering bör därför också anges som ett viktigt medel för att uppnå målen. Elektronisk kommunikation är i hög grad beroende av den internationella utvecklingen. Många företag verkar på internationell basis och gynnas av att regelverken i de olika länderna är harmoniserade.

Den föreslagna lagstiftningen innebär ett närmande mot konkurrenslagstiftningen. Som angetts i avsnitt 8 och 10 är en gradvis övergång till generell konkurrenslagstiftning på området önskvärd, samtidigt som Sveriges särskilda förutsättningar måste beaktas, såsom vårt lands geografiska särprägel med stor glesbygd. Där konkurrensen och marknadslösningar inte kan tillgodose behovet av vissa grundläggande samhällsomfattande tjänster skall dessutom dessa alltjämt säkerställas på annat sätt. Regeringen återkommer i avsnitt 18.1 och 18.2 till dessa tjänster.

I att kommunikationerna skall vara säkra ligger också att integriteten är tillfredsställande skyddad, se avsnitt 19.

Lagrådet har kritiserat att det särskilt angavs i lagrådsremissen att yttrande- och informationsfriheten, allmän ordning och säkerhet och hållbar utveckling skulle beaktas vid tillämpningen av lagen. Regeringen instämmer i att angivandet av allmän ordning och säkerhet samt hållbar utveckling inte ger någon egentlig vägledning för praktisk tillämpning, utan snarare riskerar att skapa oklarhet. Däremot är det motiverat att, i samband med att lagens grundläggande ändamål anges, också ange elektroniska kommunikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet.

I artikel 8 i ramdirektivet anges att när de nationella regleringsmyndigheterna fullgör regleringsuppgifter enligt EG-direktiven, skall de vidta alla rimliga åtgärder för att uppnå de mål som följer av artikeln. Åtgärderna skall stå i proportion till dessa mål. Denna proportionalitetsprincip återkommer på flera ställen i direktiven. Lagrådet har ifrågasatt behovet av en uttrycklig proportionalitetsregel i lagen, men har å andra sidan inte sett något avgörande hinder mot en sådan bestämmelse. Regeringen anser, i likhet med flera remissinstanser, att en grundläggande princip, motsvarande den som anges i direktiven, bör slås fast i anslutning till lagens inledande ändamålsbestämmelse. I enlighet med vad Lagrådet har anfört bör emellertid bestämmelsen formuleras om så att den bättre stämmer överens med hur artikel 8.1 i ramdirektivet är konstruerad. Det skall därvid av bestämmelsen framgå att åtgärderna, förutom att vara proportionella mot målen, även skall vara rimliga.

Hänvisningar till US10

12. Lagens tillämpningsområde och innehåll

Hänvisningar till S12

Regeringens förslag: Lagen skall tillämpas på elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning. Den skall inte vara tillämplig på innehåll som överförs i elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak i allt väsenligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är genomgående positiva till att tillämpningsområdet för lagen avgränsats till att inte omfatta innehåll som överförs via infrastrukturen. Datainspektionen anser att förhållandet till personuppgiftslagen (1998:204) bör klargöras. TV4 påpekar, angående avgränsningen mot radio- och TV-lagen (1996:844), att utredningens förslag medför att olika regler kommer att gälla för infra-strukturen beroende på vilket innehåll som förmedlas. Länsstyrelsen i

Uppsala län efterlyser en samordning med plan- och bygglagen (1987:10) medan Svensk Energi önskar en tydligare koppling till ellagen (1997:857).

Skälen för regeringens förslag: Med elektroniskt kommunikationsnät avses enligt definitionen i artikel 2 i ramdirektivet system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier. En elektronisk kommunikationstjänst är enligt ramdirektivet en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Definitionen anges inte omfatta de av informationssamhällets tjänster som anges i artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster, som inte helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska

kommunikationsnät (se vidare om begreppet informationssamhällets tjänster i avsnitt 6.9).

Den föreslagna nya lagen om elektroniska kommunikationer gäller, liksom det nya EG-regelverket, elektroniska kommunikationstjänster, elektroniska kommunikationsnät samt tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster. I lagen har dock uttrycket ”faciliteter” ersatts av ”installationer”, som språkligt sett bättre svarar mot vad som avses. Eftersom lagen avses ersätta lagen (1993:599) om radiokommunikation bör det också anges att viss annan radioanvändning regleras (se avsnitt 14.1).

Det nya EG-regelverket omfattar inte frågor som rör innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster och inte heller utrustning som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse. Sådana tjänster och utrustning omfattas av andra regelverk, såsom radio-_och_TV-lagen och lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster samt av lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning. Dessa regelverk skall på de grunder som redovisats i avsnitt 8 inte samordnas under den nya lagen. Förhållandet till personuppgiftslagen behandlas i avsnitt 19.2.

Lagen om elektronisk kommunikation kan i vissa delar sägas vara en offentligrättslig reglering av i grunden civilrättsliga frågor. Många av de frågor som kan bli föremål för en myndighets beslut enligt lagen om elektronisk kommunikation är sådana som parterna kan träffa avtal om. Lagens bestämmelser är dock av offentligrättslig karaktär. Som sådan går lagen före rent civilrättsliga överenskommelser. Det kan få till följd att en part kan hävda att han inte längre är bunden av ett visst avtalsvillkor. Detta medför att det kan uppstå svåra gränsdragningar när det gäller att bestämma det sakliga kompetensområdet för allmän domstol. Som framgår av 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken får allmän domstol inte pröva tvist som skall upptas av annan myndighet än domstol. I allt väsentligt får det överlämnas åt rättstillämpningen att närmare bestämma domstolens kompetensområde i förhållande till myndigheterna. Följande kan dock tjäna som vägledning.

Tvister som rör rena avtalsfrågor mellan parterna och som inte härrör ur en skyldighet som följer av lagen eller föreskrifter, tillståndsvillkor eller beslut om förpliktelse som meddelats med stöd av lagen, bör lämpligen prövas av allmän domstol. Om däremot någon förpliktats enligt lagen att bedriva samtrafik, utan att det i beslutet bestämts mer om priset än att det skall vara kostnadsorienterat, blir bedömningen mer komplicerad. En tvist mellan parterna om vad som utgör kostnadsorienterat pris får i sådant fall höra under myndighetens kompetensområde. Detsamma gäller tvister i fråga om vad samtrafikskyldigheten närmare innebär. Andra rena tolkningstvister angående avtalets innehåll kan emellertid vara att hänföra till allmän domstol att pröva. Ytterst bör kompetenskonflikter i sådana och liknande fall lösas utifrån de grunder som käranden åberopar till stöd för sin talan. Stödjer sig käranden på innehållet i lagen om elektronisk kommunikation utestängs normalt allmän domstol. Parterna har i sådant fall att vända sig till tillsynsmyndigheten för att få

tvisten avgjord, antingen i enlighet med det särskilda förfarande som föreslås eller som ett tillsynsärende (se avsnitt 22.2 och 22.3).

Lagen om elektronisk kommunikation kommer att göra det möjligt att förplikta någon att vidta åtgärder, vars tillåtlighet skall bedömas även efter andra regelverk. Särskilt gäller det förpliktelser som avser tillträde till nät och tillhörande installationer (se avsnitt 17). En sådan förpliktelse kan innefatta åtgärder som är underkastade prövning enligt ledningsrättslagen (1973:1144), plan- och bygglagen, miljöbalken osv. Den prövning som skall företas enligt lagen om elektronisk kommunikation kan inte ersätta sådan annan prövning. Inte heller är det möjligt att lägga på den myndighet som har att fatta beslut enligt denna lag att företa tillåtlighetsprövningar enligt andra lagar. Myndigheten måste däremot när den beslutar om förpliktelser beakta att en skyldighet kan innefatta åtgärder som kräver tillstånd enligt annan lag. Förpliktelser som enligt andra regelverk inte är möjliga att genomföra skall givetvis inte åläggas. Om det vilar på den som förpliktelsen riktar sig mot att söka tillstånd, får förpliktelsen anses innefatta en skyldighet att på saklig grund ansöka om nödvändiga tillstånd. Detta bör framgå av beslutet om förpliktelse.

Ett beslut om samlokalisering – t.ex. i master eller till annan nätdel – eller om skyldighet för en operatör att ge annan tillträde till en viss lokal kan återverka på den förpliktades förhållande till bl.a. den som genom beslut enligt ledningsrättslagen har att tåla den förpliktades egendom på sin fastighet samt den som hyr eller arrenderar ut viss egendom till den förpliktade. I vissa fall löses sådana frågor genom att det ställs upp krav på ytterligare tillståndsprövning. I andra fall där avtal mellan part och tredje man kan behöva ändras till följd av beslutet får frågan prövas enligt vanliga civilrättsliga regler. Så kan bl.a. vara fallet om egendomen i fråga arrenderas. Se vidare om dessa frågor i avsnitt 17. Där behandlas också förhållandet till ellagen.

Förslaget till lag om elektronisk kommunikation rör verksamhet som omfattas av grundlagsskydd, särskilt då verksamhet som avses i 3 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen. Konflikter mellan lagen och grundlagsbestämmelser behandlas i huvudsak i avsnitt 13.1 och 13.2.

Ramdirektivets övergripande bestämmelser bör, i den utsträckning det är möjligt, sammanföras till ett första kapitel i lagen. Detta kapitel bör innehålla allmänna bestämmelser för lagen, såsom syfte, tillämpningsområde, definitioner och andra allmänna bestämmelser.

I ett andra kapitel bör samlas de grundläggande bestämmelserna i auktorisationsdirektivet om vad som krävs för ett faktiskt eller avsett marknadsinträde på området för elektronisk kommunikation. Det är här fråga om vad som i direktivet benämns allmän auktorisation.

Lagens tredje kapitel bör innehålla de regler som ställs upp i auktorisationsdirektivet om fördelningen av begränsade resurser genom individuella rättigheter för att uppnå bl.a. ett effektivt resursutnyttjande. Det gäller tillstånd till att använda radiosändare eller nummer ur en nationell nummerplan.

Det fjärde kapitlet i lagen behandlar tillträdesdirektivets främst konkurrensöppnande bestämmelser om tillträde till andras befintliga elektroniska kommunikationsnät m.m.

Lagens femte kapitel reglerar de s.k. samhällsomfattande tjänsterna och slutanvändarnas rättigheter. Dessa regler är huvudsakligen avsedda att genomföra USO-direktivet.

I lagens sjätte kapitel ges de bestämmelser som krävs för att skydda användarnas personliga integritet m.m. Dessa regler genomför direktivet om integritet och elektronisk kommunikation.

Tillsyn, tvistlösning och angränsande frågor regleras i lagens sjunde kapitel, medan det åttonde kapitlet innehåller vissa allmänna bestämmelser ur EG-regelverket om handläggningen och prövningen av vissa frågor. Här regleras även förfarandet för fastställande av vilka företag som skall anses ha betydande inflytande på en marknad och som skall åläggas skyldigheter i enlighet med fjärde och femte kapitlen samt avgiftsfrågor. I kapitlet ges även regler om överklagande.

Hänvisningar till US14

13. Marknadstillträde m.m.

Hänvisningar till S13

13.1. Anmälningsplikt m.m.

Regeringens förslag: För att tillhandahålla allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster skall det krävas att verksamheten först har anmälts. En anmälan skall inte föranleda någon förhandsprövning av verksamheten. Endast för användning av radiosändare och nummer ur en nationell nummerplan skall det krävas tillstånd.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiv till principen om fritt marknadstillträde och att tillståndsplikt i många fall ersätts av anmälningsplikt. Majoriteten är också positiv till att anmälningsplikten begränsas till allmänna kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Flera instanser, däribland IT-Företagen, Stockholms Handelskammare, ISA, Teracom, Telenor, Näringslivets telekomförening, Hyresgästföreningen, Canal+, GEA, Tidningsutgivarna, TV4,

II-stiftelsen och Hi3G föredrar dock en mindre omfattande anmälningsplikt eller varnar för att utforma regelverket onödigt betungande. Många remissinstanser efterlyser en klarare gränsdragning dels mellan överföring av tjänster respektive innehållstjänster, dels mellan rundradiosändningar och övrig elektronisk kommunikation och en tydligare definition av vad som är ett allmänt kommunikationsnät. Post- och telestyrelsen anser att det bör anges att företags- och föreningsnät inte är allmänna. II-stiftelsen anser att virtuella privata nät inte bör omfattas. Det bör enligt Vodafone klart framgå att en anmäld operatör inom ramen för anmälan får upprätta flera företagsanpassade nät utan att ytterligare anmälan krävs.

Skälen för regeringens förslag: Auktorisationsdirektivet reglerar vilka krav som får ställas för marknadstillträde för tillhandahållare av

sådana nät och tjänster. Direktivet innehåller därutöver regler om nyttjanderätt till radiospektrum och nummer ur nationella nummerplaner samt om vissa särskilda skyldigheter.

I förhållande till gällande regler innebär auktorisationsdirektivet att möjligheten att kräva individuella tillstånd för att tillhandahålla nät och tjänster väsentligt begränsas.

I avsnitt 12 har beskrivits vad som avses med elektroniskt kommunikationsnät och elektronisk kommunikationstjänst. Här kan tilläggas att en tjänst innehåller någon form av prestation som någon utför åt någon annan. Det behöver således finnas åtminstone två parter inblandade för att det skall bli fråga om en tjänst. En elektronisk kommunikationstjänst förutsätter med andra ord att en part överför signaler i ett elektroniskt kommunikationsnät åt en annan part. Sker överföringen av signaler för eget bruk är det således inte frågan om en elektronisk kommunikationstjänst enligt denna lag.

Med ett allmänt kommunikationsnät avses enligt artikel 2 i ramdirektivet ett elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Den föreslagna lagen bör innehålla motsvarande definition. I telelagens (1993:597) förarbeten, prop. 1992/93:200 (särskilt s. 88, 91 f. och 99), sägs beträffande teletjänster att ett kännetecken på att ett telenät är allmänt tillgängligt bör vara att det står öppet för en vid krets av användare att ansluta sig till nätet. Att en operatör aktivt värvar kunder på marknaden och därvid erbjuder anslutning på bestämda villkor bör leda till att det nät som skapas blir att anse som allmänt tillgängligt. Dessa uttalanden kan tjäna som vägledning också för det nya regelverket.

Tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster får enligt artikel 3 i auktorisationsdirektivet endast underkastas s.k. allmän auktorisation. Detta påverkar dock inte tillämpningen av särskilda skyldigheter som anges i artikel 6.2, dvs. skyldigheter att tillhandahålla tillträde samt vissa skyldigheter enligt direktivet om samhällsomfattande tjänster. Det påverkar inte heller nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer. Det innebär att särskilda regler kan gälla för sådana skyldigheter och nyttjanderätter utöver de villkor som får förenas med den allmänna auktorisationen.

I auktorisationsdirektivets artikel 2 definieras allmän auktorisation som en rättslig ram som upprättas av en medlemsstat för att säkerställa rättigheter för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster och genom vilken det fastställs sektorspecifika skyldigheter som kan gälla för alla eller vissa typer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i enlighet med direktivet.

Med allmän auktorisation avses således generella regler om rättigheter och skyldigheter knutna till verksamheter som bedrivs på området. Det saknas anledning att införa termen i den svenska lagtexten, då den är främmande för svensk lagstiftningstradition och skulle tynga texten och försvåra förståelsen av densamma. Det är i stället rättigheterna och skyldigheterna i sig som uttryckligen bör anges på sådant sätt i lagtexten att lika villkor inom hela gemenskapen garanteras och gränsöverskridande

förhandlingar om samtrafik mellan allmänna kommunikationsnät underlättas.

Av artikel 6.1 i auktorisationsdirektivet framgår att för ”den allmänna auktorisationen”, dvs. i regelverket för tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, endast får ställas upp de villkor som framgår av del A i bilagan till direktivet. Uppräkningen där är således uttömmande. Direktivet innehåller dock inte någon skyldighet för Sverige att införa samtliga villkor. Vilka av dessa villkor som enligt regeringen skall ställas som krav på den som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster framgår framförallt av de följande avsnitten om samtrafik och andra former av tillträde, tjänster till slutanvändare och integritetsskydd.

Av andra punkten i samma artikel framgår vidare att vissa särskilda skyldigheter får åläggas, nämligen vissa skyldigheter att tillhandahålla tillträde enligt tillträdesdirektivet och vissa skyldigheter angående förval m.m. som kan åläggas enligt USO-direktivet. Dessa skyldigheter måste enligt punkten i rättsligt hänseende vara åtskilda från de rättigheter och skyldigheter som följer av den allmänna auktorisationen.

Som framgår av artikel 3.2 i auktorisationsdirektivet får det krävas att ett företag gör en anmälan, men inte att det skall ha erhållit ett uttryckligt beslut eller någon annan administrativ handling från den nationella regleringsmyndigheten, innan det börjar utöva de rättigheter som följer av att anmälan har gjorts. Företaget får inleda sin verksamhet direkt efter det att anmälan getts in under förutsättning att bestämmelserna i direktivet om nyttjanderätt är uppfyllda.

Rättigheter och skyldigheter knyts till den verksamhet som avses. För viss sådan verksamhet finns ett behov av offentlig kontroll och tillsyn. Parallellt med detta följer också ett behov att kunna avgiftsbelägga den som bedriver sådan verksamhet. EG:s nya regelverk medför vidare att tillsynsmyndighetens uppgifter kommer att täcka också andra operatörer än de som i dag är anmälningspliktiga enligt telelagen. För att få kännedom om vilka aktörer som finns på den svenska marknaden och utöva nödvändig tillsyn bör möjligheten att föreskriva en anmälningsplikt utnyttjas. Beträffande hur en sådan anmälningsplikt förhåller sig till etableringsfriheten enligt 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen hänvisas till avsnitt 13.2. Det finns redan i det här sammanhanget anledning att nämna att det följer av allmänna rättsgrundsatser att i den mån det uppstår en konflikt mellan de föreslagna bestämmelserna och bestämmelserna i grundlag så har de senare företräde (jfr 11 kap. 14 § regeringsformen). Detta är också förenligt med de direktiv som nu genomförs. I artikel 1.3 i ramdirektivet anges nämligen att direktivet och särdirektiven inte påverkar de åtgärder som vidtagits på nationell nivå i enlighet med gemenskapslagstiftningen för att arbeta för mål som avser allmänintresset, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik. Beträffande förhållandet till tillståndsplikten och skyldigheten att anmäla sig för registrering enligt radio-_och_TV-lagen hänvisas till avsnitt 14.

Anmälningsplikten bör begränsas till tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät mot ersättning och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Det saknas skäl att införa en anmälningsplikt för tillhandahållande av slutna nät (benämns även enskilda eller privata),

allmänna kommunikationsnät för icke-kommersiellt bruk eller för kommunikationstjänster som inte är allmänt tillgängliga. Eftersom det förekommer att nät tillhandahålls på kommersiell grund enligt kostnadsdelningsprinciper och inte mot ersättning och då det inte finns anledning att särskilt undanta nät från anmälningsplikt av denna anledning, bör kravet på ersättning uttryckas så att anmälningsplikten omfattar allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning. Detta är då avsett att täcka de fall där näten tillhandahålls på kommersiell grund.

I dag gäller anmälningsplikten i telelagen endast vissa angivna tjänster som tillhandahålls inom ett allmänt tillgängligt telenät. De anmälningspliktiga tjänsterna är enligt 5 § telelagen telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst, annan teletjänst som kräver tilldelning av kapacitet ur nummerplanen för telefoni samt nätkapacitet. Teletjänst avser enligt 1 § telelagen förmedling av telemeddelande för någon annan. Med mobil teletjänst avses en teletjänst där abonnentanslutning tillhandahålls via radio i en mobil nätanslutningspunkt. Nätkapacitet avser överföringskapacitet i telenät eller del därav och telefonitjänst avser teletjänst bestående i överföring av tal och som medger överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation via låghastighetsmodem.

Med hänsyn till att det inte finns något som tyder på en annan utveckling än mot fortsatt ökad konvergens förefaller det olämpligt att i den nya lagen skilja ut några särskilda tjänster som anmälningsskyldiga. För denna inriktning talar också att skyldigheterna som följer av tillträdesdirektivet i allmänhet gäller alla former av allmänna kommunikationsnät. Även direktivet om integritet och elektronisk kommunikation har ett vidare tillämpningsområde än de tjänster som i dag är anmälningspliktiga.

Innehavet av nät som sådant är inte anmälningspliktigt enligt telelagen. Däremot är tillhandahållande av nätkapacitet inom ett allmän tillgängligt telenät anmälningspliktigt. För att följa terminologin i de nya EG-direktiven skall dock inte endast tillhandahållandet av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster utan även tillhandahållandet av allmänt kommunikationsnät mot ersättning vara anmälningspliktigt. Det senare motsvarar alltså att enligt telelagen inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla nätkapacitet.

Förslaget innebär alltså en utvidgning av anmälningsplikten i förhållande till telelagen. Exempelvis kan nu även tillhandahållare av rundradionät samt vissa Internetoperatörer innefattas. Sådan Internetoperatör som omfattas av lagen om elektronisk kommunikation är den som råder över ett nät i vilket denne överför signaler. Enbart tillhandahållande av t.ex. ett webbhotell eller en portal innefattas således inte.

Förslaget innebär dock också ett avskaffande av det krav på tillstånd för televerksamhet som gäller enligt telelagen. Det nya regelverket påverkar som nämnts emellertid inte möjligheten att ha individuella nyttjanderätter för radiofrekvenser och nummer. Det påverkar inte heller tillämpningen av de särskilda skyldigheter som anges i artikel 6.2 i auktorisationsdirektivet, dvs. tillhandahållande av tillträde samt vissa skyldigheter enligt USO-direktivet. Förutsättningarna för att ålägga sådana skyldigheter skall framgå direkt av lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Därigenom undviks den sammanblandning i rättsligt avseende som enligt auktorisationsdirektivet inte får förekomma

mellan sådana särskilda skyldigheter och skyldigheter som gäller generellt för tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

Rättigheter som enligt auktorisationsdirektivet följer med s.k. allmän auktorisation skall framgå av lagen eller av föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Dessa rättigheter är inte inskränkta till dem som är anmälningspliktiga enligt lagen.

I den nya lagen skall uppställas ett generellt krav på anmälan innan kommersiell verksamhet som är allmänt tillgänglig inleds. De rättigheter och skyldigheter som följer med anmälningsplikten skall framgå av lagen eller av föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Ingen särskild prövning av företagets uppfyllelse av villkoren för anmälningsplikten skall ske för att denne skall äga tillträde till marknaden. Den som är anmäld skall vara skyldig att utan dröjsmål anmäla om verksamheten upphör till tillsynsmyndigheten.

Det anges i artikel 4 i auktorisationsdirektivet att företag som omfattas av allmän auktorisation har rätt att få ansökningar om rätt att installera faciliteter bedömda i enlighet med artikel 11 i ramdirektivet. Denna artikel föreskriver ett visst förfarande vid beviljande av ledningsrätt. Hur dessa artiklar skall genomföras i svensk rätt behandlas i delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät (SOU 2002:83).

Den bedömning som görs i betänkandet är att aktuella artiklar utgör förfaranderegler och inte materiella regler om markåtkomst. Vidare anges att det inte krävs någon ändring i ledningsrättslagen (1973:1144) som innebär att alla företag med allmän auktorisation skall ha möjlighet att kunna få ledningsrätt enligt ledningsrättslagen. Liksom hittills bör det, enligt utredningen, bli en fråga för rättstillämpningen att avgöra om ändamålet med ett elektroniskt kommunikationsnät är sådant att ledningsrätt kan upplåtas. Delbetänkandet är för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet.

I artikel 9 i auktorisationsdirektivet anges att en nationell regleringsmyndighet skall på begäran av ett företag inom en vecka utfärda en standardiserad handling där det bekräftas, i förekommande fall, att företaget har lämnat in en anmälan enligt artikel 3.2. I intyget skall vidare anges under vilka omständigheter företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster har rätt att ansöka om rätt att installera faciliteter, förhandla om samtrafik eller få tillträde eller samtrafik, så att företaget lättare kan utöva dessa rättigheter, exempelvis på andra myndighetsnivåer eller i förhållande till andra företag. Sådana intyg kan också i förekommande fall utfärdas automatiskt efter anmälan enligt lagen om elektronisk kommunikation.

Anledningen till att regeln tillkommit är att företag som har etablerat sig, eller har haft för avsikt att etablera sig på andra marknader än hemmamarknaden, har stött på svårigheter med att få reda på vilka rättigheter denne har beträffande bl.a. ledningsrätt eller annan markåtkomst. Regeringen avser meddela närmare föreskrifter om intyg i enlighet med artikel 9 i auktorisationsdirektivet i förordningsform.

13.2. Undantag från anmälningsplikten

Regeringens förslag: Verksamhet som enbart består i överföring av signaler via tråd för utsändningar till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall vara undantagen från anmälningsplikten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten skall kunna meddela föreskrifter om ytterligare undantag från anmälningsplikten.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Post och telestyrelsen (PTS) förutser att omfattningen av anmälningar kommer att öka, vilket bör medföra möjlighet för tillståndsmyndigheten att i nödvändig utsträckning meddela undantag från anmälningsplikten. PTS konstaterar att de inskränkningar i etableringsfriheten som tillåts enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) kräver lagform för att få genomföras. PTS föreslår att generella skyldigheter skall träffa dem som tillhandahåller allmänna kommunikationstjänster och nät i stället för dem som enbart är anmälningspliktiga.

Tidningsutgivarna tillstyrker förslaget om undantag för etableringsfriheten för sändningar skyddade av YGL.

Skälen för regeringens förslag: På samma sätt som i dag gäller enligt telelagen skall regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag från anmälningsplikten. Försiktighet måste dock iakttas med att ge undantag med hänsyn till de skyldigheter som enligt direktiven skall gälla för dem som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig, t.ex. avseende integritetsskydd. Ett exempel när undantag kan göras är när ett nät byggs upp för att betjäna särskilt viktiga samhällsfunktioner såsom polis och räddningstjänst m.fl. samhällsviktiga funktioner, för det fall tillhandahållandet annars skulle utgöra anmälningspliktig verksamhet.

Undantag från anmälningsplikten skall göras också med hänsyn till den etableringsfrihet som gäller för sändningar av radioprogram i tråd enligt YGL. Undantagsregeln motiveras framförallt av att vissa av de krav och skyldigheter som lagen ställer upp för den som bedriver anmälningspliktig verksamhet skulle kunna komma i konflikt med den grundlagsfästa etableringsfriheten för sådana sändningar.

13.3. Standarder

Regeringens förslag: Den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig skall tillämpa standarder som EG-kommissionen angivit som obligatoriska.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens, utom att utredningen inte föreslår begränsningen till obligatoriska standarder.

Remissinstanserna: Teracom liksom Telenor anser att all anmälningspliktig verksamhet inte alltid skall vara hänvisad till att använda sig av särskilt utpekade standarder offentliggjorda av kommissionen. Förslaget lämnas i övrigt utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: EG-kommissionen får, enligt artikel 17 i ramdirektivet, upprätta en förteckning över standarder och/eller specifikationer som skall fungera som ett stöd för främjandet av ett harmoniserat tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät, elektroniska kommunikationstjänster och tillhörande installationer och tjänster samt offentliggöra den i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

En del av denna förteckning består av tvingande standarder. Av artikel 17.3 går att utläsa att om de standarder och/eller specifikationer som avses inte har tillämpats på tillfredsställande sätt, så att driftskompatibilitet mellan tjänsterna inte kan garanteras i en eller flera medlemsstater, kan tillämpningen av dessa standarder och/eller specifikationer göras obligatorisk i den utsträckning som är absolut nödvändig för att garantera sådan driftskompatibilitet och öka användarnas valfrihet. Dessa skall då enligt artikel 17.4 anges som obligatoriska i förteckningen över standarder. En i förteckningen angiven standard är alltså frivillig till dess den, i enlighet med föreskrivet förfaringssätt, angetts som obligatorisk i samma förteckning. Den som bedriver anmälningspliktig verksamhet skall därför vara skyldig att tillämpa sådana standarder som gjorts obligatoriska enligt nämnda förfarande, förutsatt att de är tillämpliga för verksamheten i fråga.

Hänvisningar till S13-3

13.4. Maritima avräkningsorgan

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få besluta i fråga om registrering av maritima avräkningsorgan enligt bestämmelser antagna av den internationella teleunionen samt meddela de föreskrifter som behövs för registreringen.

Bakgrund: Förslaget har presenterats i en separat promemoria upprättad inom Näringsdepartementet (dnr N2003/360/ITFoU). Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invändningar mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: För att möjliggöra telefonsamtal från ett fartyg till sjöss så har fartyget en fartygsradiostation (maritim mobil station). När man ringer ett samtal anropas närmaste kustradiostation där fartyget befinner sig. En sådan kustradiostation tillhör oftast det fasta telenätet. Samtalet från den maritima mobila stationen kopplas sedan vidare dit det skall av operatören av kustradiostationen.

Ett maritimt avräkningsorgan fungerar som mellanhand mellan den maritima mobila stationen och teleoperatören av kustradiostationen. Avräkningsorganet tilldelas en kod (AAIC – Accounting Authorithy Identification Code) i det land där det registreras. När fartyget anropar kustradiostationen lämnar det samtidigt uppgift om AAIC-koden som innehas av det avräkningsorgan som redaren har ingått avtal med. Operatören av kustradiostationen debiterar sedan avräkningsorganet för samtalet och avräkningsorganet i sin tur debiterar redaren med tillägg för egna kostnader.

Maritima avräkningsorgan har funnits åtminstone sedan 1920-talet och kom till för att minska antalet fakturor som ställdes ut av teleoperatörer

och mottogs av redare. Dessa fakturor krävde omfattande administrativa åtgärder för att t.ex. identifiera samtalen och räkna om olika valutor.

Inom den internationella teleunionen (ITU – International Telecommunication Union) sker ett omfattande samarbete när det gäller tele- och radiokommunikationsfrågor. I ITU:s radio- och telereglementen återfinns regler om betalning och avräkning för maritima avräkningsorgan. Radioreglementets artikel 58 hänvisar till telereglementet och till ITU:s rekommendationer. Enligt telereglementet Appendix 2 Additional Provisions Relating to Maritime Telecommunications skall betalning av maritim radiokommunikation mellan fartyg och land uppbäras från licensinnehavaren av en maritim mobil station antingen av

– den myndighet som har beviljat tillståndet, – en erkänd teleoperatör eller – något annat organ som utsetts för detta ändamål av nämnda myndighet.

Myndigheten, teleoperatören eller annat organ benämns ”avräkningsorgan”.

I den rekommendation som utarbetats inom ITU (ITU-T Recommendation D.90) finns närmare bestämmelser om debitering och avräkning i samband med internationella teletjänster, särskilt maritima mobila tjänster. En bilaga till rekommendationen innehåller bl.a. regler om godkännande och registrering av avräkningsorgan, hur avräkningsorgan identifieras och hur underrättelse till ITU skall ske om t.ex. registrering. Den europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT) och dess dåvarande kommitté för regleringsmyndigheter på teleområdet (ECTRA) har vidare utarbetat en rekommendation (ECTRA/REC/97/02-E) innehållande en gemensam standard för registrering, godkännande och tillsyn av maritima avräkningsorgan.

I Sverige är TeliaSonera AB, genom Telia Networks Services International, sedan lång tid tillbaka det enda maritima avräkningsorganet. Detta följer av att Televerket ursprungligen hade denna uppgift. Telia-Sonera är registrerat hos ITU som maritimt avräkningsorgan och bolaget har AAIC-koden SW01. Svensk lagstiftning saknar dock bestämmelser om maritima avräkningsorgan. Detta har omöjliggjort t.ex. registrering av ytterligare avräkningsorgan hos PTS.

Regeringen anser därför att det bör tas in en bestämmelse i den nya lagen om elektronisk kommunikation om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få besluta i fråga om registrering av maritima avräkningsorgan enligt bestämmelser antagna av den internationella teleunionen samt meddela de föreskrifter som behövs för registreringen.

Hänvisningar till S13-4

14. Rätt att använda radiosändare

Hänvisningar till S14

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 13.1

14.1. Utgångspunkter för regleringen

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen (1993:599) om radiokommunikation skall, med de ändringar EG-direktiven föranleder, ingå i lagen om elektronisk kommunikation.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några invändningar i denna del.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt

Auktorisationsdirektivet behandlar nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer ur nationella nummerplaner för elektroniska kommunikationsnät i ett sammanhang. Orsaken till det torde vara att båda är, måhända i olika utsträckning, begränsade resurser. De villkor som får knytas till dessa rättigheter har förhållandevis stora likheter trots nyttjanderätternas olika natur.

Beträffande tillämpningsområdet för reglerna om nyttjanderätter till radiofrekvenser enligt auktorisationsdirektivet och tillämpningsområdet för lagen (1993:599) om radiokommunikation (LRK) bör anmärkas att medan LRK gäller all användning av radiofrekvenser så gäller auktorisationsdirektivet enligt skälen till direktivet endast beviljandet av nyttjanderätter till radiofrekvenser, när nyttjandet inbegriper tillhandahållandet av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst, vanligtvis mot ersättning. Egenanvändning av radioterminalutrustning, grundad på sådan icke-exklusiv användning av särskilda radiofrekvenser som inte har samband med någon ekonomisk verksamhet, t.ex. radioamatörers användning av frekvensband för allmänheten, utgör inte tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och omfattas därför inte av auktorisationsdirektivet. Sådan användning omfattas enligt skälen till auktorisationsdirektivet av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (R&TTE-direktivet).

LRK innehåller enligt 1 § bestämmelser om användning av radioanläggningar samt om användning av radiovågor för kommunikation m.m. I 17 § LRK finns en regel som avser elektromagnetisk kompatibilitet. Den avser användning av andra elektriska eller elektroniska anläggningar som utan att vara radioanläggningar är avsedda att alstra radio-

frekvent energi för kommunikationsändamål eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något liknande ändamål.

LRK har alltså ett bredare tillämpningsområde än auktorisationsdirektivet när det gäller radiofrekvenser. Med hänsyn till auktorisationsdirektivets struktur, med allmän auktorisation, nyttjanderätter och särskilda skyldigheter förefaller det som den bästa lösningen att hålla reglerna samlade i en lag. Det bör med hänsyn till att den största radioanvändningen med all sannolikhet ligger inom ramen för auktorisationsdirektivets tillämpningsområde inte heller finnas tillräcklig anledning att ha en särskild lag för sådan radioanvändning som ligger utanför direktivets område. Det innebär att LRK måste arbetas in i den nya lagen med iakttagande av EG:s nya regelverk. Detta innebär i sin tur att mycket av förarbetena till LRK kommer att äga fortsatt giltighet som motiv till den nya lagen.

En nedre gräns för radiovågor har saknats i LRK och bör införas samt vara i enlighet med EG:s rättsakter.

I LRK definieras bl.a. – radiokommunikation som överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelande av varje slag med hjälp av radiovågor,

radiobestämning som bestämning av position, hastighet eller andra kännetecken hos ett föremål med ledning av radiovågornas utbredningsegenskaper, och

radioanläggning som en anordning avsedd för radiokommunikation eller radiobestämning genom sändning av radiovågor (radiosändare) eller mottagning av radiovågor (radiomottagare).

Beträffande innebörden av dessa definitioner hänvisas till förarbetena till LRK.

Begreppen radiokommunikation och radioanläggning bör med vissa justeringar överföras till den nya lagen. Däremot kräver den nya lagen inte att radiobestämning definieras särskilt. Den föreslagna definitionen av radioanläggning överensstämmer med definitionen i gemenskapsrätten och lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning. Definitionen omfattar också induktivt sändande utrustningar (se vidare avsnitt 14.6).

Internationell reglering

Eftersom radiovågornas utbredning inte slutar vid nationsgränserna och många tjänster används i flera länder finns ett stort behov av internationell samverkan för frekvensallokering och frekvensplanering. Även tillståndsgivning kan i vissa fall harmoniseras eller till och med ske för flera länder gemensamt. Ett viktigt mål med det internationella samarbetet blev tidigt att se till att radioförbindelser upprätthålls utan risk för att annan användning skall störa kommunikationen. Det blev därför viktigt att allokera band för bestämda användningsområden.

Globalt är den viktigaste organisationen den internationella teleunionen, ITU. Av särskild betydelse är det internationella radioreglementet (RR). Sverige har anslutit sig till den internationella överenskommelsen om radioreglementet genom att ratificera överenskommelsen. RR innehåller bestämmelser om bl.a. användningen av

radiofrekvenserna och om skyldigheter för de nationella myndigheterna. En huvuddel i RR är den s.k. frekvensfördelningsplanen eller frekvensallokeringstabellen (artikel 8 i RR). Frekvensfördelningsplanen omfattar alla tekniskt användbara frekvenser. Av planen framgår för vilket eller vilka slag av radioanvändning som olika frekvensband är bestämda.

Genom ratifikationen av den internationella överenskommelsen om RR har Sverige åtagit sig att vid tilldelning av frekvenser till sändare som kan åstadkomma skadliga störningar i andra länders radiotrafik iaktta den fördelning som anges i frekvensfördelningsplaneringen samt övriga bestämmelser i RR. RR är dock bindande för Sverige endast såvitt svenska sändare kan påverka andra länders radiotrafik.

För arbetet i Europa är den viktigaste organisationen den europeiska sammanslutningen av post- och teleförvaltningar (CEPT – Conférence Européenne des Administrations des Postes et des Télécommunications). Ett samarbete angående radiospektrumanvändning har också skett inom EU. Bland annat finns särskilda beslut av Europaparlamentet och rådet angående användning för vissa mobila teletjänster. Genom det nya radiospektrumbeslutet (se avsnitt 5.6) får samarbetet beträffande radiospektrumanvändningen inom EU en ökad betydelse för medlemsstaterna.

I princip gäller att arbetet i EU kan ligga till grund för medlemsstaternas agerande i CEPT om det gäller frågor som rör den gemensamma marknaden. Arbetet i CEPT kan sedan utgöra grund för de europeiska ländernas agerande i ITU.

Syftet med radiospektrumbeslutet är enligt artikel 1 att fastställa ramar för att säkerställa samordning av policystrategier och harmoniserade villkor för radiospektrumanvändning. Medlemsstaterna skall enligt artikel 5 i radiospektrumbeslutet säkerställa att deras nationella frekvensplan och information om rättigheter, villkor, förfaranden och avgifter som rör radiospektrumanvändningen offentliggörs om det föreligger ett behov av detta för att uppfylla det i artikel 1 angivna syftet med beslutet. De skall hålla denna information aktuell och skall dessutom vidta åtgärder för att utveckla lämpliga databaser för att göra denna information tillgänglig för allmänheten, i tillämpliga fall i överensstämmelse med de relevanta harmoniseringsåtgärder som vidtagits.

När så krävs för att uppnå syftet med beslutet skall gemensamma politiska mål antas för att säkerställa samordning mellan medlemsstaterna. Åtgärder enligt artikel 1 skall dock inte påverka gemenskapens eller medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter enligt relevanta internationella avtal.

Enligt artikel 7 skall medlemsstaterna förse EG-kommissionen med all nödvändig information för att kommissionen skall kunna kontrollera genomförandet av radiospektrumbeslutet. I synnerhet skall medlemsstaterna omgående underrätta kommissionen om genomförandet av resultaten av de uppdrag som givits till CEPT.

Medlemsstaterna får enligt artikel 8 inte lämna ut uppgifter som utgör affärshemligheter etc. Detta påverkar dock inte de behöriga myndigheternas rätt att lämna ut uppgifter då det är av vikt för att de skall kunna fullgöra sina förpliktelser.

Som framgår ovan består radiospektrumbeslutet till helt övervägande del av förfaranderegler.

Reglerna om allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagens (1980:100) regler om när uppgifter får sekretessbeläggas bör vara tillräckliga och kraven i artiklarna 5 och 8 kan därför redan anses vara uppfyllda i svensk lagstiftning i förhållande till enskilda. Offentliggörandet i artikel 5 tar dock sikte särskilt på sådan information som är av betydelse för syftet med radiospektrumbeslutet. Det kan finnas ett behov av att offentliggöra sådan information i ett sammanhang för arbetet med radiospektrumfrågor i gemenskapen. Detta bör därför tas upp i en förordning som en uppgift som den ansvariga myndigheten skall fullgöra.

Informationsskyldigheten enligt artikel 7 bör falla inom regeringens allmänna kompetens med erforderligt bistånd av en ansvarig myndighet. Myndighetens bistånd bör framgå av ett generellt uppdrag att handlägga EU-frågor, motsvarande det som i dag finns i 4 § förordningen (1997:401) med instruktion för PTS.

14.2. Svensk frekvensplan

Regeringens förslag: Det skall finnas en sammanhållen grundläggande frekvensplan för landet. Frekvensplanen skall vara ett allmänt råd som ges ut av myndigheten på radioområdet.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslaget. Radio- och TV-verket föreslår dock att en särskild bestämmelse om att den myndighet som ansvarar för frekvensplaneringen särskilt beaktar yttrandefrihet och informationsfrihet förs in i lagen om elektronisk kommunikation.

Skälen för regeringens förslag: Den internationella frekvensplaneringen har stor betydelse också för den nationella frekvensplaneringen. Detta sammanhänger bl.a. med att vågutbredningsegenskaperna hos vissa radiofrekvenser är sådana att de utbreder sig långt över gränserna och även beträffande sådana frekvenser som inte utbreder sig så långt kan gränsnära radiosändare bli styrande för övrig sådan verksamhet längre in i landet om sändarna skall utnyttja samma frekvens. Den svenska frekvensplanen bygger i allt väsentligt på det internationella samarbete som Sverige bedriver inom ramen för ITU,

CEPT och EU.

Med utgångspunkt i radioreglementets (RR) frekvensfördelningsplan upprättar Post- och telestyrelsen (PTS) i dag en svensk frekvensfördelningsplan genom att ge ut allmänna råd. Den senaste är Post- och telestyrelsens allmänna råd (PTSFS 2002:10) om den svenska frekvensplanen. Ändringar i RR sker på basis av de världsradiokonferenser som ITU anordnar med vanligen tre års mellanrum. Ändringarna i RR:s frekvensfördelningsplan föranleder sedan ändringar i den svenska frekvensplanen.

Frågan om behovet av en nationell frekvensplan togs upp i propositionen Telelag och en förändrad verksamhetsform för Televerket, m.m. (prop. 1992/93:200, s. 187 f.). Där anfördes som skäl för en sådan plan att Sverige genom sitt medlemskap i ITU och ratifikationen av tele-

konventionerna skall se till att radioanvändningen inom Sverige sker inom de ramar och efter de förutsättningar som läggs fast i RR. Genom detta är vi beträffande väsentliga delar av radioanvändningen inom Sverige styrda av RR:s frekvensfördelningsplan. I angiven proposition sades också att en grundläggande planering som är lätt tillgänglig och på svenska språket kan bidra till förståelse för de begränsningar som ligger i regleringen och främja att Sverige lever upp till de folkrättsliga förpliktelserna på radioområdet. Det är också av betydelse för olika intressenter att veta vilka förutsättningar som gäller för radioanvändningen. Sådana intressenter är bl.a. tillverkare och leverantörer av radioutrustning, nätoperatörer, företag som utnyttjar radiokommunikationer m.fl. Särskilt gäller detta mindre företag och enskilda användare.

Sammantaget leder detta till samma slutsats som i prop. 1992/93:200, nämligen att det bör finnas en sammanhållen grundläggande frekvensplan för landet.

Frågan om den rättsliga statusen på frekvensplanen är av stor betydelse för regelverkets utformning. Om frekvensplanen görs bindande kan förmodligen behovet av att använda sig av individuella tillstånd minska. Enligt artikel 5.1 i auktorisationsdirektivet är det också avsikten att medlemsstaterna inte skall kräva att individuella nyttjanderätter beviljas som förutsättning för användning av radiofrekvenser, om risken för skadlig störning är försumbar. Medlemsstaterna skall då i stället knyta villkoren för användning av radiofrekvenser till den allmänna auktorisationen, dvs. det generella regelverket. I förarbetena till lagen om radiokommunikation diskuterades frågan om frekvensplanens rättsliga status (prop. 1992/93:200, s. 188). Därvid angavs att föreskrifter om fördelningen av frekvensutrymmet kräver lagform med hänsyn till reglerna i yttrandefrihetsgrundlagen och regeringsformen. De bestämmelser utöver lagregleringen som kan förekomma får inte vara mer betungande än att de kan betecknas som s.k. verkställighetsföreskrifter. Samma bedömning är alltjämt giltig. Vid sådana förhållanden talar dynamiken inom radioområdet starkt emot att lagstifta på en sådan detaljeringsgrad som frekvensplanen innebär. Slutsatsen är därför även denna gång att frekvensplanen inte bör ges lagform. Det som återstår då är att skilja ut de grundläggande faktorerna och endast ha med dessa i lagen. Detaljregleringen får ges en annan form. I praktiken återstår knappast någon annan form för den än som ett allmänt råd som ges ut av myndigheten på radioområdet.

Allmänna råd är inte bindande. Frekvensplanen har i dag betydelse som intern vägledning för PTS i samband med tillståndsgivning. Den utgör samtidigt informationskälla till såväl befintliga som framtida radioanvändare om PTS ställningstaganden till hur olika radiotillämpningar skall passas in i radiospektrum.

De allmänna råd som utformas skall givetvis stå i överensstämmelse med lagen och bl.a. beakta intresset av yttrande- och informationsfriheten.

Av betydelse i sammanhanget är även kommissionens konkurrensdirektiv (se avsnitt 5.7) som föreskriver att medlemsstaterna årligen skall offentliggöra eller på begäran tillhandahålla en tilldelningsplan för de frekvenser som reserverats för mobil- och personkommunikationstjänster

samt planerna för den framtida utökningen av frekvenser för detta ändamål.

Hänvisningar till S14-2

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 14.3

14.3. Tillståndskrav

Regeringens förslag: Det skall krävas tillstånd för att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands få använda en radiosändare.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Inga remissinstanser invänder emot att det skall krävas tillstånd för att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands få använda en radiosändare.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 5 i auktorisationsdirektivet innehåller den grundläggande regleringen för nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer ur nationell nummerplan för elektroniska kommunikationsnät. Beträffande radiofrekvenser anger punkten 1 i artikeln att medlemsstaterna i första hand bör undvika att ställa krav på tillstånd (individuella nyttjanderätter), särskilt om risken för skadlig störning är försumbar. Regeringen anser dock att det som hittills, bl.a. beroende på den svenska frekvensplanens rättsliga status (se avsnitt 14.2), skall krävas särskilt tillstånd.

Hänvisningar till S14-3

14.3.1. Undantag från tillståndsplikten

Regeringens förslag: Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och till viss del Försvarets materielverk samt Polisen skall vara undantagna från tillståndsplikten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall beträffande viss radioanvändning kunna meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikten.

Den som är undantagen från tillståndsplikt skall vid tillämpningen av bestämmelserna i lagen anses ha tillstånd för att använda radiosändare.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flera mobiloperatörer ansluter sig till utredningens förslag om utökning av undantagsmöjligheten. Vodafone påpekar att det dock bör beaktas att spektrum som avsätts för allmän användning vanligen inte kan utnyttjas för annat ändamål när ett tidsbegränsat undantag löper ut.

Skäl till regeringens förslag: Liksom i dag bör tillståndskrav inte gälla för användning av radiomottagare. Enligt lagen om radiokommunikation (LRK) gäller vidare att Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk, till viss del, samt Polisen är undantagna från tillståndsplikten. Dessa regler bör föras över till den nya lagen.

Lagrådet har invänt mot användningen av uttrycket ”Polisen” i detta sammanhang. I lagstiftning används emellertid uttrycket polisen – med

eller utan stor begynnelsebokstav – som en sammanfattande beteckning för de myndigheter som ingår i polisorganisationen (se t.ex. 1 och 2 §§polislagen (1984:387) och 5 kap. 1 § polisförordningen (1998:1558). Med polisen avses i sådana sammanhang inte bara de lokala polismyndigheterna utan också Rikspolisstyrelsen, Rikskriminalpolisen, Säkerhetspolisen samt Statens kriminaltekniska laboratorium. Regeringen anser inte att den föreslagna lagtexten kommer att leda till några oklarheter av det slag som Lagrådet antyder. Det är, tvärt om, regeringens uppfattning att den föreslagna undantagsregeln har en tillräcklig grad av precision genom användningen av uttrycket Polisen. Dessutom används, som Lagrådet påpekar, uttrycket Polisen i den betydelse som nu angetts i 6 § LRK. Det har inte framkommit att några tillämpningssvårigheter skulle ha förelegat därvidlag.

LRK innehåller även en bestämmelse om möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela undantag från kravet på individuellt tillstånd för vissa specifika fall, nämligen för radiosändare som utnyttjar särskilt bestämda gemensamma frekvenser, radiosändare på utländska fartyg, luftfartyg eller motorfordon och radiosändare som används av en person som inte har hemvist i Sverige. En motsvarande paragraf bör tas in i lagen om elektronisk kommunikation. Vissa modifieringar bör dock övervägas särskilt med hänsyn till att något generellt undantag från individuell tillståndsplikt enligt artikel 5.1 i auktorisationsdirektivet inte föreslås.

Det bör här klargöras att undantaget från tillståndsplikt i detta fall inte innebär att villkoren för användning av radiofrekvenser knyts till den allmänna auktorisationen. Det är i stället fråga om ett rationellt förfarande beträffande vissa typer av användning. De villkor som enligt auktorisationsdirektivet får knytas till nyttjanderätter till radiofrekvenser måste därför anses tillämpliga också vid ett förfarande med undantag från tillståndsplikt.

När det gäller tillämpningsområdet för undantagsregeln bör detta utökas i förhållande till LRK genom en generell rätt att meddela undantagsföreskrifter, eftersom detta utvidgar området för en rationell tillståndshantering betydligt.

Frågan om villkor som får knytas till ett undantag från tillståndsplikt behandlas i avsnitt 14.4. Med hänsyn till grundlagsskyddet måste de villkor som får förenas med undantag från tillståndsplikt framgå direkt av lag.

Liksom enligt LRK bör gälla att den som är undantagen från tillståndsplikt skall vid tillämpningen av bestämmelserna i lagen anses ha tillstånd för att använda radiosändare.

Hänvisningar till S14-3-1

14.3.2. Tillståndsprövning

Regeringens förslag: Den positiva inriktningen vid bedömningar av tillståndsansökningar för radiofrekvenser och bedömningsgrunderna enligt lagen (1993:599) om radiokommunikation skall bibehållas.

En ny bedömningsgrund om att tillstånd att använda radiosändare skall beviljas om radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet skall införas. Det skall dessutom anges att en ansökan om tillstånd skall kunna nekas om det finns skälig anledning att anta att radiosändaren kommer att användas i strid med tillståndsvillkoren.

Om användningen av frekvensutrymme samt villkoren och förfarandet för beviljande av tillstånd att använda radiosändare har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall den som har beviljats sådant tillstånd anses ha tillstånd enligt lagen.

Det skall vidare gå att bevilja tillstånd för viss radioanvändning vid ett tillfälle och tillstånd att använda enskilda radiosändare inom ramen för denna användning vid ett annat tillfälle.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i stort med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. IT-Företagen, Swefour, Vodafone, TeliaSonera,

Teracom m.fl. är dock kritiska mot möjligheten för tillståndsmyndigheten att bedöma om radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet. Telenor anser att det i och med att tillstånd kan nekas p.g.a. tidigare återkallat tillstånd finns en möjlighet att belägga operatörer med ett slags näringsförbud.

Skälen för regeringens förslag: Grunderna för att ge tillstånd och tilldela frekvenser enligt lagen om radiokommunikation (LRK) anges i prop. 1992/93:200, s. 191. Där sägs att genom reglerna skall ordning i etern upprätthållas för att så många som möjligt skall kunna få rätt att använda radio och för att radioanvändningen skall ske på ett effektivt sätt. Reglerna skall vidare syfta till att den som har fått tillstånd till radioanvändning skall vara skyddad från ingrepp och till att användningar av betydelse från yttrande- och informationsfrihetssynpunkt samt den radioanvändning som behövs inom försvaret skall ha företräde. Genom en ändring år 2000 kom även polisen att få sådant företräde. Vidare anges i motiven att som grund för tillståndsprövningen skall gälla att en ansökan om att få använda radiosändare skall beviljas under förutsättning att radioanvändningen inte kommer att skadligt påverka annan radioanvändning i Sverige eller i utlandet, radioanläggningen uppfyller bestämda tekniska krav, radioanläggningen inte kommer att hindra den fria åsiktsbildningen, radioanvändningen kan ske med bibehållande av beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar samt att radioanvändningen inte kommer att inkräkta på det frekvensutrymme som behövs för försvarsmakten m.fl. samt polisen. Vidare gäller enligt

LRK att för bifall till en ansökan om rätt att använda radiosändare för sådan verksamhet som är särskilt reglerad i annan lag förutsätts att medgivande enligt den lagstiftningen föreligger.

Artikel 9.1 i ramdirektivet föreskriver att medlemsstaterna skall säkerställa en effektiv förvaltning av radiofrekvenserna för elektroniska kommunikationstjänster inom sitt territorium i enlighet med artikel 8 samma direktiv om de allmänna målen och regleringsprinciperna.

Enligt artikel 5.2 i auktorisationsdirektivet skall medlemsstaterna, om individuella rättigheter måste beviljas för användningen av radiofrekvenser och nummer, på begäran bevilja företag som tillhandahåller eller nyttjar nät eller tjänster enligt den allmänna auktorisationen sådana rättigheter. Det gäller dock inte om det skulle strida mot bestämmelserna om villkor som är fogade till den allmänna auktorisationen och till nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer eller andra särskilda skyldigheter. Direktivet lämnar också öppet för att det kan finnas behov av att begränsa det antal nyttjanderätter som skall beviljas till radiofrekvenser. Tillståndsprövning skall vidare ske med beaktande av intresset av att säkerställa att resurserna används på ett effektivt sätt.

I andra stycket i artikel 5.2 anges att sådana nyttjanderätter skall beviljas genom ett öppet och icke-diskriminerande förfarande med god insyn. Samtidigt anges att detta inte påverkar de särskilda kriterier och förfaranden som medlemsstaterna antagit för att bevilja nyttjanderätter till radiofrekvenser för leverantörer av innehåll i radio- och TV-sändningar för att verka för de mål som avser allmänintressena i enlighet med gemenskapslagstiftningen.

EG:s nya regelverk bör, bl.a. med hänsyn till kraven på att säkerställa spektrumeffektivitet, hänvisningen till villkoren som får knytas till nyttjanderätter till radiofrekvenser och undantaget för särskilda kriterier och förfaranden för att bevilja nyttjanderätter till radiofrekvenser för leverantörer av innehåll i radio- och TV-sändningar, i stort sett anses förenligt med grunderna för att ge tillstånd såsom de anges i LRK. Dessa kan därför i huvudsak bibehållas i den nya lagen.

Bland de villkor som får ställas i samband med tillståndsgivning enligt LRK finns skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med någon annan. Som framgår av avsnitt 14.4 föreslås att möjligheten att uppställa detta villkor skall behållas i den nya lagen. Skadlig störning kan därför komma att få tålas, om medgivande att dela frekvensutrymme med någon annan har lämnats för den andra radioanvändningen (se även i avsnitt 14.6). Det skall därför läggas till under grunderna för tillståndsgivningen att det är otillåten skadlig störning som inte får antas kunna uppkomma.

Den positiva inriktningen enligt LRK bör sättas i samband med att frekvensbristen har tilltagit markant i förhållande till hur situationen var för tio år sedan vid LRK:s tillkomst. Effektivare frekvensanvändning ur teknisk synvinkel gör visserligen att frekvensutrymmet räcker till flera användare men samtidigt tillkommer alltfler användare och användningsområden. Risken för frekvensbrist gör att statens roll som främjare av ett effektivt användande av radiofrekvenser bör stärkas.

I artikel 8.2 d i ramdirektivet sägs att de nationella regleringsmyndigheterna skall främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster samt tillhörande

faciliteter och tjänster och därvid bl.a. främja en effektiv användning och säkerställa en ändamålsenlig förvaltning av radiofrekvenser och nummerresurser.

En allt större efterfrågan av radiospektrum gör det svårt att på en gång kunna ta till vara olika radioanvändares behov inom områden såsom telekommunikation, ljudradio och TV, transport, forskning och utveckling samt polisens och försvarets verksamheter. Den positiva inriktningen vid bedömningar av tillståndsansökningar för radiofrekvenser bör bibehållas, men det måste samtidigt vara möjligt för tillståndsmyndigheten att ta hänsyn till olika intressen vid frekvenstilldelningen, utöver de som följer av intresset för den fria åsiktsbildningen. Det kan därvid vara fråga om samhällsekonomiska aspekter eller den övergripande samhällsnyttan av en viss radioanvändning. Denna regel är dock inte tillämpbar på Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och till viss del Försvarets Materielverk samt Polisen. Detta eftersom det inte finns krav på tillstånd för dem.

Det är viktigt att behoven hos olika sektorer och intressen i samhället, med tillhörande behov av radiofrekvenser, kan tillgodoses i rimlig omfattning. Detta kan ge upphov till svåra avvägningar, men i en situation där frekvensbrist i framtiden kan uppkomma är det inte tillfredsställande att bara förlita sig till principen att den som först ansöker om ett tillstånd som avser ett ledigt frekvensutrymme skall beviljas detta, utan avseende på vilket behov som finns i samhället av ifrågavarande radioanvändningar.

Intresseavvägningar görs i och för sig redan enligt LRK. Den nya lagen bör dock tydligare avspegla behovet av balansen mellan olika sektorer och intressen i samhället. Det bör möjliggöras genom att det såsom en ny bedömningsgrund införs att tillstånd att använda radiosändare skall beviljas om radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet. Regeringen anser att det bör vara tillståndsmyndigheten som liksom i dag får göra de rimlighetsöverväganden som erfordras mellan samhällsnyttan och nödvändigheten av olika konkurrerande radioanvändningar. Härigenom kan exempelvis möjligheten att säkerställa säkra förbindelser för flyg och sjöfart främjas. Det är också möjligt att undvika ett framtida underutnyttjande av radiospektrumet. De rimlighetsöverväganden som avses torde dock i första hand gälla mellan olika slags radioanvändningar, t.ex. mobil kontra fast radio, satellit kontra terrester, och inte mellan olika aktörer för samma slag av radioanvändning. Räcker ett frekvensutrymme inte till för alla som vill använda det för en viss radioanvändning är det särskilt reglerat i lagen hur antalet tillstånd som beviljas inom ett frekvensutrymme får begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning (se avsnitt 14.3.3). Bestämmelsen om att tillstånd att bevilja radiosändare skall beviljas om radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet bör dock kunna användas för att inte bevilja ett tillstånd även om det för tillfället inte finns några andra sökanden, om det kan antas att frekvensutrymmet i en överblickbar framtid kan behövas för annan radioanvändning som enligt tillståndsmyndighetens bedömning utifrån samhällsnyttan utgör en mera effektiv användning av frekvensutrymmet än den för tillfället aktuella sökandens användning skulle utgöra.

En viktig grundprincip är dock att det bör krävas starka skäl för att neka tillstånd för verksamhet som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Likaså bör kravet på att nytillkommande användning inte skall kunna antas komma att hindra sådan radiokommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen fortsätta gälla.

En särskild grund för att vägra tillstånd bör vara att sökanden tidigare har fått ett tillstånd återkallat eller det av annan liknande anledning finns skälig anledning att anta att sökanden inte kommer att följa meddelade villkor. Att det skall finnas skälig anledning till antagandet innebär att det skall framstå som klart mer sannolikt att en överträdelse kommer att ske än det motsatta förhållandet. Att ett tillstånd blivit återkallat till följd av användning i strid mot gällande tillståndsvillkor bör presumera ett sådant antagande. Det blir då sökandens sak att föra fram omständigheter som gör att tillstånd ändå skall beviljas. Har det gått mer än fyra till fem år från återkallelsen bör däremot återkallelsen i sig inte vara tillräcklig för att presumera ett antagande om att sökanden inte kommer att följa meddelade villkor. Det bör i sammanhanget beaktas på vilken grund tillståndet blivit återkallat då ett indirekt näringsförbud givetvis inte är avsikten.

Förarbetena till LRK kan i övrigt alltjämt tjäna som vägledning vid tolkning av prövningsgrunderna.

I artikel 8 i auktorisationsdirektivet anges att om användningen av radiofrekvenser har harmoniserats, villkor och förfaranden för tillträde har överenskommits och de företag som skall tilldelas radiofrekvenser har utsetts i enlighet med internationella avtal och gemenskapsbestämmelser, skall medlemsstaterna bevilja nyttjanderätt till sådana radiofrekvenser i enlighet med dessa bestämmelser. Under förutsättning att alla nationella villkor i samband med nyttjanderätten till de berörda radiofrekvenserna har uppfyllts vid ett gemensamt urvalsförfarande, får medlemsstaterna inte införa några ytterligare villkor, ytterligare kriterier eller förfaranden som skulle begränsa, ändra eller fördröja ett korrekt genomförande av den gemensamma tilldelningen av sådana radiofrekvenser.

Artikeln avser fallet att tillståndsförfarandet och villkoren för tillstånd för en viss radioanvändning har harmoniserats inom gemenskapen, t.ex. som en följd av tillämpning av radiospektrumbeslutet. Tillstånden beviljas dock nationellt. För dessa fall föreslås en särskild regel om tillståndsvillkor, se avsnitt 14.4. Artikel 8 täcker därutöver den s.k. one stop shopping-proceduren, som innebär att t.ex. ett tillstånd som gäller i hela gemenskapen behöver sökas bara i en medlemsstat. En sådan procedur har länge diskuterats inom ramen för CEPT beträffande satellitbaserad telefoni och datatrafik.

I ingressen till auktorisationsdirektivet anges att överenskommelser på europeisk nivå om harmonisering av tilldelningen av radiofrekvenser till särskilda företag bör följas strikt av medlemsstaterna vid beviljande av nyttjanderätter till radiofrekvenser från den nationella frekvensplanen.

För de fall det föreligger ett fullständigt harmoniserat förfarande för tillståndstilldelning skall det införas en korresponderande regel i den nya lagen. I fall där användningen av frekvensutrymme samt villkoren och förfarandet för beviljande av tillstånd att använda radiosändare har har-

moniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall den som har beviljats sådant tillstånd inte behöva tillstånd enligt huvudregeln i den nya lagen.

Den sammanslagning av telelagen (1993:597) och LRK som här föreslås innebär att endast ett tillstånd krävs mot tidigare ett tillstånd enligt telelagen för t.ex. mobila teletjänster och ett tillstånd för t.ex. basstationer enligt LRK. Det kan finnas anledning, t.ex. i samband med tillstånd för radiosändare för mobila elektroniska kommunikationstjänster, att kunna bevilja tillståndet vad avser viss radioanvändning vid ett tillfälle och vad avser de individuella radiosändarna, t.ex. enskilda basstationer, vid ett annat tillfälle. Detta bör underlätta både för den myndighet som utfärdar tillstånd och för sökanden. Det föreslås därför att en sådan möjlighet införs i den nya lagen.

14.3.3. Inbjudningsförfarande

Regeringens förslag: Antalet tillstånd som beviljas i ett frekvensutrymme skall kunna begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser. Vid begränsat frekvensutrymme skall tillstånd beviljas efter allmän inbjudan till ansökan, om inte radioanvändningen huvudsakligen avser utsändning till allmänheten av radioprogram eller liknande, avser privat bruk eller uteslutande skall bedrivas för att tillgodose allmän ordning och säkerhet.

Tillstånd skall då meddelas antingen efter ett jämförande urvalsförfarande, ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande eller en kombination av dessa förfaranden.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Post- och telestyrelsen (PTS), Swefour, Vodafone,

Svenskt Näringsliv, Ekonomistyrningsverket, IT-Företagen, Stockholms Handelskammare och TeliaSonera tillstyrker att auktion skall kunna användas för att fördela tillstånd, medan Teracom och Glesbygdsverket föredrar att ett jämförande urvalsförfarande används. Enligt PTS uppfattning saknas motiv för att undanta själva transmissionen av radio- och

TV-program från inbjudningsförfarandet. Luftfartsverket anser att frekvensband av de slag som inom luftfarten nyttjas för den operativa verksamheten bör undantas från allmän inbjudan. TeliaSonera menar att generella föreskrifter om urvalsmetoden och de huvudsakliga principerna för utformningen av respektive metod till ledning för myndigheten inte skall kunna delegeras till myndigheten.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 7 i auktorisationsdirektivet finns regler om förfarande för att begränsa det antal nyttjanderätter som skall beviljas till radiofrekvenser. Enligt artikeln skall en medlemsstat, om den överväger om den skall begränsa det antal nyttjanderätter som skall beviljas till radiofrekvenser, bl.a. fästa vederbörlig vikt vid behovet av att ge användarna så stort utbyte som möjligt och underlätta utvecklingen av konkurrens, ge alla berörda parter, inbegripet användare och konsumenter, tillfälle att lägga fram synpunkter på alla begränsningar i

enlighet med artikel 6 om förfarande för samråd och insyn i ramdirektivet, offentliggöra alla beslut om att begränsa beviljandet av nyttjanderätter och ange skälen för detta, efter att ha fastställt förfarandet inbjuda till ansökningar om nyttjanderätter, och se över begränsningarna med rimliga intervall eller på skälig begäran av berörda företag.

Vidare anges i artikel 7.2 i auktorisationsdirektivet att om en medlemsstat konstaterar att ytterligare nyttjanderätter till radiofrekvenser kan beviljas skall den offentliggöra detta och inbjuda till ansökningar om sådana rättigheter.

Enligt punkten 3 samma artikel skall medlemsstaterna, om beviljandet av nyttjanderätter till radiofrekvenser måste begränsas, bevilja sådana rättigheter på grundval av objektiva, öppet redovisade, ickediskriminerande och proportionella urvalskriterier. För urvalskriterierna skall vederbörlig vikt fästas vid huruvida målen i artikel 8 i ramdirektivet har uppnåtts.

I ingressen till auktorisationsdirektivet anges att om efterfrågan på radiofrekvenser i ett särskilt frekvensområde överstiger tillgången, bör lämpliga och öppna förfaranden följas vid frekvenstilldelningen, för att diskriminering skall kunna undvikas och för att de knappa resurserna skall kunna användas på ett optimalt sätt. När nationella regleringsmyndigheter fastställer kriterier för urvalsförfaranden som grundat sig på konkurrens eller jämförelse bör, anges vidare, de säkerställa att målen i artikel 8 i ramdirektivet uppfylls. Det skulle därför inte strida mot auktorisationsdirektivet om tillämpningen av objektiva, ickediskriminerande och proportionella urvalskriterier i syfte att främja konkurrensen skulle leda till att vissa företag utesluts från ett konkurrensförfarande eller ett jämförande urvalsförfarande för en särskild radiofrekvens. Det får anses som relativt vanligt att den konkurrenssituation som råder på marknader som är fullständigt konkurrensutsatta är svår att uppbringa när begränsade resurser, som frekvenser, hanteras. Att bidra till att flera aktörer erbjuds möjligheter för att öka konkurrensen är således något som bör eftersträvas.

Lagrådet har ifrågasatt behovet av att särskilt reglera beslut om att antalet tillstånd som beviljas inom ett frekvensutrymme får begränsas. Som angetts ovan finns det emellertid en skyldighet enligt auktorisationsdirektivet att ge alla berörda parter tillfälle att lägga fram synpunkter på alla begränsningar i detta avseende. Det bör därför finnas en särskild bestämmelse om att antalet tillstånd får begränsas, kombinerad med en förpliktelse för tillståndsmyndigheten att låta ett beslut om detta föregås av samråd.

Såsom regeringen konstaterade i propositionen Ändringar i lagen (1993:599) om radiokommunikation, m.m. (prop. 1997/98:167, s. 10), där regeln om ett allmänt inbjudningsförfarande i lagen om radiokommunikation (LRK) föreslogs, är det inte tillfredsställande vare sig från konkurrenssynpunkt eller med hänsyn till intresset av högsta möjliga frekvenseffektivitet om det råder frekvensbrist för en ny radioanvändning, eller för en så väsentligt ändrad radioanvändning att den kan jämställas med en ny, att den som först kommer in med en ansökan blir den som får tillstånd. Ett förfarande för allmän inbjudan till ansökan måste därför finnas i Sverige. Regeln i LRK behöver dock anpassas med hänsyn till artikel 7 i auktorisationsdirektivet.

En regel om allmänt inbjudningsförfarande finns även i 14 § telelagen. Därvid gäller att om tillståndsförfarandet avser sådan radioanvändning som omfattas av 14 § telelagen är 9 a § LRK inte tillämplig. Allmänt kan sägas om uppdelningen mellan telelagen och LRK att denna kan leda till problem som hänger samman med konvergensen mellan tele- och datakommunikation. Tillämpningssvårigheter kan uppkomma beträffande vad som ryms under telelagens regler. Genom att det nu föreslås en samlad lagstiftning på området för elektronisk kommunikation ter det sig naturligt att övergå till endast ett inbjudningsförfarande för alla tillstånd att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar. Detta är också i överensstämmelse med auktorisationsdirektivets struktur. Genom att villkoren som får knytas till tillstånd att använda radiosändare anpassas till auktorisationsdirektivet uppnås också att regelverket tar om hand sådana frågor som nu regleras i telelagen. Systemet med dubbelt tillståndsförfarande för mobila teletjänster kan därför överges. Detta är ett steg i riktningen för konvergens inom mobil och fast radioanvändning. I sammanhanget skall också nämnas artikel 6.4 i auktorisationsdirektivet enligt vilken medlemsstaterna inte får upprepa de villkor som gäller för den allmänna auktorisationen när de beviljar nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer. Genom den struktur som nu föreslås i lagen är detta tydligt.

Med hänsyn till det sagda skall det i lagen om elektronisk kommunikation införas en bestämmelse om att när det uppkommer fråga att meddela tillstånd att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som vill och skulle kunna bedriva sådan verksamhet, skall prövning ske efter allmän inbjudan till ansökan. Om t.ex. kostnaderna för ett sådant förfarande inte skulle vara försvarliga med hänsyn till den aktuella radioanvändningen, bör det vanliga tilldelningsförfarandet dock kunna tillämpas. Det bör därför anges att allmänt inbjudningsförfarande skall tillämpas i angivna fall, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Liksom i LRK bör det dessutom anges att inbjudningsförfarande skall användas när det frekvensutrymme som avsatts för en viss radioanvändning utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd meddelas.

I nuvarande 9 a § LRK talas om att utrymmet som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för alla som vill driva sådan verksamhet. Genom att ändra detta till vill och skulle kunna avses att tydliggöra att enbart viljan inte kan vara avgörande för bedömning av om en bristsituation föreligger. Då tiden från att det konstateras att flera intressenter vill och skulle kunna driva verksamhet stundtals kan bli lång, i marknadens ögon, bör det beaktas att begränsningarna skall ses över med rimliga tidsintervaller. Detta kan vara av särskilt intresse i marknader som är nya och innovativa då intresse och investeringsvilja kan skifta med marknadsläget. Prövningen måste också innefatta en bedömning av sannolikheten för att intressenterna kommer att bedriva verksamheten.

Beträffande sådan radioanvändning som avser utsändning till allmänheten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är det inte lämpligt att tillämpa ett inbjudningsförfarande. Det torde nämligen kräva att de sakliga grunderna för ett så-

dant urvalsförfarande utformades i lag. För att tillstånd som avser sändare för digital-TV och digitalradio skall omfattas av undantaget även om viss andel av den digitala kapaciteten används för annat än utsändning till allmänheten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL (se avsnitt 14.3.4), bör det i lagen göras ett tillägg om att undantag från tillämpningsområdet för allmänt inbjudningsförfarande gäller om radioanvändningen huvudsakligen avser sådant som omfattas av nämnda lagrum.

Det torde nu liksom tidigare inte heller finnas något behov av att tillämpa ett inbjudningsförfarande för radioanvändning som är avsedd för privat bruk, t.ex. amatörradio. Förfarandet bör liksom nu vara begränsat till sådan radioanvändning som är avsedd att tillhandahållas allmänheten. Inte heller bör sådan radioanvändning som skall användas uteslutande för verksamhet som bedrivs i syfte att tillgodose allmän ordning och säkerhet omfattas av inbjudningsförfarande. Beträffande dessa bedömningar hänvisas i övrigt till prop. 1997/98:167.

I artikel 7.3 i auktorisationsdirektivet anges att för urvalskriterierna skall vederbörlig vikt fästas vid om målen i artikel 8 i ramdirektivet har uppnåtts. Det blir i första hand en fråga för tillståndsmyndigheten att beakta dessa hänsyn när den beslutar till vem tillstånd skall ges. Detta gäller särskilt när tillstånd skall meddelas efter ett jämförande urvalsförfarande (se nedan).

I ingressen till auktorisationsdirektivet anges att utöver de administrativa avgifterna kan avgifter för nyttjanderätter tas ut för användningen av radiofrekvenser och nummer för att säkerställa att dessa resurser används på ett optimalt sätt. Sådana avgifter bör inte hindra utvecklingen av innovativa tjänster och konkurrens på marknaden. Direktivet påverkar inte det ändamål för vilket avgifter för nyttjanderätter används. Sådana avgifter får exempelvis användas för att finansiera verksamhet vid de nationella regleringsmyndigheterna som inte kan täckas av administrativa avgifter. Vid urvalsförfaranden som bygger på konkurrens eller jämförelse, och när avgifter för nyttjanderätter av radiofrekvenser helt eller delvis består av ett engångsbelopp, bör betalningsmöjligheter erbjudas som säkerställer att sådana avgifter inte i praktiken leder till att urvalet sker på grundval av kriterier som inte har något samband med målet att säkerställa optimal användning av radiofrekvenser. Kommissionen kan regelbundet offentliggöra jämförande undersökningar med tanke på bästa praxis i fråga om tilldelning av radiofrekvenser, tilldelning av nummer eller beviljande av ledningsrätt.

I 14 § telelagen finns ett bemyndigande till regeringen eller efter regeringens bemyndigande tillsynsmyndigheten, dvs. PTS, att meddela föreskrifter om de sakliga grunder som skall tillämpas vid prövning enligt paragrafen. Sådant bemyndigande har regeringen lämnat till PTS i teleförordningen (1997:399).

När tillstånd för flygtelefoni skulle fördelas år 1994 tillämpade PTS 14 § telelagen. I föreskrifterna (PTSFS 1994:4) bestämdes att om flera sökande efter en s.k. skönhetstävlan ansågs likvärdiga skulle auktion tillgripas. Sedan föreskrifterna meddelats men innan ansökningar kommit in uppkom frågan om hur eventuella auktionsavgifter skulle disponeras. PTS skrev i oktober 1994 till Kommunikationsdepartementet med en

begäran om ett klarläggande. Sedermera kom inte fler ansökningar in än att samtliga fick plats.

Regeringen tog upp frågan om auktion kunde utgöra sådana sakliga grunder i samband med en ändring av 14 § (prop. 1994/95:128, s. 7) och uttalade att auktionsförfaranden inte kunde vara saklig grund enligt 14 §. Trafikutskottet hade inte något att erinra mot denna bedömning (1994/95:TU17). Utskottet har därefter erinrat om denna bedömning i bet. 1998/99:TU3.

Beträffande tredje generationens mobiltelefoni utfärdade PTS föreskrifter om tillstånd för att tillhandahålla nätkapacitet för mobila teletjänster enligt UMTS/IMT 2000 respektive GSM (PTSFS 2000:5). Enligt föreskriften skulle prövningen ske i två faser med en inledande prövning och en fördjupad prövning. Den inledande prövningen grundade sig på den sökandes förutsättningar att tillhandahålla nätkapacitet avseende finansiell kapacitet, teknisk och affärsmässig genomförbarhet samt lämplig sakkunskap och erfarenhet. Om antalet sökande som uppfyllde dessa kriterier översteg antalet tillgängliga tillstånd skulle en fördjupad prövning komma att ske. Denna grundade sig på sökandens utfästelse om geografisk täckning och utfästelse om utbyggnadstakt. PTS valde således att tillämpa ett förfarande med en skönhetstävlan.

När det gäller valet mellan skönhetstävlan eller auktion kan vidare nämnas ESO-rapporten Nya bud – en ESO-rapport om auktioner och upphandling (Ds 2001:40). I rapporten konstateras att många nyttigheter som kontrolleras av staten i dag fördelas genom administrativa förfaranden. Utmärkande för administrativ tilldelning är flexibiliteten. Den har dock flera nackdelar såsom att vara långsam och omständlig, särskilt om besluten överklagas. Att resurser delas ut under sitt verkliga värde kan leda till stora överföringar av värden till enskilda individer och företag. Beslutskriterier kan vara vaga och svåra att tillämpa i specifika situationer, konstateras i rapporten. Vidare anges att de ursprungliga kriterierna inte alltid räcker för att sålla bort tillräckligt många kandidater. Det slutliga urvalet kommer då att bero av andra mer godtyckliga kriterier. Det kan också vara svårt att i efterhand avgöra om urvalsprocessen varit rättvis.

Beträffande auktion anges i rapporten att denna kan hållas med samma förutsättningar som en administrativ tilldelning. Den behöver därför aldrig få ett sämre utfall än en sådan process. Auktionen har dock därutöver ett antal fördelar, enligt rapporten. Auktionen kan ge information om budgivarnas värdering av nyttigheten. Sådan information gör att det under vissa villkor är möjligt att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv allokering. Auktioner ger inkomster för dem som auktionerar ut.

Auktioner är rättvisa på så vis att ingen tillskansar sig värdefull kollektiv egendom utan att göra rätt för sig, enligt rapporten. Det anges vidare att skönhetstävlingen ger politiker och tjänstemän mer direkt inflytande än vad auktioner ger. Stora aktörer kan ha större inflytande över hur fördelningen blir vid en administrativ process.

Regeringen delar utredningens och rapportförfattarnas uppfattning att auktion kan hållas med samma förutsättningar som en administrativ tilldelning. Sådana förutsättningar kan alltid finnas med i vad som skall utgöra sakliga grunder och auktionen blir då det sista urvalskriteriet som skiljer ut de sökande. Mot auktioner kan nämnas risken för att auktions-

priser fördyrar för konsumenter och andra slutanvändare och risken för spekulation med frekvenser. Mot detta talar dock att sådana avgifter vid tillståndstilldelning verkar för ökad effektivitet i användningen av frekvensspektrum. Regeringen föreslår därför att auktioner skall kunna tillämpas vid ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan enligt lagen om elektronisk kommunikation.

Det bör anges i lagen att prövning, i fall som nu avses, skall ske efter ett jämförande urvalsförfarande, efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande eller efter en kombination av dessa förfaranden. Vid tillfällen då det finns fler sökande än tillgängliga licenser och alla sökande kan förväntas uppfylla krav som t.ex. regional täckning, utbyggnadstakt m.m. kan auktion vara bra att tillämpa, eventuellt kombinerat med skönhetstävlan.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan till ansökan och om förfarandet. Det är således möjligt att regeringen föreskriver generella kriterier för allmän inbjudan och att tillståndsmyndigheten baserar urvalskriterier för det enskilda inbjudningsförfarandet på dessa, men också att regeringen föreskriver alla kriterier.

Vid auktion finns det ett flertal olika varianter som kan användas; sluten budgivning, bud som inte meddelas de andra bjudande utan förblir hemliga för att pressa upp priset, öppen budgivning, med eller utan möjlighet att bjuda över den högstbjudande. Det belopp som de tillståndssökande slutligen skall betala kan också bestämmas på olika sätt, t.ex. till samma belopp som det lägsta budet som resulterat i ett tillstånd.

Om ett auktionsförfarande används ingår också att ta ställning till vilka grundförutsättningar som skall gälla för sökandena, betalningsvillkor, säkerheter och annat som hänger samman med ett auktionsförfarande.

Om tillståndsförfarandet är auktion, skönhetstävlan eller en kombination skall dock inte påverka hanteringen av frekvenser som omfattas av tillståndet efter det att tillståndstiden har löpt ut.

Medel som inflyter genom auktion skall tillfalla staten, jfr lagen (1996:1059) om statsbudgeten. Inget hindrar emellertid att medel anslagsvis återförs till myndigheten för att användas för statlig upphandling. Administrativa kostnader som uppkommer i samband med auktion bör kunna tas ut genom ansökningsavgifter.

Länsrätten i Stockholms län har föreslagit att det i lagen skall ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om inbjudningsförfarandet som innehåller avvikelser från reglerna i förvaltningslagen (1986:223) om parts rätt att ta del av uppgifter. Sådana föreskrifter kan dock regeringen ändå meddela med stöd av den s.k. restkompetensen enligt 13 § första stycket 2 regeringsformen. Så har också skett i gällande 5 a § teleförordningen.

14.3.4. Krav på radioanvändning

Regeringens förslag: Ett tillstånd att använda radiosändare skall avse en viss radioanvändning. Tillstånd som avser digital utsändning av radioprogram till allmänheten skall kunna förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst 20 procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet, om villkor enligt 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen (1996:844) inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd och det inte i övrigt inverkar menligt på konkurrensen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens, med undantag för kravet på frånvaro av villkor enligt radio-_och_TV-lagen (1996:844).

Remissinstanserna: Inga remissinstanser invänder mot att ett tillstånd skall avse en viss radioanvändning. Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig om den s.k. 20 procent-regeln är dock kritiska mot förslaget.

Post- och telestyrelsen (PTS), Konkurrensverket och Svenska Kommunförbundet ser visserligen positivt på att möjliggöra utsändningar av annan användning i digitala rundradionät, men endast förutsatt att konkurrens kan åstadkommas. Teracom och Försvarsmakten tillstyrker förslaget. Radio- och TV-verket framhåller att medgivande inte får ges om det kan inverka negativt på programföretagens verksamhet. Sveriges Television, IT-Företagen, TeliaSonera, Vodafone m.fl. motsätter sig förslaget eller anser att frågan måste utredas vidare. Flera remissinstanser ifrågasätter förslagets förenlighet med direktiven.

Skälen för regeringens förslag: Det är inte möjligt att inskränka reglerna i lagen till att endast avse frågan om tillstånd skall meddelas eller inte. Det är av avgörande betydelse för tillståndprövningen under vilka förutsättningar som radioanvändningen är avsedd att ske, bl.a. för att undvika störningar på tjänster i närliggande frekvenser. En ansökan som inte innehåller uppgift om vilket användningsområde radiosändaren skall ha går således inte att ta ställning till. Det skall även i fortsättningen framgå av tillståndet vilket slag av användning som tillståndet skall gälla för (se närmare i dessa frågor prop. 1992/93:200, s. 214).

Digitala rundradiosändningar kan användas såväl för ljudradio- och TV-utsändningar som för olika interaktiva tillämpningar som med det nuvarande regelverket skulle vara att hänföra till televerksamhet. Båda dessa verksamheter kommer att hamna inom ramen för ett och samma regelverk, lagen om elektronisk kommunikation. Antalet tillstånd som kan beviljas för de aktuella sändningarna till allmänheten är begränsat. Som redogjorts i avsnitt 14.3.3 finns dock inte möjlighet att tillämpa ett allmänt inbjudningsförfarande för sådan radioanvändning som avser utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Om det skall vara möjligt att använda marknät för digital-TV för annat än sändningar till allmänheten måste det alltså regleras särskilt i den nya lagen.

Viss vägledning kan härvid hämtas från Storbritanniens reglering på området. Enligt ”The Broadcasting Act”, skall ett multiplextillstånd, dvs.

ett sändningstillstånd som ges till den som multiplexerar (samordnar) flera programkanaler för utsändning i stället för eller förutom individuella tillstånd till de enskilda programföretagen, innehålla villkor om att minst 90 procent av den digitala kapaciteten på den eller de frekvenser som tillståndet gäller under tillståndstiden är tillgängliga för att sända ut digitala programtjänster, kvalificerade tjänster (dvs. parallellsändningar av analoga TV-kanaler), programrelaterade tjänster och tekniska tjänster med anknytning till en eller flera digitala programtjänster. I kvalificerade tjänster räknas inte in den text-TV som sänds i de analoga programmen. Med programrelaterad tjänst menas digitala tilläggstjänster som har en direkt anknytning till innehållet i en TV-programtjänst eller som har anknytning till främjande eller listning av programmen. Departementschefen (eng. Secretary of State) får genom dekret ändra procenttalet.

En motsvarande regel finns i det brittiska regelverket beträffande multiplextillstånd för digitalradio.

Det som faller utanför, och som alltså skall rymmas i de 10 (eller 20 beträffande digitalradio) procenten, kallas för digitala tilläggstjänster (eng. digital additional services). Dessa innefattar dock text-TV, utom dövtextning som anses som en programrelaterad tjänst. I Sverige skulle publik text-TV falla inom ramen för 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. ”The Independent Television Commission” ger tillstånd för digitala tilläggstjänster på samma sätt som de ger tillstånd för digitala programtjänster.

Det bör beaktas att interaktiva tillämpningar, som ju är tekniskt möjliga, skulle ge digital-TV och digitalradio ett mervärde för konsumenterna i förhållande till dagens analoga utsändningar. Flera av dessa tillämpningar kommer att vara sådana att de inte faller under 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Ett exempel är anordnande av uppkoppling mot Internet över digital-TV-nätet.

En möjlighet är att medge viss annan användning så länge den inte överstiger en viss andel av den totala överföringskapaciteten. Denna lösning är oberoende av valet av tillståndsmodell på radio- och TV-området. Den går att förena med den ordning som gäller i dag med individuella tillstånd för sändningar av radio- och TV-program enligt radio- och TVlagen.

Regeln i 3 kap. 2 § andra stycket YGL om att det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet utgör inte ett hinder för en sådan lösning. All användning som faller inom ramen för huvudanvändningsområdet för tillståndet är tillåten. Det är denna användning som i allmänhet gör att tillståndet inte fördelas med ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan. Medgivande att använda frekvenserna till viss del även för annat än sådant som omnämns i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL är inte att se som en begränsning i yttrande- och informationsfriheten utan som ett sätt att upprätthålla syftet med 3 kap. 2 § andra stycket YGL, genom att skilja på olika användningsområden i tilldelningsförfarandet. Den föreslagna lösningen innebär dock att det blir möjligt med en något mer flexibel tillämpning av denna uppdelning mellan olika användningsområden. Beträffande 3 kap. 3 § YGL om begränsningar i sändningsrätten är förhållandena samma som beträffande tillståndsvillkor om användningsområde för rätt att använda radiosändare. Sådana meddelas av myndighet med stöd av lag.

Regeringen anser dock i likhet med utredningen att det inte kan bortses från att en ”20 procent-regel” kan strida mot ett av regelverkets grundläggande syften, nämligen att främja konkurrensen. Det är också något som framförs av flera remissinstanser. Till skillnad från utredningen anser regeringen att ett införande av ”20 procent-regeln” måste förenas med ett krav på att villkor enligt 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen, dvs. att använda vissa radiosändare, inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd.

Det bör vidare, som utredningen föreslagit, särskilt stadgas att möjligheten att använda frekvensutrymmet för annat ändamål är begränsad till att det kan ske utan menlig inverkan på konkurrensen.

Beträffande hur stor andel som skall kunna användas för annan verksamhet kan vägledning hämtas i den brittiska lagen enligt vad som redogjorts för ovan. Gränsen bör sättas så högt att den medger utveckling av nya tjänster som kan skapa ett mervärde för digital-TV och digitalradio och samtidigt möjliggöra utnyttjande av ledig kapacitet, t.ex. i områden där efterfrågan på sändningsutrymme är så pass låg att allt utrymme inte går åt i en multiplex eller för utnyttjande av outnyttjad kapacitet utanför ordinarie sändningstider.

Enligt regeringens bedömning framstår 20 procent som en lämplig andel, även om det ur konkurrenssynpunkt kan vara lämpligt att börja med en mindre andel för att utröna eventuell påverkan på konkurrensen. I lagen bör det fastslås att maximalt 20 procent kan användas för annan verksamhet.

Sammanfattningsvis föreslås att det införs en särskild möjlighet för tillståndsmyndigheten att förena tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet, om villkor enligt 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd. Allt under förutsättning att det inte inverkar menligt på konkurrensen.

Det bör slutligen anmärkas att regeringen behandlar frågan om tillståndsgivning när det gäller digital-TV i propositionen Digitala-TVsändningar (prop. 2002/03:72).

Hänvisningar till S14-3-4

14.4. Villkor

Regeringens förslag: Ett tillstånd skall kunna förenas med villkor om frekvensutrymme, typ av tjänst eller nät, täckning, antennens beskaffenhet, geografiskt område för mobilsändare, antennens belägenhet för fast sändare, kompetenskrav, skyldighet att dela frekvensutrymme, gjorda åtaganden vid inbjudningsförfarande och annat av betydelse för frekvensutnyttjandet. Villkor som följer av internationella avtal om harmoniserad användning skall också kunna uppställas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget om villkor som skall kunna förenas med ett tillstånd eller lämnar det utan erinran.

Post- och telestyrelsen (PTS) föreslår att ett villkor om skyldighet att tåla skadlig störning införs. Konkurrensverket delar utredningens bedömning att skäl talar för att upphäva 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen och anser att frågan bör analyseras ytterligare. Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR), TV 4, och Telenor anser att kravet på att använda vissa radiosändare bör upphävas. SVT och SR ifrågasätter utredningens bedömning att fördyringar skulle uppkomma. SR påpekar dessutom att Teracoms verksamhet visavi de aktuella programföretagen enligt riksdagens beslut skall vara kostnadsbaserad. Radio- och TV-verket anser att radio- och

TV-lagen bör behållas intakt, men att den vilande Radio- och TV-lagsutredningen får i uppdrag att se över hela radio-_och_TV-lagen p.g.a. den tekniska utvecklingen.

Skälen för regeringens förslag: I auktorisationsdirektivet anges vilka villkor som får knytas till nyttjanderätter till radiofrekvenser. Dessa framgår av del B i bilagan till direktivet och är följande:

1. Angivande av den tjänst eller typ av nät eller teknik för vilken nyttjanderätt till frekvensen har beviljats, i förekommande fall inbegripet exklusivt nyttjande av en frekvens för överföring av särskilt innehåll eller särskilda audiovisuella tjänster.

2. Faktiskt och effektivt utnyttjande av frekvenserna i enlighet med ramdirektivet, inbegripet krav på lämplig täckning.

3. Tekniska och operativa villkor som är nödvändiga för att undvika skadlig störning och för att begränsa att allmänheten exponeras för elektromagnetiska fält, när sådana villkor skiljer sig från dem som ingår i den allmänna auktorisationen.

4. Maximal giltighetstid i enlighet med artikel 5 i detta direktiv, med förbehåll för eventuella ändringar i den nationella frekvensplanen.

5. Överlåtelse av rättigheter på rättsinnehavarens initiativ och villkor för detta i enlighet med ramdirektivet. 6. Avgifter för nyttjanderätter i enlighet med artikel 13 i auktorisationsdirektivet.

7. Varje åtagande som under ett urvalsförfarande baserat på konkurrens och jämförelse har gjorts av det företag som erhåller nyttjanderätten.

8. Skyldigheter i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av frekvenser. Det bör framhållas att uppräkningen är uttömmande samt att detta är villkor som medlemsstaterna får men inte är skyldiga att uppställa. De villkor som uppställs för tillstånd att använda radiosändare som anges i nuvarande 11 och 12 §§ lagen om radiokommunikation (LRK) måste anpassas så att de i varje fall inte upptar något som går utöver de villkor som enligt auktorisationsdirektivet får uppställas. Enligt artikel 6.2 i auktorisationsdirektivet gäller vidare att medlemsstaterna inte får upprepa de villkor som gäller för den allmänna auktorisationen när de beviljar nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer. Härefter måste ställning tas till vilka villkor som skall få uppställas när ett tillstånd beviljas. Uppräkningen nedan tar sin utgångspunkt i den nyss angivna del B i bilagan till auktorisationsdirektivet. Punkten 1 tar särskilt sikte på företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster. Villkoret kan möjligen te sig något överlappande med kravet att ange användningsområde. En rad av de efterföljande villkoren kommer emel-

lertid med all sannolikhet att behöva utformas med hänsyn till vilken eller vilka elektronisk kommunikationstjänster eller slag av elektroniskt kommunikationsnät eller teknik som tillståndet avser.

Punkten 2 bör ses mot bakgrund av punkten 1. Faktiskt och effektivt frekvensutnyttjande och täckning inom landet är viktiga parametrar när tillstånd skall beviljas för denna typ av radioanvändning. Punkten bör också ses mot bakgrund av artikel 9 i ramdirektivet som föreskriver att medlemsstaterna skall säkerställa en effektiv förvaltning av radiofrekvenserna inom sitt territorium i enlighet med allmänna mål och regleringsprinciper i artikel 8 i samma direktiv. Enligt artikel 8.2 d i ramdirektivet skall de nationella regleringsmyndigheterna främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster m.m. och därvid bl.a. främja en effektiv användning av och säkerställa en ändamålsenlig förvaltning av radiofrekvenser och nummerresurser. Genom att ställa upp denna typ av villkor kan tillförsäkras att radiospektrumet utnyttjas effektivt. Täckningskrav är av intresse för olika typer av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster. Det kan gälla nät för mobiltelefoni, mobil datakommunikation och ljudradio samt TV m.m. Dessutom ger det en möjlighet att säkerställa att liknande förhållande för tillgång till elektroniska kommunikationstjänster erhålls i stora delar av landet.

I fall där tillståndet är beroende av att medgivande (tillstånd) lämnats enligt annan lag bör villkor som rör faktiskt och effektivt frekvensutnyttjande kunna meddelas av myndigheten på radioområdet, med hänsynstagande till vad som kan vara föreskrivet om teknikval och liknande i tillståndet enligt den andra lagstiftningen. Beträffande täckningskrav enligt det tillstånd som skall ligga till grund för tillståndet att använda radiosändare, bör de också läggas till grund för utformning av villkor om täckning enligt den nya lagen.

Punkten 3 tar upp tekniska och operativa villkor som är nödvändiga för att undvika skadlig störning och för att begränsa att allmänheten exponeras för elektromagnetiska fält, när sådana villkor skiljer sig från dem som ingår i den allmänna auktorisationen. Sex villkor enligt LRK bör kunna samordnas med denna punkt i auktorisationsdirektivet. Det är fråga om villkor angående den frekvens som sökanden tilldelats, antennens och i övrigt radiosändarens beskaffenhet, det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får användas, var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen, kompetenskrav för den som skall handha radioanläggningen samt skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med någon annan. Dessa utgör alla tekniska och operativa villkor som är nödvändiga för att undvika skadlig störning. Dessa villkor har hittills visat sig fylla sitt syfte och regeringen ser därför ingen anledning att ändra dem. De bör därför föras över i den nya lagen.

Beträffande villkor för att begränsa att allmänheten exponeras för elektromagnetiska fält finns i dag inte någon möjlighet att uppställa ett sådant villkor enligt LRK. Frågan om exponering för elektromagnetiska fält är aktuell bl.a. i samband med att operatörer ansöker om bygglov för master för t.ex. 3G-utbyggnaden och fast yttäckande radioaccess. Den forskning och de studier gällande elektromagnetiska fält och strålning som bedrivits under mer än fyrtio år har resulterat i gräns- och riktvärden

för elektromagnetiska fält. Strålskyddslagen (1988:220) är ett ramverk och innehåller de huvudsakliga reglerna. Lagen får i många avseende sitt konkreta innehåll genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Strålskyddslagen reglerar all verksamhet med strålning. Statens strålskyddsinstitut (SSI) har genom strålskyddsförordningen bemyndigats att meddela föreskrifter om strålskydd. SSI har i oktober 2002 utfärdat allmänna råd (SSIFS 2002:3) om begränsning av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält. Dessa baserar sig på rekommendationer från EU på grundval av riktlinjer från ICNIRP, internationella strålskyddskommittén för ickejoniserande strålning. SSI mäter strålning från mobiler och basstationer och kontrollerar att värdena efterlevs. Det torde i dag inte finnas belägg för att exponering för sådana elektromagnetiska fält som det här är fråga om skulle vara förenat med hälsorisker. Det kan givetvis inte uteslutas att sådana risker kan beläggas i framtiden. SSI har dock i april 2001, i rapporten 2001:09 Exponering för radiofrekventa fält och mobiltelefoner, konstaterat att sådan strålning i hela landet ligger långt under aktuella rekommendationer för gränsvärden. Regeringen anser i likhet med utredningen att en lagreglering inte är påkallad för närvarande. I lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning finns krav gällande utrustningars egenskaper, men inga uttryckliga krav på elektromagnetiska fält. Om forskningen i framtiden skulle klarlägga att elektromagnetiska fält kan ha skadlig inverkan kan krav på utrustningars egenskaper ställas via EGdirektiv och svensk lagstiftning.

I punkten 7 ges möjlighet att uppställa som villkor varje åtagande som under ett urvalsförfarande baserat på konkurrens och jämförelse har gjorts av det företag som erhåller nyttjanderätten. I dag finns inte någon direkt motsvarande regel i LRK. Enligt 9 a § LRK får dock regeringen, eller efter regeringens bemyndigande tillståndsmyndigheten, meddela föreskrift om de sakliga grunder som skall tillämpas vid ett inbjudningsförfarande. I sådana föreskrifter kan ställas upp krav t.ex. på täckning och utbyggnadstakt. I princip motsvarar detta villkor för tillståndsgivningen. Det kan dock ändå vara befogat att klargöra att det är just villkor för tillståndet. Det bör således införas en särskild punkt om möjlighet att ställa upp som villkor åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av tillstånd enligt förfarandet med allmän inbjudan till ansökan. Denna möjlighet bör tillämpas med försiktighet då ny teknik avses att användas. Framför allt på grund av att förseningar oftare torde uppkomma vid tillverkning av nyutvecklad utrustning samt planering av nya system än för system som redan finns tillgängliga.

I artikel 8 i auktorisationsdirektivet finns en regel om harmoniserad tilldelning av frekvenser. Där anges att om användningen av radiofrekvenser har harmoniserats, villkor och förfaranden för tillträde har överenskommits och de företag som skall tilldelas radiofrekvenser har utsetts i enlighet med internationella avtal och gemenskapsbestämmelser, skall medlemsstaterna bevilja nyttjanderätt till sådana radiofrekvenser i enlighet med dessa bestämmelser. Under förutsättning att alla nationella villkor i samband med nyttjanderätten till de berörda radiofrekvenserna har uppfyllts vid ett gemensamt urvalsförfarande, får medlemsstaterna inte införa några ytterligare villkor, ytterligare kriterier eller förfaranden som skulle begränsa, ändra eller fördröja ett korrekt genomförande av

den gemensamma tilldelningen av sådana radiofrekvenser. Artikeln utgår från att ett nationellt tillståndsförfarande kan bli tillämpligt också i sådana fall av harmoniserad tilldelning av frekvenser. För detta fall erfordras då möjlighet att uppställa sådana villkor i det nationella tillståndsbeslutet. Det bör därför vara möjligt att förena tillstånd att använda radiosändare med villkor om sådana förhållanden som i enlighet med beslut om en harmoniserad användning av radiofrekvenser skall uppställas som villkor när den som skall tilldelas radiofrekvens har utsetts i enlighet med internationella avtal eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

I punkten 8 i del B i bilagan till auktorisationsdirektivet ges möjlighet att till tillståndet knyta villkor angående skyldigheter i enlighet med internationella avtal i fråga om användning av frekvenser. Punkten bör inte ses som överlappande i förhållande till det som beskrivs i avsnitt 14.3.2 för harmoniserad tilldelning av frekvenser. Punkten ger i stället möjlighet att föreskriva om sådant som t.ex. kan följa av det internationella radioreglementet (RR). Ett exempel är skyldighet att tåla störningar från annan prioriterad radioanvändning samt att primära radioanvändningar har prioritet jämfört med sekundära enligt RR. Det bör därför införas en möjlighet att uppställa villkor angående skyldighet i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av frekvenser och därmed torde inte något ytterligare villkor om skyldighet att tåla störning som PTS anför vara nödvändigt.

Enligt 11 § andra stycket 7 LRK kan ett tillstånd förenas med villkor angående annat som är av betydelse för ett effektivt frekvensutnyttjande. Regeringen anser att villkorsmöjligheten täcks av punkt 2 i bilaga B till auktorisationsdirektivet, dvs. faktiskt och effektivt utnyttjande av frekvenserna i enlighet med ramdirektivet, inbegripet krav på lämplig täckning.

I betänkandet Skydd för forskningsverksamhet (SOU 2002:111) föreslås ett förbud att använda radiosändare i områden där det bedrivs forskning som kan störas av viss radioanvändning. Betänkandet kommer att behandlas under år 2003.

Beträffande vilka omständigheter som får anges i föreskrifter som villkor för undantag från tillståndsplikt föreslås följande. I avsnitt 14.3.1 konstaterades att vissa modifieringar av vilka villkor som skall få uppställas bör övervägas, eftersom utrymmet för tillämpning av artikel 5.1 i auktorisationsdirektivet om att knyta villkoren för användning av radiofrekvenser till den allmänna auktorisationen är mycket begränsat i Sverige. Ett sätt att göra handläggningen rationell är då att ge ökade möjligheter till att uppställa villkor i undantagsföreskrifter för att därigenom ge ett ökat tillämpningsområde för sådana föreskrifter. Två av villkoren torde inte bli aktuella att ställa upp i föreskrifter om undantag från tillståndsplikt, nämligen var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen och åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av tillstånd enligt ett allmänt inbjudningsförfarande. I övrigt bör samma möjligheter att ställa upp villkor finnas som enligt de föreslagna reglerna för individuell tillståndstilldelning.

Föreskrifter om undantag från tillståndsplikt äger giltighet till dess de ändras eller upphävs. Som redovisas i avsnitt 22.2 gäller vissa särskilda krav enligt auktorisationsdirektivet vid ändring av tillstånd, som kan få

betydelse också om en undantagsföreskrift ändras eller upphävs. För att möjliggöra en ökad användning av undantagsföreskrifter kan det därför finnas ett behov av att ange i föreskriften hur länge den eller ett undantagsvillkor gäller. Giltighetstiden skall givetvis också i detta fall vara skälig för den ifrågavarande användningen. De bedömningsgrunder som föreslagits för bestämmande av giltighetstiden för tillstånd och villkor vid individuella tillstånd bör därför tillämpas även här.

14.5. Giltighetstid för tillstånd och villkor

Regeringens förslag: Giltighetstiden för villkor får vara kortare än tillståndstiden.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Post- och telestyrelsen anser att grunder för bestämmande av giltighetstiden för tillstånd inte skall tillämpas vid bestämmande av giltighetstiden för tillståndsvillkor. Swefour anser att det skall vara samma giltighetstid för tillstånd som för villkor.

Skälen för regeringens förslag: Beträffande giltighetstid för tillstånd anges i punkten B 4 i bilagan till auktorisationsdirektivet att till nyttjanderätter för radiofrekvenser får som villkor knytas maximal giltighetstid i enlighet med artikel 5 i direktivet, med förbehåll för eventuella ändringar i den nationella frekvensplanen. I artikel 5.2 i auktorisationsdirektivet anges att om en medlemsstat beviljar nyttjanderätter för en viss tid skall giltighetstiden vara skälig för den ifrågavarande tjänsten. I motiven till lagen om radiokommunikation, LRK, (prop. 1992/93:200, s. 219) anges beträffande tillståndstid att ett tillstånd skall gälla för en bestämd tid. Därvid anges att: ”Tillståndstiden skall med utgångspunkt i sökandens önskemål bestämmas särskilt för varje fall utifrån de förutsättningar som skall gälla för tillståndsprövningen. Härvid skall beaktas även den förväntade utvecklingen på radioteknikområdet, den ekonomiska nyttan som tillståndshavaren får anses kunna räkna med samt eventuell anknytning till att tillstånd för radioanvändningen är beroende av tillstånd enligt annan lag.” Vidare anges att någon rätt till automatisk förlängning av ett tillstånd vid tillståndstidens utgång inte skall gälla.

Regeringen är av den uppfattningen att det inte finns skäl att frångå principen om att tillstånd skall vara tidsbegränsade. Det som anges i artikel 5.2 i auktorisationsdirektivet om att giltighetstiden skall vara skälig för den ifrågavarande användningen bör skrivas in i lagen. Någon automatisk rätt till förlängning efter tillståndstidens utgång bör inte föreligga.

Hanteringen av tillstånd skulle underlättas om giltighetstiden för villkoren kunde sättas kortare än tillståndstiden. Tillstånden i sig behöver då inte omprövas med samma intervall som villkoren. Regeringen föreslår att det införs en sådan möjlighet att tidsmässigt skilja mellan tillstånd och tillståndsvillkor. Med hänsyn till det nära sambandet mellan tillstånd och villkor måste dock tillses att rättssäkerheten upprätthålls för tillståndshavaren. Om giltighetstiden för villkor görs kortare än tillståndstiden bör därför omständigheter som skall beaktas vid bestämmande av tillstånds-

tiden också beaktas vid fastställande av giltighetstiden för tillståndsvillkoren.

I övrigt bör bedömningsgrunderna för bestämmande av tillståndstiden enligt LRK kunna föras över till den nya lagen. Det innebär att vid bestämmande av giltighetstiden för tillstånd och villkor skall särskilt beaktas framtida förändringar i radioanvändningen, den tid som sändaren är avsedd att användas, den tekniska utveckling som kan väntas, den tid som krävs för att uppnå ett rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen och sådant tillstånd enligt annan lag eller enligt bestämmelser meddelade med stöd av annan lag som erfordras för tillstånd för att använda radiosändare i vissa fall.

Det får anses att tillståndstiden som beviljas inte nödvändigtvis behöver vara den kortaste tid som behövs för att uppnå rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen. Eventuella framtida harmoniserade tillståndstider i Europa eller andra skäl kan avgöra tillståndstiden. Då är det fullt möjligt att ha kortare tid för villkor och ändå låta tillståndshavare uppnå rimligt ekonomiskt utbyte.

Hänvisningar till S14-5

14.6. Störningar

Regeringens förslag: Begreppet skadlig störning skall definieras.

Det skall vara möjligt att tillståndsinnehavare delar frekvenser med annan och att störningar därför kan få tålas.

Elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål i ledning eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något liknande ändamål, skall endast få användas i enlighet med föreskrifter.

Utredningens förslag: Överrensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Föreningen Sveriges Sändareamatörer påpekar att dataöverföring på elkablar, s.k. PLC (Power Line Communication), medför så kraftiga störningsnivåer att amatörradio och andra tjänster, inbegripet försvarets samband, beskärs eller omöjliggörs. Teracom påpekar risken för att olika radiokommunikationssystem slås ut av störningar från elnätskommunikation, och förordar en särskild översyn av denna fråga. Post- och telestyrelsen anser att det bör finnas en beskrivning av induktiv utrustning.

Skälen för regeringens förslag: I lagen om radiokommunikation (LRK) finns i dag en möjlighet att ingripa mot störningar från i och för sig tillåten användning av radiosändare och radiomottagare. Termerna störning liksom även skadlig störning finns definierad i radioreglementet (RR). Dessa bör utgöra grund för bedömning av vad som avses med störning och skadlig störning enligt den nya lagen. I lagtexten bör begreppet skadlig störning användas. Termen skadlig störning finns också definierad i lagen om radio- och teleterminalutrustning och samma lydelse bör användas i lagen om elektronisk kommunikation.

Beträffande vad som avses med radiofrekvent energi, dess alstring och användning, användning av radiofrekvent energi för kommunikationsändamål m.m. hänvisas till proposition 1992/93:200, s. 239 f.

I 16 § LRK finns en bestämmelse som avser de båda fallen att dels en radiosändare stör användningen av en annan radioanläggning, dels att den som använder en radiomottagare stör användningen av en annan radiomottagare. Det bör framhållas att denna bestämmelse är av sådan art till skydd för allmän ordning och säkerhet som avses i artikel 30 i Romfördraget. Någon harmoniserad radiospektrumförvaltning, t.ex. avseende hantering av störningsproblem finns inte i dag inom gemenskapen. Radiospektrumbeslutet skulle i och för sig kunna ge upphov till sådan harmonisering. Som läget är nu bör dock detta anses som ett område där gemenskapen inte är ensam behörig i enlighet med artikel 5 i Romfördraget.

I RR anges olika klasser vid fördelning på trafikslag, vilket har betydelse då samma frekvensband har upplåtits för flera olika användningsområden. I RR görs en huvudsaklig uppdelning mellan primär och sekundär användning, se RRS5, Section II (e.d. 2001). Stationer som tillhör sekundär användning får inte störa stationer som ombesörjer primär användning och som redan tilldelats frekvenser eller senare kan komma att tilldelas sådana. Sådana stationer kan inte heller göra anspråk på skydd mot störningar från stationer för primär användning, åt vilka frekvenser redan tilldelats eller senare kan komma att tilldelas.

Möjligheten att vid tillståndsbeslut uppställa villkor om skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med någon annan innebär att den som har ett sådant tillstånd, eller använder radiosändare med stöd av undantag från tillståndsplikt för sändare som sänder på gemensamma frekvenser, måste tåla störningar, om detta inte löses på annat sätt, t.ex. genom olika system för radiokommunikationen som används för mobiltelefoner. Att det kan finnas sådana villkor och att störningar därför kan få tålas skall framgå av lagen.

Med hänsyn till detta och till internationella överenskommelser om tillståndsvillkor bör det av lagen klart framgå att en störning i vissa fall kan vara tillåten och måste godtas.

Om däremot skadlig störning uppkommer och störningen inte är tillåten, skall tillståndsinnehavaren omedelbart se till att störningen upphör eller i möjligaste mån minskar. Motsvarande skyldighet skall gälla för den som använder en radiomottagare som stör användningen av en annan radiomottagare. Information till allmänheten kan vara ett sätt att minska störning från t.ex. mobila terminaler inom områden som bedriver forskning som gynnas av så störningsfria miljöer som möjligt.

Bestämmelserna i 17 § LRK tillämpas bl.a. på utrustning för induktiv överföring av information (även kallad anläggning för närfältskommunikation). Sådan utrustning förekommer i stor mängd på marknaden. Exempel på sådan utrustning är larmbågar (butiksstöldlarm) och passagesystem (elektroniska nyckelsystem). Vid induktiv överföring alstras och används radiofrekvent energi för kommunikationsändamål utan att någon radiovåg etableras mellan sändare och mottagare eftersom det avsedda överföringsavståndet ofta är avsevärt kortare än en våglängd. Därför omfattas induktiv utrustning av bestämmelserna i 17 § LRK.

All alstring och användning av radiofrekvent energi, oberoende av frekvens, kan orsaka störningar på radiokommunikation. Överföringsavståndet har med tiden fått allt mindre betydelse vid användning av radioutrustning. Utrustning för induktiv överföring kan följaktligen

påverka annan radioutrustning, både innanför och utanför närfältet, och därmed orsaka störning på annan radiokommunikation. Internationellt görs ingen åtskillnad mellan utrustning för induktiv överföring och andra radiosändare. Enligt R&TTE-direktivet skall bägge typerna av utrustning uppfylla de väsentliga egenskapskraven (artikel 3 i direktivet). Sveriges syn på utrustning för induktiv överföring har hittills skilt sig från övriga Europas. Inom CEPT behandlas den induktiva överföringen som radiosändning, bl.a. finns rekommendationer om lämpliga frekvensband för användningen.

Att bestämmelserna angående närfältsöverförd kommunikation är överensstämmande inom Europa är viktigt bl.a. med hänsyn till att användare och tillverkare av radioterminalutrustning skall få entydiga besked. Den nya definitionen av radioanläggning är densamma som i gemenskapsrätten och i lagen om radio- och teleterminalutrustning. Den nya ordalydelsen, ”anordning som möjliggör radiokommunikation” i stället för ”anordning avsedd för radiokommunikation”, underlättar en ändrad syn på utrustning för induktiv överföring. Vidare föreslås att anläggningar för kommunikationsändamål begränsas till ledningsburen radiofrekvent energi. Bestämmelsen kommer således fortsättningsvis att omfatta endast ledningsbunden kommunikation, bl.a. kabel-TV och s.k. PLC, men inte närfältsöverförd kommunikation.

I 17 § LRK finns en regel om att elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något liknande ändamål, får användas endast i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt lagrummet meddela föreskrifter om förbud mot att inneha elektriska eller elektroniska anläggningar som inte omfattas av det ovan nämnda men ändå, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända radiovågor.

En motsvarande regel bör finnas i den nya lagen. Det föreslås dock enligt vad som sagts ovan att anläggningar för kommunikationsändamål begränsas till ledning. Sveriges DX-förbund har i en skrivelse betonat vikten av det finns bestämmelser till skydd mot störningar från bredbandig kommunikation i oskärmade kablar. Regeringens uppfattning är att denna bestämmelse tillsammans med övrig lagstiftning på området för elektromagnetisk kompatibilitet fyller detta syfte. I motiven till bestämmelsen i LRK redogörs (prop.1992/93:200, s. 238 f.) bl.a. för innebörden av och förhållandet till Rådets direktiv 89/336/EEG (EMC-direktivet) och lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet och förordningen om samma sak (1993:1067). Det hänvisas därför till dessa motiv.

15. Rätt att använda nummer

15.1. Nationella nummerplaner

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få fastställa nationella nummerplaner för elektronisk kommunikation. De nationella nummerplanerna skall vara utformade så att elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster kan nås på ett likvärdigt sätt. Den som bedriver anmälningspliktig verksamhet eller tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med sådan operatör skall vara skyldig att följa fastställda nummerplaner.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens, med det undantaget att utredningen föreslog att lagen skall omfatta alla former av adresser för elektronisk kommunikation. Med begreppet adress avsåg utredningen en samlingsterm för samtliga namn, nummer och adresser.

Remissinstanserna: Ett antal instanser, däribland Internationella handelskammaren, Vodafone, TeliaSonera, IVA, IT-Företagen,

Kommerskollegium, II-stiftelsen och BitoS är kritiska till utredningens förslag att lagens tillämpningsområde skall omfatta inte bara nummer utan alla slag av adresser för elektronisk kommunikation. Flera av dessa instanser saknar bakomliggande motiv till varför denna utvidgning föreslås. Det framhålls bland annat att reglering av adresser kan inverka menligt för Internetsektorn och även riskera att vara handelshindrande. Post- och telestyrelsen (PTS) anser att begreppet nummer bör användas parallellt med begreppet adresser. En del instanser, bland dem Telia-

Sonera, IVA, BitoS, Telenor, Kommerskollegium och Svenskt Näringsliv hävdar också att ett utvidgande skulle stå i strid med EG-rätten eftersom det går utöver vad ramdirektivet medger. Många av remissinstanserna, däribland även GEA, anser att utredningen inte i tillräcklig omfattning klargör de skillnader som finns rörande de mekanismer som styr namn, nummer och adresser och hur dessa begrepp förhåller sig till varandra, varför den föreslagna regleringen skulle skapa stor osäkerhet på marknaden. II-stiftelsen påpekar särskilt otydligheten beträffande vilka toppdomäner som föreslås innefattas. Telenor anser vidare att skyldigheten att följa allmänna nummerplaner skall vara knuten till själva tilldelningen och inte till anmälan.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser, till skillnad från utredningen, att lagens tillämpningsområde inte skall utvidgas från att gälla nummer till att även generellt omfatta namn och adresser för elektronisk kommunikation. I skälen till ramdirektivet anges bl.a. att direktivet inte fastställer nya ansvarsområden för de nationella regleringsmyndigheterna på området för Internetnamn och Internetadresser. Frågan om administrationen av domännamn under den svenska toppdomänen är föremål för särskild utredning, vilket i nuläget ytterligare talar emot ändring av den gällande ordningen på området.

Det bör i sammanhanget också nämnas att de villkor som enligt auktorisationsdirektivet är möjliga att ställa upp vid tillståndsgivning endast gäller avseende frekvenser och nummer. Det är regeringens uppfattning att dessa villkor inte är möjliga att ställa vid tilldelning av exempelvis domännamn eller IP-adresser, varför det förefaller olämpligt att generellt utvidga tillämpningsområdet såsom utredningen har föreslagit.

Remissopinionen har därtill varit övervägande skeptisk till utredningens förslag i denna del och regeringen finner därför vid en samlad bedömning att det för närvarande inte finns tillräckliga skäl att föreslå en generell reglering av adresser för elektronisk kommunikation i enlighet med utredningens förslag.

Av artikel 10.1 i ramdirektivet framgår bl.a. att medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna kontrollerar tilldelningen av alla nationella nummerresurser samt förvaltningen av de nationella nummerplanerna.

Enligt artikel 10.2 första ledet i ramdirektivet skall de nationella regleringsmyndigheterna säkerställa att nummerplanerna och därmed förknippade förfaranden tillämpas så att alla leverantörer av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster behandlas lika.

Medlemsstaterna skall enligt artikel 10.3 i ramdirektivet säkerställa att de nationella nummerplanerna och alla senare tillägg och ändringar i dessa offentliggörs, med undantag endast för inskränkningar som har gjorts med hänsyn till den nationella säkerheten.

I motiven till telelagen (prop. 1992/93:200, s. 143) anges att nummerplanering skall ske i syfte att skapa effektiva telekommunikationer och att nummerplanernas betydelse från konkurrenssynpunkt därvid skall beaktas. Det nya regelverket skall inte innebära något avsteg från de principer som varit vägledande för telelagens (1993:597) reglering kring den nationella nummerplaneringen. Däremot gäller att den nya lagen i förhållande till telelagen fått ett vidare tillämpningsområde och nu omfattar kommunikation över alla elektroniska kommunikationsnät.

Det skall således införas en regel i den nya lagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fastställa nationella nummerplaner för elektronisk kommunikation och meddela föreskrifter om planerna och deras användning. Nummerplanerna skall vara utformade så att elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster kan nås på ett likvärdigt sätt.

Det skall också införas en bestämmelse i lagen som säkerställer att den myndighet som fastställer de nationella nummerplanerna håller dessa allmänt tillgängliga. Uppgifter i nummerplanerna som omfattas av sekretess enligt 2 kap. sekretesslagen (1980:100) skall dock inte göras allmänt tillgängliga.

För att motsvara nuvarande ordning i telelagen skall det också framgå av lagen att den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig eller tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med sådan operatör skall vara skyldig att följa fastställda nummerplaner. Skyldigheten gäller i den utsträckning som sådana planer fastställts för det nät eller den tjänst som verksamheten avser och motiveras av den stora vikten av att sådana nät och tjänster fungerar som avsett.

Endast den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig eller tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med en

sådan operatör skall vara skyldig att följa fastställda nummerplaner. Med hänsyn till att den som sänder radioprogram genom tråd är undantagen anmälningsplikten kommer lagen inte i konflikt med skyddet för etablering av sådan programverksamhet som avses i 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Den internationella teleunionen (ITU) är det högsta organet på global nivå för bl.a. standardisering på teleområdet. ITU har definierat begreppen namn, nummer och adresser men har inte någon vedertagen samlingsterm. Användning av dessa termer bör ske utifrån det syfte och sammanhang i vilket de skall användas.

Ett nummer kan vara ett namn eller en adress, men det utmärkande är att det utgörs av siffror. Ett telefonnummer kan identifiera en teletjänst eller en slutanvändare och utgör då ett namn, men kan också användas för att dirigera samtalet till rätt nätanslutningspunkt och är i den egenskapen även en adress.

Historiskt sett har telefonnummer använts för såväl dirigering i telenäten som för identifiering av slutanvändaren. I takt med den tekniska utvecklingen skiljs dock dessa två funktioner åt alltmer. Ett nummer kan således ha funktionen av ett namn även om det inte längre fyller någon funktion vid dirigeringen. Ett exempel på detta är så kallade icke-geografiska nummer, såsom frisamtalsnummer i 020-serien. Dessa pekar ut slutanvändaren men vid själva dirigeringen används ett vanligt geografiskt telefonnummer som adress. En e-postadress pekar också ut en slutanvändare medan den bakomliggande IP-adressen används för dirigeringen. Funktionen nummerportabilitet (se avsnitt 18.4) innebär också en separering av namn och adress eftersom abonnenten behåller sitt nummer trots att dirigeringsvägen efter överlämnandet blir en annan.

Kännetecknande för ett namn är att det används för att identifiera en slutanvändare eller en tjänst, t.ex. en webbadress eller en e-postadress, men det kan alltså även vara ett vanligt telefonnummer. Namnet i sig kan utgöras av siffror, bokstäver, andra tecken och symboler, eller en kombination av dessa. Domännamnssystemet är en slags uppslagstjänst som omvandlar de för användaren mer lätthanterliga domännamnen till IPadresser. Ett domännamn bör därför klassificeras som just ett namn, inte en adress.

Konvergensen mellan traditionell telekommunikation och det hittills i stort sett självreglerande Internetområdet, medför att begrepp som tidigare varit åtskilda nu förekommer i nya och gemensamma sammanhang. I vissa fall råder oklarhet om vad begreppen omfattar och hur de bör användas. Europeiska gemenskapernas kommission har påbörjat en studie i syfte att undersöka regulatoriska konsekvenser för namn, nummer och adresser på grund av konvergensen.

Sammantaget anser regeringen att Sverige inte ensidigt bör låsa sig vid definitioner som kan komma att förändras med kort varsel. Regeringen nöjer sig därför i nuläget med att konstatera att området för identifiering och dirigering vid elektronisk kommunikation är under snabb förändring, i synnerhet i ljuset av den pågående konvergensen mellan traditionell telekommunikation, datakommunikation och rundradio.

Den myndighet som fastställer nationella nummerplaner bör ha möjlighet att besluta om registrering och användning av sådana domännamn som är sammankopplade med nummer ur den nationella nummerplanen

för telefoni, dvs. där ingående sifferstruktur för domännamnet överensstämmer med telefonnumrets siffror. ENUM är en funktion som översätter telefonnummer till Internetbaserade adresser. I praktiken innebär ENUM att vanliga telefonnummer kan användas för att skapa domännamn. På så vis möjliggörs kommunikation mellan användare som kan nås med adresser ur olika planer (E.164-planen och namnplanen för Internetdomännamn). Underdomänen .6.4.e164.arpa. har under december 2002 delegerats till Sverige i syfte att möjliggöra en tidsbegränsad försöksverksamhet enligt ett regeringsuppdrag till PTS. ENUM kan enligt regeringens bedömning komma att utvecklas till en samhällsviktig funktion som ytterligare driver konvergensen mellan kretskopplade och paketkopplade nät.

Begreppet nationell nummerplan får anses inbegripa den plan som PTS arbetar med och som utgår från nummerplanen E.164 med landskoden 46 för Sverige och med tillhörande koppling till toppdomänen e164.arpa. Med detta förstås att myndigheten får besluta om användningen av domännamn som är sammankopplade med nummer ur den nationella nummerplanen. Andra nationella nummerplaner är planerna för allmänt tillgängliga datanät, X.121, och för telefonkortsnummer, E.118.

Det finns ett antal planer som i dag upprättas och förvaltas av PTS och som inte alla utgör renodlade nummerplaner i sig, men som har stor betydelse för nummerplanens funktion. Dessa planer skall enligt regeringens mening fortsätta att upprättas och förvaltas av en myndighet inom ramen för behörigheten att upprätta nummerplaner. Sådana planer gäller bl.a. för nationella och internationella signalpunktkoder i system för telefoni. De planer som för närvarande finns upprättade hos PTS är baserade på ITU-T rekommendation Q.708 och E.212, den svenska standarden SS 63 63 90 samt ETSI-standarden ETS 300 133-3. Eftersom dessa eller liknande nummerbaserade resurser inte används för att identifiera slutanvändare utan bara används inom och mellan olika nät brukar de benämnas som tekniska planer. Det återges i ingresspunkt 20 i ramdirektivet att alla delar av de nationella nummerplanerna bör förvaltas av nationella regleringsmyndigheter, inklusive punktkoder som används vid nätadressering.

Hänvisningar till S15-1

15.2. Tillstånd att använda nummer

Regeringens förslag: Nummer ur en nationell nummerplan skall få användas endast efter tillstånd. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall kunna meddela föreskrifter om tilldelningsprinciper.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens, frånsett att utredningen genomgående hänvisade till adresser i stället för till nummer.

Remissinstanserna: TeliaSonera menar att direktivets bestämmelser kan tillgodoses även utan ett formligt tillståndsförfarande för att tilldelningsförfarandet inte skall bli mer betungande för operatören än enligt den nuvarande ordningen. Tele2 föreslår att den nya lagen ger

regleringsmyndigheten uttrycklig möjlighet att till en databasoperatör lägga ut administrationen av den svenska nummerplanen för telefoni.

Post- och telestyrelsen (PTS) efterfrågar förslag på kriterier för hur tillståndsgivningen skall gå till för adresser, förutom i fall där nummer kan ha ett ekonomiskt värde, med tanke på behovet av förutsebarhet. PTS föreslår därför att principerna får anges i föreskrifter utfärdade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. PTS anser också att det bör framgå av lagtexten att det krävs att operatören är anmäld för att få tillstånd att använda nummer.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 10.1 i ramdirektivet framgår bl.a. att de nationella regleringsmyndigheterna skall kontrollera tilldelningen av alla nationella nummerresurser. Medlemsstaterna skall säkerställa att erforderliga nummer och nummerserier tillhandahålls för alla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. De nationella regleringsmyndigheterna skall fastställa objektiva, öppet redovisade och icke-diskriminerande förfaranden för tilldelning av de nationella nummerresurserna.

Auktorisationsdirektivet medger att individuella rättigheter beviljas för användning av nummer. I enlighet med artikel 5.2 i direktivet skall vid ett sådant tillståndsförfarande tilldelning ske på begäran till företag som tillhandahåller eller nyttjar elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster, om detta inte strider mot bestämmelserna i artikel 6, 7 och 11.1 c samma direktiv eller andra bestämmelser som skall säkerställa att dessa resurser används på ett effektivt sätt i enlighet med ramdirektivet.

Det bör, såsom utredningens föreslagit, i den nya lagen föras in en bestämmelse som stadgar att nummer ur en nationell nummerplan får användas endast efter tillstånd. Det krävs inte att den som ansöker om nummertilldelning är anmäld för att kunna få tillstånd att använda nummer. Stöd för något sådant krav går inte att finna i direktiven. Däremot torde det i praktiken främst vara fråga om anmälda operatörer som ansöker om tillstånd att använda nummer i sådan verksamhet som omfattas av lagen. Tillståndet kan avse en eller flera nummerserier så väl som del av en nummerserie eller enstaka nummer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör kunna meddela föreskrifter om enligt vilka principer tillstånd för nummer skall meddelas. Att dessa principer anges är befogat inte minst utifrån operatörernas anspråk på förutsebarhet i tillståndsförfarandet. Principerna för tilldelningen kan härledas ur behovet av en effektiv och ändamålsenlig nummeranvändning. Härvid kan bl.a. reservering av nummerkapacitet vara nödvändigt ur effektivitetssynpunkt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan även meddela närmare verkställighetsföreskrifter om vilka uppgifter en ansökan om tillstånd att använda nummer skall innehålla. Som Lagrådet anfört behöver detta inte särskilt anges i lagtexten. De uppgifter som efterfrågas skall vara relevanta för tillståndsförfarandet och får inte vara mer omfattande än vad den aktuella användningen kan motivera.

För att genomföra artikel 10.2 i ramdirektivet införs en särskild bestämmelse i lagen om elektronisk kommunikation som stadgar att den som har tilldelats en nummerserie ur den nationella nummerplanen inte får diskriminera andra som tillhandahåller elektroniska

kommunikationstjänster i fråga om vilka nummer som ger tillträde till tjänster i näten. Ett sådant diskrimineringsförbud är av vikt för att tillse att den som kontrollerar en nummerresurs inte hindrar slutanvändare i ett nät från att kunna nå slutanvändare eller tjänster i andra nät. Diskrimineringsförbudet skall således ses som ett komplement till skyldigheten att följa nummerplanerna.

Hänvisningar till S15-2

15.3. Villkor som är fogade till tillstånd att använda nummer

Regeringens förslag: Tillstånd att använda nummer ur nationell nummerplan skall kunna förenas med tillståndsvillkor angående

– vilket slag av tjänst som numret skall användas för, – faktiskt och effektivt utnyttjande av numren, – skälig giltighetstid med förbehåll för eventuella ändringar i den nationella nummerplanen,

– åtaganden som har gjorts i samband med att tillstånd beviljats för nummer efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan, samt

– skyldigheter som följer av tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av nummer.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens, frånsett att utredningen genomgående talade om adresser i stället för nummer.

Remissinstanserna: Telenor menar att samtliga villkor i del C i bilagan till auktorisationsdirektivet måste tas med vid införlivandet. Att krav avseende själva tjänsten tas med är av stor vikt för marknaden för betaltelesamtal. TeliaSonera instämmer i utredningens förslag att det inte skall införas möjlighet att ställa krav på själva tillhandahållandet av tjänsten i tillståndsvillkoren. Post- och telestyrelsen anser att det skall kunna ställas villkor i fråga om den tjänst som skall tillhandahållas, för att tjänsten skall fungera på avsett sätt enligt nummerplanen.

Skälen för regeringens förslag: Av del C i auktorisationsdirektivets bilaga framgår de villkor som medlemsstaterna får knyta till nyttjanderätter avseende nummer. Uppräkningen identifierar sådana villkor som medlemsstaterna får, men inte måste uppställa. Inga andra villkor än de som anges här får uppställas i tillstånden.

Det skall i den nya lagen föras in en möjlighet att förena tillstånd att använda nummer med villkor som anger vilken tjänst numret skall användas för. Det kan exempelvis vara befogat att i tillståndet specificera att en nummerserie som enligt nummerplanen är avsedd för mobiltelefoni endast får användas för sådan tjänst. Detta är i många fall nödvändigt för en ändamålsenlig och effektiv nummerplanering.

Nummer tillhandahålls i dag för olika typer av innehållstjänster och andra specifika tjänster som t.ex. betalteletjänster, frisamtal och massanropstjänsten. Villkor angående vilket slag av tjänst som numret skall användas för kan därför även innefatta en identifiering av den innehållstjänst eller motsvarande som numret får användas för. Som exempel kan nämnas att tilldelning av nummer ur 020-serien kan förenas med villkor om att dessa samtal skall förmedlas utan krav på särskild ersättning.

Detta villkor kan uppställas med stöd i nummerplanen som anger att 020serien skall användas för frisamtal.

Det är möjligt att tilldela vissa nummer för särskilda tjänster eller funktioner, t.ex. abonnentupplysning, samhällsinformation eller sjukvårdsupplysning. I många fall finns nummer avsatta för sådan specifik användning i nummerplanen. Av gällande nummerplan framgår exempelvis att 118-serien skall användas för abonnentupplysning. Det går därför att ställa upp krav som skall säkerställa att den tjänst som bedrivs på tilldelat nummer i denna serie verkligen utgör en abonnentupplysning i den mening som lagen avser. Ett nummer som tilldelats för exempelvis sjukvårdsupplysning bör inte få användas för något annat ändamål. Det är därför rimligt att tillstånd för sådan särskild användning är förenat med krav som skall säkerställa att det verkligen är fråga om en seriös och fungerande sjukvårdsupplysning som bedrivs på det tilldelade numret. Tillståndsmyndigheten kan härvid i villkoren hänvisa till de krav som hälso- och sjukvårdslagstiftningen ställer på sjukvårdsupplysning.

Villkoren skall begränsas till att peka ut vilket slag av tjänst som numret får användas för, inbegripet varje precisering som är nödvändig i förhållande till vad som anges i nummerplanen eller de definitioner av tjänsten som eventuellt finns i lagen, i andra författningar eller som av annan anledning är vedertagna. Villkoren får aldrig ställa krav på själva innehållet i tjänsten. Lagen om elektronisk kommunikation är inte avsedd att reglera innehållet i elektroniska kommunikationstjänster. För olagligt eller skadligt innehåll gäller i tillämpliga fall annan lagstiftning. Villkoren är inte heller avsedda att genomdriva eller komplettera befintliga bestämmelser om konsumentskydd, marknadsföring etc.

Av artikel 5.2 i auktorisationsdirektivet framgår bl.a. att om en medlemsstat beviljar nyttjanderätter för en viss tid, skall giltighetstiden vara skälig för den ifrågavarande tjänsten. Tidsbegränsade tillstånd kan vara befogade med hänsyn till önskemålet om en effektiv och ändamålsenlig förvaltning av nummerresurserna. Villkor om tillståndets giltighetstid skall därför kunna uppställas med stöd av lagen. När tillståndstiden bestäms skall hänsyn tas till rimliga anspråk på långsiktighet i förhållande till den användning som numren är avsedda för. En fungerande nummerplanering kräver dock att nummerplanen vid behov kan ändras. Villkor om tillståndets giltighetstid skall därför kunna förenas med förbehåll för de eventuella ändringar av giltigheten som föranleds av förändringar i den aktuella nummerplanen.

Det skall även vara möjligt att ställa upp villkor angående åtaganden som gjorts av den sökande i samband med att tillstånd beviljats efter ett inbjudningsförfarande. Sådana åtagande kan ha varit direkt avgörande för tilldelningen av en begränsad nummerresurs, och skall därför kunna göras gällande i form av tillståndsvillkor. I tillämpliga fall skall det också vara möjligt att ställa upp villkor om sådana krav och skyldigheter som följer av internationella avtal i fråga om användning av nummer.

Möjligheten att uppställa villkor i samband med tillstånd att använda nummer kommer att få sin huvudsakliga tillämpning vad gäller nummer ur den nationella nummerplanen för telefoni. I tillämpliga fall skall dock villkor också kunna uppställas i samband med tilldelning av nummer ur andra nationella nummerplaner, planer med nära anknytning till telefoni-

nummerplanen och de tekniska planer som upprättas och förvaltas nationellt (se närmare om dessa planer i avsnitt 15.1).

Enligt artikel 6.1 i auktorisationsdirektivet skall bl.a. villkor som ställs för användning av nummer vara objektivt motiverade med avseende på det nät eller den tjänst som berörs, samt öppet redovisade, ickediskriminerande och proportionella. Dessa hänsyn skall således alltid beaktas i samband med att myndigheten ställer upp villkor för tillstånd att använda nummer ur den nationella nummerplanen. Av artikel 6.4 i auktorisationsdirektivet framgår vidare att de villkor som gäller för den allmänna auktorisationen inte får upprepas vid beviljandet av nyttjanderätter. Detta innebär att skyldigheter som redan framgår generellt av lagen inte får återkomma i form av tillståndsvillkor.

Hänvisningar till S15-3

15.4. Inbjudningsförfarande

Regeringens förslag: Tillstånd att använda nummer av betydande ekonomiskt värde får beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Tilldelningen skall då ske genom jämförande urvalsförfarande, anbudsförfarande, lottning eller genom en kombination av dessa förfaranden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan och om förfarandet i övrigt.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens, frånsett att utredningen talade om adresser och dessutom begränsade sig till att endast föreslå tilldelning efter anbudsförfarande eller lottning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna överlag, däribland Ekonomistyrningsverket, Post- och telestyrelsen, IT-Företagen och Telenor, är positivt inställda till möjligheten att bevilja tillstånd att använda nummer av betydande ekonomiskt värde efter auktion eller lottning. Telenor förordar även möjligheten att kombinera förfarandena.

Skälen för regeringens förslag: För svenskt vidkommande har tilldelningen av nummer länge inte betraktats som ett förfarande med ekonomisk innebörd. Nummer har ansetts som en gemensam resurs som staten förfogar över och som kan disponeras efter behov. Samtidigt kan konstateras att det finns nummer som av vissa användare anses värdefullare än andra och därför kan sägas ha ett marknadsvärde. Att förena en resurs som nummer med ett pris är en effektiv metod att signalera värdet av denna resurs till marknaden. Som styrmedel medför en riktig prissättning att resurserna allokeras till de aktörer som värderar dem högst, vilket typiskt sett borgar för effektivitet. Detta gäller i synnerhet för de fall efterfrågan överstiger utbudet, t.ex. när det gäller speciellt attraktiva nummer.

I ingressen till ramdirektivet anges att medlemsstaterna, vid tilldelning av radiofrekvenser och nummer med exceptionellt ekonomiskt värde, får använda urvalsförfaranden som bygger på konkurrens eller jämförelse. En förutsättning är dock att utdragna handläggningstider så långt möjligt skall undvikas. Särskilda tidsfrister för dessa tilldelningsförfaranden anges därför i artikel 5.4 i auktorisationsdirektivet.

Det skall således införas en bestämmelse i lagen om elektronisk kommunikation om att tillstånd att använda nummer av betydande ekonomiskt värde får beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Tillståndsmyndigheten skall själv få besluta om vilka nummer som skall anses ha ett sådant värde. De olika förfaranden som skall komma i fråga beträffande tilldelning av dessa nummer är jämförande urvalsförfarande (s.k. skönhetstävling), anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala är avgörande (auktion), lottning eller en kombination av dessa. Bedömningen av vilket förfarande som skall tillämpas bör göras av myndigheten i det enskilda fallet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan och tilldelningsförfarandet i övrigt.

Tanken med lottning är att slumpen helt och hållet skall få avgöra utfallet. Vid jämförande urvalsförfarande tävlar de sökande genom att göra utfästelser eller på annat sätt visa sin lämplighet. Vid ett auktionsförfarande lämnar intressenterna anbud varvid den som är beredd att betala högst ersättning tilldelas tillståndet. Auktionen kan vara sluten eller genomföras med öppna anbud där anbudsgivarna ges möjlighet att bjuda över varandra.

Hänvisningar till S15-4

16. Överlåtelse av tillstånd att använda radiosändare eller nummer

Regeringens förslag: Tillstånd eller del av tillstånd att använda radiosändare eller nummer får överlåtas. En överlåtelse skall endast vara giltig efter medgivande från den myndighet som meddelat tillståndet.

Medgivande skall lämnas bl.a. under förutsättning att det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen och att det inte finns något annat skäl mot det.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att endast överlåtelser av tillstånd i sin helhet skall vara möjligt.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiv till att överlåtelse av tillstånd skall få ske. Dock anser flera av dem att även del utav tillstånd skall få överlåtas.

Skälen för regeringens förslag: Frågan om överlåtelse av nyttjanderätter behandlas i EG:s regelverk såväl i artikel 9 i ramdirektivet som i artikel 5.2 i auktorisationsdirektivet. I artikel 9.3 i ramdirektivet anges att medlemsstaterna får tillåta företag att överföra rättigheter att använda radiofrekvenser till andra företag. Medlemsstaterna skall enligt punkten 4 samma artikel säkerställa att ett företags avsikt att överföra rättigheter att använda radiofrekvenser anmäls till den nationella regleringsmyndighet som har ansvaret för tilldelningen av radiospektrum, och att varje överföring äger rum i enlighet med förfaranden som fastställts av den nationella regleringsmyndigheten och offentliggörs. De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att konkurrensen inte snedvrids som ett resultat av sådana transaktioner. I de fall användningen av radiofrekvenser har harmoniserats genom tillämpning av radiospektrum-

beslutet eller andra gemenskapsåtgärder, skall sådan överföring inte leda till ändrad användning av radiofrekvensen.

Enligt artikel 5.2 i auktorisationsdirektivet skall medlemsstaterna vid beviljandet av nyttjanderätten ange om denna kan överlåtas på rättsinnehavarens initiativ och, i fråga om radiofrekvenser, på vilka villkor denna kan överlåtas i enlighet med artikel 9 i ramdirektivet.

Stöd för att tillåta överlåtelse av tillstånd att använda radiosändare och nummer ur nationell nummerplan finns i punkterna B 5 respektive C 6 i bilagan till auktorisationsdirektivet. Överlåtelser förekommer i praktiken redan i dag genom att bolag med sådana rättigheter överlåts. Det bör därför underlätta hanteringen om tillstånden får överlåtas.

Tillstånd kan skilja sig i betydande grad vad avser omfattningen av de tilldelade resurserna. Det kan därför tänkas uppkomma situationer då en operatör har behov av en del av de i tillståndet avsedda resurserna eller flera operatörer har behov av någon del av dessa. Avgörande för om en överlåtelse är möjlig eller inte i dessa situationer blir om ett eller flera tillstånd meddelats, såvida tillstånd endast får överlåtas i sin helhet. Det är därför mest ändamålsenligt att medge överlåtelse av även en del av sådana resurser.

Regeringen anser således i likhet med flera remissinstanser att även del av tillstånd bör kunna överlåtas. Detta bör uttryckligen anges i lagen.

Vid övervägande om överlåtelse får ske måste faktorer som anges i artikel 9.4 i ramdirektivet om påverkan på konkurrensen av en överlåtelse vägas in.

En prövning av överlåtelsen av förvaltningsmyndighet måste ske för att säkerställa att krav och åtaganden i samband med beviljande av rättigheten kan upprätthållas. För överlåtelse skall därför erfordras medgivande från den myndighet som meddelat tillståndet. Det måste säkerställas att förvärvaren uppfyller alla krav som uppställts på sökanden. Det måste vidare säkerställas att överlåtelse inte medges om det finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen, dvs. konkurrensen snedvrids, eller om överlåtelsen leder till ändrad användning av radiofrekvenserna, om denna är harmoniserad genom tillämpning av radiospektrumbeslutet eller andra gemenskapsåtgärder. Det bör dessutom finnas möjlighet att inte medge en överlåtelse om det föreligger särskilda skäl mot det. Detta måste således utredas av myndigheten innan medgivande kan ges.

Särskilda skäl mot att lämna medgivande till överlåtelse kan vara att myndigheten vid sin prövning finner att störning på tjänster i angränsande frekvensband ökar jämfört med den ursprungliga användningen. Beträffande överlåtelse av en del av ett tillstånd att använda radiosändare kan särskilda skäl vara att en överlåtelse skulle medföra ett ineffektivt nyttjande av frekvenserna .

Möjligheten att överlåta del av tillstånd kan antas bli aktuell främst när vissa frekvensområden med flera tillståndsinnehavare med likartad verksamhet önskar överlåta delar av de tilldelade frekvensresurserna. Detta kan underlätta för tillståndsinnehavare på den i snabb takt föränderliga IT-marknaden att justera frekvensbehovet efter rådande marknadssituation. Det förtjänar dock att påpekas att radioanvändningen skall vara av samma slag för att en överlåtelse skall kunna ske.

En överlåtelse av del av tillstånd att använda radiosändare eller nummer får betraktas som ett ändrat och ett nytt tillstånd. Förvärvaren övertar de rättigheter och skyldigheter som gäller för tillståndet. När ett tillstånd överlåts helt eller delvis kan omständigheterna vid överlåtelsen – särskilt vad avser överlåtelse av del av tillstånd – föranleda behov av att ändra villkoren. En sådan möjlighet bör införas i lagen. En överlåtelse av ett tillstånd eller del av tillstånd i strid med detta föreslås vara utan verkan.

17.1. Definitioner

Regeringens förslag: En definition av samtrafik skall införas i lagen. Regeringens bedömning: Definitioner av tillträde, accessnät och roaming behöver inte införas i lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har lämnat förslaget utan invändning. Vissa, såsom Hi3G och Telenor, anser dock att

EG-direktivens definitioner skall införas oförändrade i lagen.

Skälen för regeringens förslag

Tillträde

Telelagen innehåller regler om tillträde, men ingen generell definition av begreppet. Enskilda bestämmelser i telelagen (1993:597) pekar i stället ut vissa former av tillträde. En form av tillträde är skyldigheten i 23 a § att upplåta nätkapacitet för att andra skall tillhandahålla mobila teletjänster i nätet. En annan sådan bestämmelse är 23 b § som föreskriver om viss skyldighet för operatörer att på marknadsmässiga villkor låta abonnenter hos annan sända och ta emot telemeddelanden på nätet. Beskrivningen av tillträde till mobilnät är dock inte helt klargörande. Inte heller i övrigt ger telelagen någon klar bild av vad som avses med tillträde.

I tillträdesdirektivet konstateras att begreppet tillträde har många olika betydelser och att det därför är nödvändigt att exakt definiera hur det används i direktivet. Det bör noteras att denna definition inte skall påverka begreppets användning i andra gemenskapsbestämmelser. Med tillträde avses enligt artikel 2 i tillträdesdirektivet att faciliteter eller tjänster görs tillgängliga för ett annat företag på fastställda villkor, med eller utan ensamrätt, i syfte att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster.

Tillgängliggörandet skall alltså ske i syfte att göra det möjligt för ett företag att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster, dvs. tjänster som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller

huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Tillträde avser alltså inte tjänster i form av tillhandahållande av innehåll eller utövande av redaktionellt ansvar över detta innehåll. Definitionen innebär vidare att tillträde för slutanvändare inte omfattas (jfr artikel 1.2 i tillträdesdirektivet). Med slutanvändare avses en användare som inte tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.

I definitionen anges att bl.a. omfattas tillträde till – nätelement och till nätet hörande faciliteter såsom accessnät, – fysisk infrastruktur inbegripet byggnader, ledningar och master, – relevanta programvarusystem såsom driftstödssystem, – nummeromvandling eller system som erbjuder likvärdiga funktioner, – fasta nät och mobilnät, i synnerhet tillträde för roaming, – system med villkorad tillgång för digitala TV-tjänster, samt – virtuella nättjänster. Eftersom definitionen i tillträdesdirektivet inte är uttömmande anser regeringen att en särskild definition i lagen motsvarande direktivets inte skulle underlätta tillämpningen. Tolkningen av tillträdesbestämmelserna får i stället ske bl.a. mot bakgrund av definitionen i tillträdesdirektivet, se avsnitt 30, kommentaren till 4 kap. 8 §. En viktig omständighet i detta sammanhang är att med tillträde enligt tillträdesdirektivet inte avses tillträde för slutanvändare.

Accessnät

Tillträdesdirektivet definierar accessnät som den fysiska förbindelse som förbinder nätanslutningspunkten i en abonnents lokaler med korskopplingen eller likvärdig facilitet i det fasta allmänna telefonnätet. Det bör dock klargöras att det finns andra accessnät än det metallbaserade allmänna telefonnätet som anges i definitionen. Det finns t.ex. även accessnät i form av fiberoptiska datanät, metallbaserade accessnät för datakommunikation, kabel-TV-nät samt elnät, även om det metallbaserade kretskopplade accessnätet är det huvudsakliga accessnätet för de flesta användare i dag.

Med hänsyn till att preciseringen i direktivet endast är en exemplifiering av vissa former av tillträde saknas anledning att tolka direktivets bestämmelser som begränsat till det metallbaserade accessnätet. Någon definition av accessnät i lagen föreslås inte.

Roaming

Tillträdesdirektivet definierar inte närmare vad som avses med roaming. Termen synes vara av mer teknisk karaktär och används av operatörer för att beskriva det förhållandet att två operatörer avtalar om att låta abonnenter hos den ena via den andre operatörens nät sända och ta emot telemeddelanden. Post- och telestyrelsen (PTS) har i sin skrivelse Förslag till ändring av telelagen angående skyldighet för operatörer av mobila telenät att tillhandahålla nationell roaming, 1999-12-17, dnr 99-19995, lämnat förslag på att definiera nationell roaming som ”en tjänst som till följd av avtal mellan två operatörer möjliggör att en mobilterminal med en

identifikationsmodul (t.ex. ett SIM-kort) som är knuten till ett visst allmänt tillgängligt telenät, utan avtal därom i det enskilda fallet, kan utnyttja ett annat telenät i samma land för mobila telejänster”. PTS anför att roaming kan delas upp i tjänsterna internationell och nationell roaming, för vilka gäller olika villkor. Internationell roaming har fungerat på marknadsmässiga villkor under många år eftersom det funnits ömsesidiga intressen av sådant tillträde till mobiltelefonnät i andra länder. Vad avser nationell roaming har det däremot förelegat lagstadgade skyldigheter i 23 b § telelagen om att erbjuda sådan tjänst till marknadsmässiga villkor.

Enligt regeringens mening är roaming att betrakta som en form av tillträde. Någon särskild definition för denna form av tillträde föreslås inte.

Samtrafik

Samtrafik definieras i 1 § telelagen som den fysiska och logiska sammankopplingen av telenät som möjliggör att teletjänster som tillhandahålls i telenäten fungerar mellan alla användares nätanslutningspunkter, såväl fasta som mobila, och att användarna ges möjlighet att få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten.

Enligt ordalydelsen är rekvisiten i telelagen kumulativa, vilket innebär att samtrafik förutsätter såväl fysisk som logisk sammankoppling. Denna definition är likalydande med definitionen i samtrafikdirektivet och innebär alltså att olika teleoperatörer sammankopplar sina telenät för att teleanvändarna skall kunna ringa till varandra eller nå speciella teletjänster såsom t.ex. frisamtalstjänster. Definitionen bör införas i den nya lagen.

Genom tillträdesdirektivets definition av samtrafik har begreppet utsträckts till att omfatta även andra nät än telenät i traditionell mening, t.ex. nät som används för utsändningar av radio- och TV-program till allmänheten. Med samtrafik avses där den fysiska och logiska sammankopplingen av allmänna kommunikationsnät som används av samma eller ett annat företag för att göra det möjligt för ett företags användare att kommunicera med samma eller ett annat företags användare eller få tillgång till tjänster som erbjuds av ett annat företag (tillträdesdirektivet, artikel 2). Inte heller denna definition påverkar begreppets användning i andra gemenskapsbestämmelser.

De tjänster som sammankopplingen av de olika näten skall ge användarna tillgång till kan tillhandahållas av de berörda nätkontrollerande företagen eller av andra företag som har erhållit tillträde till näten. Samtrafik är därför en särskild typ av tillträde som genomförs mellan operatörer av allmänna nät, dvs. företag som tillhandahåller eller som har rätt att tillhandahålla ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande installation (tillträdesdirektivet, artikel 2 b). En operatör kan således äga underliggande nät eller faciliteter, eller helt eller delvis hyra nät och installationer.

Hänvisningar till S17-1

17.2. Allmänna skyldigheter och skyldigheter som kan åläggas ett företag i fråga om tillträde

Regeringens förslag: En operatör av ett allmänt kommunikationsnät skall vara skyldig att förhandla om samtrafik med den som tillhandahåller eller avser att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.

Den som kontrollerar tillträde till slutanvändare skall kunna förpliktas att mot marknadsmässig ersättning bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra.

Skyldighet avseende insyn, icke-diskriminering, särredovisning, tillgodoseende av rimliga krav på samtrafik och andra former av tillträde, priskontroll eller kostnadsredovisning skall åläggas den som bedömts ha ett betydande inflytande på en viss bestämd marknad. En sådan förpliktelse skall syfta till att skapa effektiv konkurrens på marknaden.

Varje operatör skall härutöver kunna åläggas att mot marknadsmässig ersättning tillhandahålla samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat, om det krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk planering.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag innehöll dock inte möjlighet att beakta upprätthållandet av nätets funktion och tekniska säkerhet vid förpliktelse om tillträde. Utredningens förslag till bestämmelser om möjlighet att förplikta den som kontrollerar tillträde till slutanvändare att bedriva samtrafik eller om möjlighet att förplikta en operatör att tillhandahålla samlokalisering innehöll vidare inte någon uttrycklig reglering av ersättningen. Utredningen föreslog vidare att bestämmelserna om tillträde skall gälla även för ett kommunikationsnät som inte är allmänt men som genom tillträde till ett allmänt kommunikationsnät är underställt villkor enligt lagen. Vidare innehåller regeringens förslag, till skillnad från utredningens, att skyldigheten att förhandla om samtrafik även gäller när förhandling begärs av en part från tredje land.

Remissinstanserna: Kommerskollegium anför att förhandlingsskyldigheten måste tillämpas lika på leverantörer från EES-länder som på leverantörer från tredje land. Banverket och Post- och telestyrelsen (PTS) anser att en skyldighet att förhandla inte är tillräcklig där parterna inte är jämnstarka och att samtrafikskyldigheten skall framgå som en generell skyldighet direkt i lagen. Justitieombudsmannen anser att det finns goda skäl för en generell samtrafikskyldighet angiven direkt i lagen, men tar inte ställning i frågan om EG:s regelverk tillåter en sådan reglering.

Länsrätten i Stockholms län ser det som önskvärt att i vart fall en presumtion för samtrafik införs, för operatörer som kontrollerar slutanvändarnas tillträde. Länsrätten delar utredningens uppfattning att transitering ingår i samtrafikbegreppet. Kammarrätten i Stockholm, Riksrevisionsverket, Statens institut för kommunikationsanalys, Callmedia Telecom m.fl. är också för en generell samtrafikskyldighet som framgår direkt av lag. Riksrevisionsverket anser att det i rådande marknadssituation är för tidigt att avskaffa den generella samtrafikskyldigheten. Konkurrensverket anser däremot att en generell samtrafik-

skyldighet skulle strida mot direktivets uppbyggnad. Konkurrensverket pekar vidare på att utredningens slutsats att minst en skyldighet skall införas för företag med betydande inflytande på marknaden, vinner stöd i uttalanden från kommissionen i riktlinjerna för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande. Glesbygdsverket anser att de problem som kan uppstå i samband med att den generella samtrafikskyldigheten försvinner bör utredas närmare. IT-Företagen är tilltalat av tanken på att den generella skyldigheten endast är att förhandla om samtrafik, men uppfattar, liksom Vodafone, den föreslagna möjligheten att ålägga skyldigheter på dem som kontrollerar slutanvändarnas tillträde som otydlig. TeliaSonera ser inte behov av tillämpa möjligheten att ålägga den som kontrollerar slutanvändarnas tillträde skyldigheter utan anser att regeln i likhet med 35 § telelagen skall tillämpas i yttersta undantagsfall, men delar i övrigt i princip utredningens bedömningar om hur tillträdesdirektivet bör genomföras i lagen. TeliaSonera anser vidare att förslaget till bestämmelse om samlokalisering och annat gemensamt utnyttjande av egendom eller annat, om det krävs för att skydda miljö m.m. inte bör genomföras, då direktivet inte ålägger medlemsstaterna att införa bestämmelsen. Tele2 anser att det är rimligt att vissa skyldigheter skall kunna åläggas även företag som saknar betydande inflytande på en marknad, när starka skäl talar för sådant ingripande, men att förslaget om möjlighet att förplikta den som kontrollerar slutanvändares tillträde medger allt för vida befogenheter för myndigheten. Rikspolisstyrelsen anser att de omständigheter som skall beaktas i samband med att skyldigheter åläggs, bör kompletteras med en punkt om att nätets integritet och säkerhet upprätthålls. Luftfartsverket är kritiskt mot att bestämmelserna om tillträde även kan gälla ett kommunikationsnät som inte är allmänt. Canal+ anser att lagförslaget begränsar genomförandet av tillträdesdirektivet vad gäller svenska kabel-TV-nät och radio- och TV-tjänster.

Skälen för regeringens förslag

Inledning

Det nya EG-regelverkets regler, särskilt tillträdesdirektivet, om samtrafik och andra former av tillträde till nät och faciliteter kan innebära att en nätinnehavare måste antingen tillåta och bereda plats för en annan operatör att verka inom den förstnämndes nät eller överföra trafik i det egna nätet till eller från en annan operatörs nät. Härigenom begränsas alltså nätinnehavarens rådighet över det egna nätet och kan – om nätet utgör fast egendom – komma att påverka dennes i 2 kap. 18 § regeringsformen grundlagfästa egendomsskydd.

Behovet av regler om tillträde till och samtrafik mellan allmänna elektroniska kommunikationsnät skall bedömas mot bakgrund av målet för lagstiftningen. För att uppnå målet krävs ett gynnsamt utvecklingsklimat genom konkurrensutsatta marknader där aktörerna fritt får verka.

Det huvudsakliga syftet med att införa regler om samtrafik och andra former av tillträde är att ge förutsättningar för att skapa en effektiv konkurrens och gynna slutanvändarna.

Tillträdesdirektivet

Som en allmän utgångspunkt gäller enligt artikel 4.1 i tillträdesdirektivet en skyldighet för operatörer av allmänna kommunikationsnät att förhandla med varandra om samtrafik i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster så att tillhandahållandet av och samverkan mellan tjänster kan säkerställas inom hela gemenskapen.

Skyldigheten att förhandla om samtrafik är av generell art och är föranledd av vikten och betydelsen av fungerande samtrafik och effektiva elektroniska kommunikationer. Denna generella förhandlingsskyldighet medför ett informationsutbyte som kan komma att innehålla affärshemligheter. På sådant sätt erhållen information skall därför vara underkastad regler om tystnadsplikt för att konkurrensfördelar respektive konkurrensnackdelar inte skall uppkomma till följd av förhandlingsskyldigheten.

Vidare anges i artikel 4 att operatörerna skall erbjuda andra företag tillträde och samtrafik på villkor som överensstämmer med de skyldigheter som den nationella regleringsmyndigheten inför i enlighet med artiklarna 5, 6, 7 och 8 i tillträdesdirektivet. I dessa artiklar anges vissa specifika skyldigheter som kan riktas mot en speciell operatör.

Detta paket av möjliga åtgärder som det nya EG-regelverket tillhandahåller för att kunna skapa ökad konkurrens och effektiva kommunikationsmedel utgörs i huvudsak av skyldigheter om insyn, ickediskriminering, särredovisning, tillträde till och användning av specifika nätfaciliteter, priskontroll och kostnadsredovisning.

Som huvudregel gäller enligt artikel 8.3 i tillträdesdirektivet att skyldigheterna när det gäller samtrafik och andra former av tillträde om insyn, icke-diskriminering, särredovisning, tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter (installationer i den svenska lagen), priskontroll och kostnadsredovisning (artiklar 9–13) skall införas endast för en operatör som efter en marknadsanalys utförd i enlighet med artikel 16 i ramdirektivet anges ha ett betydande inflytande på en viss marknad (se närmare härom under avsnitt 20.1).

Insyn

Syftet med skyldigheterna avseende insyn i artikel 9 i tillträdesdirektivet är i stora drag att ge aktörerna på en marknad och den myndighet som skall utöva tillsyn över densamma inblick i de nätkontrollerande företagens verksamheter för att kunna avgöra om dessa missbrukar sin dominerande ställning för att påverka marknaden och dess aktörer på ett konkurrenshämmande sätt. Insyn innebär att operatörer måste offentliggöra specificerade uppgifter om sin verksamhet – bl.a. villkor och krav – när det gäller samtrafik eller andra former av tillträde. Detta anses kunna bidra till snabbare förhandlingar samtidigt som tvister kan undvikas. En annan positiv effekt är att marknadsaktörerna får förtroende för att en tjänst inte tillhandahålls dem på diskriminerande villkor. Särskilt viktigt är det, enligt tillträdesdirektivet, med öppenhet och insyn för att säkerställa att samverkan kommer till stånd när det gäller tekniska gränssnitt.

Icke-diskriminering

Skyldigheter om icke-diskriminering när det gäller samtrafik eller andra former av tillträde har till syfte att säkerställa dels att operatören under likvärdiga omständigheter tillämpar likvärdiga villkor på andra företag som tillhandahåller likvärdiga tjänster, dels att de tjänster och den information som operatören erbjuder andra tillhandahålls på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för dess egna tjänster eller för dess dotterbolags eller samarbetspartners tjänster. Principen om ickediskriminering skall alltså säkerställa att företag med betydande marknadsinflytande inte kan snedvrida konkurrensen, särskilt när det rör sig om vertikalt integrerade företag som tillhandahåller tjänster till företag som de konkurrerar med på marknader i efterföljande led.

Särredovisning

Skyldigheten för ett företag att särredovisa specificerad verksamhet med anknytning till samtrafik eller andra former av tillträde utgör dels, liksom insynsskyldigheten, en kontrollfrämjande åtgärd för att kunna avgöra om skyldigheter avseende icke-diskriminering efterlevs, dels en möjlighet att förhindra oskäliga interna prisöverföringar mellan ett företags olika verksamhetsgrenar (korssubventionering). Särredovisningsskyldigheten är av stor betydelse, speciellt när det nätkontrollerande företaget är ett vertikalt integrerat företag. Skyldigheten kan innebära att företaget skall tillämpa en öppen prissättning för andra operatörer och för intern överföring.

Tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter

Syftet med att ålägga skyldigheter angående tillträde till och användning av specificerade nätdelar och tillhörande faciliteter (installationer i den svenska lagen) kan kortfattat sägas vara att i ett längre perspektiv skapa en hållbar konkurrensutsatt marknad på slutanvändarens nivå i slutanvändarnas intresse. Skyldigheter för operatörer att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter kan införas bl.a. i situationer då ett nekat tillträde eller orimliga villkor med liknande verkan skulle hindra uppkomsten av en hållbar konkurrensutsatt marknad på slutanvändarens nivå eller att det inte skulle ligga i slutanvändarnas intresse. Sådana skyldigheter kan bl.a. innebära att operatörer skall öppna upp sin verksamhet för andra företag och låta dessa nyttja och samverka med operatörernas nät och tillhörande faciliteter. I detta ligger att lämna tillträde till t.ex. det metallbaserade accessnätet, men även att erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av faciliteter, som t.ex. ledningar, byggnader eller master.

Vid åläggande av skyldighet om tillträde som här avses är det viktigt att skyldigheten utformas på ett sätt som inte långsiktigt minskar företagens incitament att investera i ny teknik och infrastruktur eller som hämmar företagens innovationsförmåga och produktutveckling. Detta gäller såväl befintliga som nytillkommande aktörer på marknaden. Ett åläggande i syfte att stimulera och öka konkurrensen på kort sikt bör därför vara utformat på ett sådant sätt att det inte förhindrar en effektiv konkurrens på lång sikt. Vid bedömningen av vilken skyldighet som skall

åläggas en operatör skall därför ett antal faktorer beaktas. En sådan faktor är den tekniska och ekonomiska bärkraften för användning och installation av nya konkurrerande faciliteter mot bakgrund av den marknadsutveckling som kan bedömas ske. I detta sammanhang skall hänsyn även tas till arten och typen av samtrafik och tillträde. Andra viktiga faktorer att beakta är operatörens möjlighet att erbjuda det föreslagna tillträdet med tanke på den tillgängliga kapaciteten, nyinvesteringen för ägaren till faciliteten mot bakgrund av de risker som investeringen medför och behovet av att värna konkurrensen på lång sikt (artikel 12.2 i tillträdesdirektivet). Myndigheten måste också finna en jämvikt mellan en infrastrukturägares rätt att utnyttja sin infrastruktur för egen del och andra tjänsteleverantörers rätt att få tillträde till faciliteter som är väsentliga för att erbjuda konkurrerande tjänster.

Priskontroll och kostnadsredovisning

En skyldighet om priskontroll och kostnadsredovisning syftar till att förhindra att en operatör kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna. Skyldigheten kan bl.a. innebära att en operatör måste tillämpa en kostnadsorienterad prissättning och ett kostnadsredovisningssystem som visar hur kostnaderna förhåller sig till den prissättning som operatören tillämpar. I tillträdesdirektivet anges uttryckligen att bevisbördan för att en kostnadsorienterad prissättning tillämpas åvilar den berörda operatören.

Vilka som kan åläggas skyldigheter enligt tillträdesdirektivet

De angivna skyldigheterna avseende tillträde eller samtrafik får alltså i princip inte införas för andra operatörer än sådana som angetts ha ett betydande inflytande på en viss marknad. I syfte att fullgöra internationella åtaganden eller följa gemenskapslagstiftningen och för att trygga slutanvändarnas tillgång till vissa speciellt viktiga tjänster, är det dock i vissa angivna fall möjligt enligt tillträdesdirektivet att införa sådana skyldigheter för andra marknadsaktörer, på samma sätt som för närvarande gäller för system med villkorad tillgång för digitala TV-tjänster. Så är fallet när det gäller följande företag och skyldigheter.

a) Företag som kontrollerar slutanvändarnas tillträde kan åläggas skyldighet att t.ex. bedriva samtrafik i syfte att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra (artikel 5.1 a i tillträdesdirektivet).

b) Företag som tillhandahåller gränssnitt för tillämpningsprogram (API) kan åläggas skyldighet att på rättvisa, rimliga och ickediskriminerande villkor tillhandahålla tillträde till API i syfte att garantera att slutanvändarna får tillgång till digitala radio- och TV-sändningstjänster (artikel 5.1 b i tillträdesdirektivet).

c) Företag som tillhandahåller elektroniska programguider (EPG) kan åläggas skyldighet att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor tillhandahålla tillträde till EPG i syfte att garantera att slutanvändarna får tillgång till digitala radio- och TV-sändningstjänster (artikel 5.1 b i tillträdesdirektivet).

d) Företag som driver ett elektroniskt kommunikationsnät kan åläggas skyldighet att gemensamt utnyttja faciliteter eller annan egendom – inbegripet fysisk samlokalisering – eller vidta åtgärder för att underlätta samordningen av offentliga arbeten när företagen saknar andra möjliga utvä-

gar på grund av att miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet behöver skyddas eller därför att mål för fysisk planering behöver uppnås (artikel 12 i ramdirektivet).

e) Företag som driver system för villkorad tillgång till digitala radio- och TV-sändningar får åläggas villkor om t.ex. att systemen skall vara utformade så att de tekniskt möjliggör kostnadseffektiv överföringskontroll och ger nätoperatörerna möjlighet till fullständig kontroll över de tjänster för vilka systemen används eller att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor erbjuda alla sändningsföretag de tekniska tjänster som möjliggör att sändningsföretagets digitalt överförda tjänster kan tas emot av tittare eller lyssnare som getts tillgång till dessa tjänster med hjälp av dekodrar administrerade av tjänsteoperatörerna (artikel 6.1 i tillträdesdirektivet och bilaga I, del I, punkten a, till samma direktiv).

f) Företag som driver system för villkorad tillgång, oavsett överföringssätt, som tillhandahåller tjänster som avser tillträde till digitala radio- och TV-tjänster och vars tillträdestjänster sändningsföretag är beroende av för att nå varje grupp av potentiella tittare eller lyssnare, får åläggas villkor. Härmed avses bl.a. kabelnät. Dessa företag skall åläggas att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor erbjuda alla sändningsföretag de tekniska tjänster som möjliggör att sändningsföretagets digitalt överförda tjänster kan tas emot av tittare eller lyssnare som getts tillgång till dessa tjänster med hjälp av dekodrar administrerade av tjänsteoperatörerna (artikel 6.1 i tillträdesdirektivet och bilaga I, del I, punkten b, till samma direktiv).

g) Företag som erhåller nyttjanderätt (tillstånd) till radiofrekvens eller nummer efter ett urvalsförfarande baserat på konkurrens och jämförelse kan åläggas villkor som avser varje åtagande som företaget gjort under urvalsförfarandet däribland åtaganden om samtrafik och andra former av tillträde (artikel 6.1 i auktorisationsdirektivet och bilaga B, punkten 7, till samma direktiv).

I ingressen till ramdirektivet anges att det är väsentligt att särskilda förhandsskyldigheter enligt t.ex. artiklar 9–13 i tillträdesdirektivet endast införs där konkurrensen inte är effektiv, dvs. på marknader där det finns ett eller flera företag med betydande inflytande på marknaden, och där åtgärder i nationell konkurrenslagstiftning och gemenskapskonkurrenslagstiftning inte räcker för att lösa problemet. Europeiska gemenskapernas kommission (nedan kommissionen) har fastställt riktlinjer som myndigheterna på nationell nivå skall följa när det gäller att fastställa om det råder effektiv konkurrens på en viss marknad och om ett företag har ett betydande inflytande på marknaden (se avsnitt 5.8). Riktlinjerna grundas på principerna inom konkurrenslagstiftningen.

Kommissionen har vidare enligt artikel 15.1 i ramdirektivet att i en rekommendation identifiera de marknader som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa regleringsskyldigheter enligt särdirektiven, utan att det påverkar marknader som i vissa fall kan finnas angivna i konkurrenslagstiftningen. Marknaderna i rekommendationen är definierade i enlighet med konkurrensrättsliga principer. Vid bedömningen om en marknad skall upptas i denna rekommendation har kommissionen bl.a. att göra en bedömning huruvida konkurrenslagstiftningen är tillräcklig för att åtgärda ihållande marknadsmisslyckanden (se avsnitt 5.9). Om kommissionen anser att generell konkurrensrätt är tillräcklig, torde såle-

des denna marknad inte inkluderas i rekommendationen. Detta skulle kunna tala för att en nationell myndighet som skall fatta beslut om skyldigheter avseende samtrafik och andra former av tillträde inte i sin tur behöver beakta eventuella åtgärder som konkurrensmyndigheterna har beslutat att vidta i det enskilda fallet. Emellertid kan den specifika konkurrenssituationen på en viss produkt- eller tjänstemarknad skilja sig åt väsentligt mellan de olika medlemsländerna och det skulle vara att ställa orimliga krav på kommissionen om deras bedömning av marknaderna i rekommendationen skulle omfatta alla tänkbara situationer i samtliga medlemsstater.

Beaktas skall också att det nya EG-regelverket bärs upp av en allmän strävan mot att marknaden för elektronisk kommunikation skall utvecklas så att den generella konkurrensrätten skall vara ett tillräckligt instrument för att värna en effektiv konkurrens. Frågan om förhållandet mellan åtgärder enligt sektorsregleringen och ingripanden enligt konkurrensrätten bör därför belysas närmare.

Förhållandet mellan konkurrensreglerna samt det nya EG-regelverket

Konkurrenslagstiftningen och t.ex. tillträdesdirektivets regler om samtrafik och andra former av tillträde har båda målet att främja en god konkurrens men de är till sin natur olika uppbyggda. Konkurrenslagstiftningen uppställer generella förbud för att värna konkurrensen som företagen har att rätta sig efter. Vid konstaterad överträdelse av konkurrenslagens (1993:20) förbud vidtas sanktioner i efterhand. Tillträdesdirektivets regler skall verka konkurrensfrämjande genom möjligheten att på förhand ålägga skyldigheter som är direkt avpassade för situationen på en fastställd marknad.

Konkurrensproblem eller missbruk av konkurrensfördelar kan ofta leda till utslagning av nytillkomna operatörer på en marknad till nackdel för konkurrensen och därmed även för slutanvändarna. Det är därför viktigt, särskilt på ett område som är så betydelsefullt för samhället och dess medborgare som elektroniska kommunikationer, att det skapas ett lätthanterligt system för att så snabbt som möjligt komma till rätta med konkurrensproblemen eller för att undvika risken för missbruk. Med denna utgångspunkt framstår det inte som rimligt att konkurrenslagstiftningens tänkbara åtgärder först skall uttömmas innan åtgärder för att främja konkurrensen med stöd av ram- och särdirektiven kan vidtas.

Det nya EG-regelverket, och därmed en ny nationell lag om elektronisk kommunikation, skall enligt regeringen ses som ett samexisterande komplement till konkurrenslagstiftningen. Ett ingripande enligt den nya lagen om elektronisk kommunikation utesluter inte ingripande enligt de generella konkurrensreglerna. Missbruk av dominerande ställning utgör inte någon förutsättning för att en skyldighet att vidta en konkurrensfrämjande åtgärd skall åläggas enligt ram- eller tillträdesdirektivet. I de fall där sådant missbruk inte förekommer innebär den dubbla regleringen följaktligen inte något konkurrensproblem mellan regelverken. I de fall där regelverken kolliderar bör däremot de tillämpande myndigheterna föra en dialog till undvikande av att reaktionen sammantaget inte står i proportion till ändamålet och syftet med vidtagna åtgärder. Vidare bör det i en ny lag uttryckligen anges att vite inte får dömas ut om

konkurrensskadeavgift eller vite dömts ut enligt konkurrenslagen för samma förfarande.

Det bör alltså från den tillämpande myndighetens sida undersökas om det ifrågavarande problemet varit föremål för prövning enligt konkurrenslagen. Om så är fallet och missbruk av dominerande ställning enligt konkurrenslagen har konstaterats i den aktuella situationen, kan åtgärd enligt det nya EG-regelverket vara obehövlig. I de fall där frågan inte prövats enligt konkurrenslagen, där sådan prövning lett till bedömningen att missbruk av dominerande ställning inte förelegat eller där åtgärderna som vidtagits mot den som missbrukat sin dominerande ställning inte bedöms som tillräckliga för att uppnå en marknad med effektiv konkurrens, kan det bli aktuellt med ingripande enligt det nya EG-regelverket.

Artikel 3 i förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget måste dock uppmärksammas i rättstillämpningen. Av denna framgår att nationella domstolar och konkurrensmyndigheter som tillämpar den nationella konkurrensrätten på avtal m.m. som kan påverka samhandeln även skall tillämpa artikel 81. Tillämpar de den nationella konkurrensrätten på ett sådant missbruk som är förbjudet enligt artikel 82 skall de också tillämpa sistnämnda artikel. Tillämpningen av nationella konkurrensregler får inte leda till förbud mot sådana avtal m.m. som kan påverka samhandeln men som inte begränsar konkurrensen enligt artikel 81.1, eller som uppfyller villkoren enligt artikel 81.3 eller som omfattas av en förordning om tillämpning av artikel 81.3. Medlemsstaterna är dock inte förhindrade från att på sitt territorium anta och tillämpa strängare nationell lagstiftning genom vilken företags ensidiga uppträdande förbjuds eller bestraffas.

Ett beaktande av konkurrenslagstiftningens möjligheter att lösa ett föreliggande konkurrensproblem bör dessutom ske i den framtidsbedömning som regleringsmyndigheten skall göra vid sin marknadsanalys, se avsnitt 20.1.

Generell skyldighet att förhandla och tystnadsplikt

I enlighet med tillträdesdirektivet skall lagen om elektronisk kommunikation innehålla en generell skyldighet för en operatör av ett allmänt kommunikationsnät att förhandla om samtrafik med den som tillhandahåller eller avser att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att skyldigheten att förhandla även gäller när förhandling begärs av den som är behörig att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster i någon annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) behöver enligt regeringens mening inte särskilt anges. Även den som är etablerad utanför Sverige men avser att bedriva anmälningspliktig verksamhet i Sverige skall ha rätt att förhandla om samtrafik. Någon begränsning till EES-området skall därvid, som

Kommerskollegium har påpekat, inte ske med hänsyn till GATS.

För att genomföra artikel 4.3 i tillträdesdirektivet skall lagen om elektronisk kommunikation innehålla en bestämmelse om tystnadsplikt för

den som i samband med förhandlingar om samtrafik får del av uppgifter om ett annat företags affärs- och driftsförhållanden. I enlighet med vad

Lagrådet har anfört bör bestämmelsen omformuleras i förhållande till utredningens förslag. Tystnadsplikt skall gälla för den som i samband med förhandlingar om samtrafik får del av uppgifter om ett annat företags affärs- och driftförhållanden. Denne skall inte obehörigen få föra uppgifterna vidare eller utnyttja det han fått del av eller tillgång till. I det allmännas verksamhet skall i stället reglerna om sekretess enligt sekretesslagen (1980:100) tillämpas.

Skyldigheter för företag med betydande inflytande på en marknad

Enligt artikel 8.2 i tillträdesdirektivet skall skyldigheterna i artiklarna 9– 13 om insyn, icke-diskriminering, särredovisning, tillträde till och användning av specifika nätfaciliteter, priskontroll och kostnadsredovisning införas för en operatör som efter en marknadsanalys utförd i enlighet med artikel 16 i ramdirektivet anges ha ett betydande inflytande på en viss marknad. I den svenska översättningen av tillträdesdirektivet anges vidare att skyldigheterna skall införas under förutsättning att det är lämpligt. Denna innebörd avviker, som utredningen påpekat, något från den engelska versionen som språkligt får anses innebära att en skyldighet som är lämplig skall åläggas ett företag med betydande inflytande på en marknad.

Genom den analys som skall göras av de relevanta marknaderna klarläggs om konkurrensen är effektiv eller inte. Om man vid denna analys kommer fram till att konkurrensen inte är effektiv, vilket även inbegriper en bedömning av hur konkurrensen kommer att utvecklas i framtiden, är det rimligt att anta att vissa allvarliga konkurrensproblem har identifierats. Under sådana förhållanden torde det vara aktuellt att ålägga i vart fall någon skyldighet för att främja konkurrensen på den aktuella marknaden. Utredningens slutsats att minst en skyldighet skall införas för företag med betydande inflytande på marknaden vinner stöd i punkt 21 i Kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande. PTS och Konkurrensverket delar denna uppfattning. Denna tolkning av direktiven bör läggas till grund för den nya lagen om elektronisk kommunikation. Det innebär att en skyldighet alltid skall införas för ett företag med betydande inflytande på en marknad.

Lagrådet har i sitt yttrande påpekat att vissa av bestämmelserna om skyldighet att lämna tillträde enligt förslaget till ny lag innebär begränsningar i den rätt till sitt nät som innehavaren är tillförsäkrad enligt 3 kap 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Som Lagrådet påpekat finns sedan den 1 januari 2003 en särskild möjlighet att i lag meddela föreskrifter i fråga om skyldigheter för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av sådana överföringar. Skyldigheterna om samtrafik och andra former av tillträde som enligt den nya lagen skall kunna åläggas operatörer med betydande inflytande på en marknad skall alla syfta till att skapa en effektiv konkurrens, varför de också ryms inom det enligt 3 kap. 1 § YGL tillåtna utrymmet för inskränkningar.

Det kan beträffande vissa marknader vara ändamålsenligt att en skyldighet som fastställs utformas att gälla generellt på denna marknad. Ett sådant fall kan vara en förpliktelse att tillhandahålla tillträde till accessnät i enlighet med ett referenserbjudande som anges i bilaga II till tillträdesdirektivet. Förpliktelsen måste dock alltid vara grundad på arten av ett fastställt problem. Detta innebär att myndigheten måste ha identifierat ett hinder för effektiv konkurrens och att beslutet är inriktat på att undanröja detta hinder. Det kan alltså inte vara fråga om att genom ett enskilt beslut införa en generell samtrafikskyldighet som inte preciseras närmare och som inte är förbunden med ett identifierat problem.

Vad som anges i artikel 9 i tillträdesdirektivet, om referenserbjudanden och möjligheten för myndigheten att förplikta en operatör att ändra i sådana erbjudanden, bör särskilt ta sikte på sådana generella skyldigheter som här nämnts.

På andra marknader däremot kan förhållandena vara sådana att det inte är lämpligt att en skyldighet utformas att gälla generellt på marknaden. Skyldigheter kan då behöva utformas individuellt i förhållande till var och en som beviljas tillträde. Normalt sett torde dock beslut som gäller generellt vara mera ändamålsenliga när det gäller tillträdesskyldigheter för operatörer med betydande inflytande på en marknad än individuella sådana beslut, dvs. beslut som bara gäller mellan den operatören och en annan part (den berättigade).

Oavsett om en skyldighet har utformats generellt eller individuellt får det ankomma på myndigheten att avgöra utifrån omständigheterna hur detaljerat beslutet skall vara, dvs. hur noggrant skyldigheter och rättigheter samt förutsättningarna för dessa skall bestämmas. Några onödiga ingrepp i avtalsfriheten vid utformningen av sådana beslut är inte lämpligt och bör inte förekomma. Skulle emellertid parterna sedermera i samband med ingående, förlängning eller komplettering av avtal tvista om vad skyldigheten innebär, kan endera parten vända sig till myndigheten för tvistlösning. En tvist om tillämpningen av det träffade avtalet, däremot, bör lösas i den för tvistemål stadgade ordningen. För att komma till rätta med en överträdelse av en tillträdesförpliktelse som myndigheten har ålagt kan tillsynsmyndigheten ingripa med stöd av tillsynsbestämmelserna.

Skyldigheter som kan åläggas företag som inte har ett betydande inflytande på en marknad

Samtrafik

När det gäller de skyldigheter som kan åläggas även andra företag än sådana som anses ha betydande inflytande på en marknad ger direktiven inte något klart besked om när skyldigheterna kan och skall införas. En utgångspunkt är emellertid att skyldigheter bör åläggas företaget först när det saknas förutsättningar att på frivillig väg och inom rimlig tid trygga de mål som anges i artikel 8 i ramdirektivet, dvs. bl.a. främjande av konkurrens och av de intressen som medborgarna i Europeiska unionen har. Ett införande av skyldigheter bör därför kunna aktualiseras för att uppnå största möjliga nytta för slutanvändarna. Generellt sett bör man vara restriktiv med ingripanden på en marknad där konkurrensen fungerar i stort

sett tillfredsställande. Skyldigheten som här avses bör inte användas för att rätta till mindre störningar på en annars fungerande marknad. Det måste här – liksom i övrigt – råda en proportionalitet mellan åtgärder och problemets art.

Flera remissinstanser, däribland PTS, Justitieombudsmannen, Länsrätten i Stockholms län, Kammarrätten i Stockholm, Glesbygdsverket,

Banverket, Hi3G, Callmedia Telecom m.fl. har invänt mot utredningens förslag att inte införa en generell samtrafikskyldighet i den nya lagen.

Instanserna menar bl.a. att förslaget därigenom riskerar att leda till att existerande samtrafik avbryts och att konkurrenssituationen på marknaden därigenom försämras. Andra instanser, som Konkurrensverket, IT-

Företagen, TeliaSonera, Vodafone m.fl. stöder däremot utredningens förslag i denna del.

Den grundläggande frågan för om generell samtrafikskyldighet kan införas i den nya lagen är vad EG:s nya regelverk tillåter. Utredningen ansåg att bibehållande av en sådan generell skyldighet skulle strida mot direktivens uppbyggnad och lagens struktur av att tillhandahålla verktyg för myndigheten att tillgripa om marknaden misslyckas med att på egen hand skapa förutsättningar för en effektiv konkurrens. Konkurrensverket instämmer i denna bedömning.

Regeringen har i avsnitt 10 tagit ställning för att sådana särskilda skyldigheter som samtrafikskyldighet och skyldighet att lämna andra former av tillträde inte skall införas genom allmänna förpliktelser enligt lag utan i stället förpliktas efter bedömningar i enskilda fall genom förvaltningsbeslut.

I artikel 5.1 i tillträdesdirektivet anges att de nationella regleringsmyndigheterna, i den utsträckning som är nödvändig för att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra, skall kunna införa skyldigheter för företag som kontrollerar tillträde till slutanvändarna, bland annat när detta är motiverat skyldigheten att bedriva samtrafik mellan deras nät om detta inte redan sker. En motsvarande bestämmelse behöver införas i lagen. Skyldigheter för företag som kontrollerar tillträde till slutanvändare skall alltså kunna åläggas genom förvaltningsbeslut med stöd av lag.

Bestämmelsen i artikel 5.1 i tillträdesdirektivet är vitt hållen och syftar till att öppna upp för att nödvändiga ingripanden skall kunna ske för att säkerställa bl.a. ett sammanhållet och effektivt elektroniskt kommunikationsnät. En sådan åtgärd kan vara ett åläggande för företagen att bedriva samtrafik med varandra.

PTS menar att de möjligheter att ålägga skyldigheter som finns i artikel 5.1 i tillträdesdirektivet är mycket viktiga med tanke på förhållandena på den svenska samtrafikmarknaden. Utredningen ansåg att det inte är möjligt att på förhand med något större mått av säkerhet förutspå i vilken utsträckning bestämmelsen kommer att behöva tillämpas eller att förutsäga vilka åtgärder som, utöver samtrafik, kan behöva vidtas. Regeringen delar utredningens uppfattning. De farhågor PTS ger uttryck för om att vissa delar av kommunikationerna kommer att upphöra att fungera kort efter att den nya lagen träder i kraft bör enligt regeringens bedömning kunna förhindras med den nya lagen även utan en allmän samtrafikskyldighet med stöd av lag. PTS anger att det inte är sannolikt att dominerande operatörer frivilligt kommer att medverka till fungerande samtrafik. Om så blir fallet, får dock PTS i den nya lagen omfattande möjlig-

heter att förplikta en operatör med betydande inflytande på en relevant marknad att bedriva samtrafik. Detta gör att en mindre operatör, som marknaden ser ut i dag när det gäller telefoni till fast nätanslutningspunkt, som regel kommer att kunna få till stånd samtrafik genom att förbinda sitt nät med den operatörs nät som har betydande inflytande på den relevanta marknaden. Sådan samtrafikskyldighet bör också kunna underlätta att få till stånd samtrafik med de operatörer som den i så fall transiterande operatören bedriver samtrafik med.

Med transitering avses vidarebefordring av signaler från ett avsändarnät till ett mottagarnät via ett mellanliggande nät. Såsom utredningen konstaterade omfattas transitering av samtrafikskyldigheten enligt telelagen. I en situation med tre operatörer, varav en transiterar trafik mellan den originerande operatören (den som signalerna ursprungligen kommer ifrån) och den terminerande operatören (den som slutligen tar emot signalerna och distribuerar dessa till rätt adress), föreligger enligt definitionen en samtrafikrelation mellan den originerande och den transiterande, respektive mellan den transiterande och den terminerande operatören. Emellertid är – för detta särskilda trafikfall – den avsedda funktionen av dessa två samtrafikrelationer sammantaget att användare i den originerande respektive terminerande operatörens nät skall kunna nå varandra. Denna funktion uppnås genom att de har en logisk hopkoppling – teletjänsterna fungerar genom transitoperatörens medverkan – som medger att olika användare i deras nät kan nå varandra. Denna trafikala lösning, som bygger på att transitoperatören är samtrafikskyldig, har den originerande och den terminerande operatören valt i stället för att åstadkomma en fysisk hopkoppling direkt mellan sina nät.

Flera remissinstanser, däribland PTS, påtalar vikten av att transitering skall omfattas av samtrafikskyldighet. Med den ordning som här föreslås i den nya lagen, med möjlighet för tillsynsmyndigheten att ålägga samtrafikförpliktelser i enskilda fall, måste det bero på omständigheterna i det enskilda fallet om transiteringsskyldighet ingår. Såsom utredningen har angivit kan en förpliktelse att bedriva samtrafik – mot bakgrund av syftet med samtrafikskyldigheten, dvs. att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra – också omfatta en skyldighet att på begäran transitera trafik från en originerande till en terminerande operatör. Detta behöver dock inte anges i lagtexten. Jfr även prop. 1992/93:200, s. 135 och prop. 1996/97:61, s. 57.

Förutsättningar för samtrafik åtminstone för fast telefoni bör därmed alltjämt föreligga efter det att den nya lagen har börjat tillämpas.

På Internetmarknaden fungerar samtrafiken i dagsläget. När det gäller framförallt bredbandsnät och marknaderna för mobila tjänster kan dock såväl in- som utlåsningseffekter uppstå för slutkunder anslutna till en viss operatör. Det bör i första hand vara inom området för mobiltelefoni som problem med avbruten samtrafik skulle kunna befaras med den nya lagen. Detta bör då förutsätta att ingen operatör anses ha betydande inflytande på den relevanta marknaden. Kommissionens rekommendation av den 11 februari 2003 om relevanta produkt- och tjänstemarknader (se avsnitt 5.9) utpekar dock samtalsterminering i individuella mobilnät som relevant marknad, vilket gör det möjligt att utse mobiloperatörerna som företag med betydande inflytande. I händelse av att denna marknad framdeles utgår ur rekommendationen kan dock möjligheten att ålägga

skyldigheter på mobiloperatörer som kontrollerar tillträde till slutanvändare visa sig vara en förutsättning för att slutanvändarna skall kunna nå varandra. Andra områden som skulle kunna aktualiseras är t.ex. fast radioaccess för bredband. Det är bl.a. mot bakgrund av sådana situationer som den föreslagna möjligheten att kunna förplikta den som kontrollerar tillträde till slutanvändare att bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra skall ses.

IT-Företagen anser att det bör klargöras i lagen att åtgärder med stöd av artikel 5.1 i tillträdesdirektivet endast skall vidtas i undantagsfall. TeliaSonera anser att det skall krävas synnerliga skäl för en sådan förpliktelse. Med hänsyn till de farhågor som flera remissinstanser hyser inför ett avskaffande av den generella samtrafikskyldigheten anser regeringen att det inte kan förutsättas att den föreslagna paragrafen endast kommer att användas i undantagsfall. Utvecklingen på marknaden bör i stället få bli avgörande för hur ofta möjligheten att vidta åtgärder måste tillgripas. Det kan då inte uteslutas att tillsynsmyndigheten kommer att behöva fatta beslut om samtrafikskyldighet i flera fall. Hur omfattande tillämpningen av bestämmelsen blir ytterst avhängigt av utvecklingen på marknaden och konsekvenserna för slutanvändarna.

Direktivet ger inga uttryckliga begränsningar för vad som får tillgripas för att uppnå artikelns syfte. Utredningen föreslår inte heller några begränsningar härvidlag. Tele2 och Vodafone anser att utredningens förslag medger allt för vida befogenheter för myndigheten. Myndighetens åtgärder får givetvis inte vara mer ingripande än vad som krävs för att tillgodose syftet med bestämmelsen. Med hänsyn till tillträdesdirektivets utformning och de risker som ett stort antal remissinstanser ser med att avskaffa den allmänna samtrafikskyldigheten finns det enligt regeringens bedömning inte anledning att ytterligare begränsa de åtgärder som får vidtas för att uppnå syftet att slutanvändarna skall kunna nå varandra.

I enlighet med vad som sägs i artikel 5.1 i tillträdesdirektivet måste en sådan åtgärd dock vara nödvändig för att säkerställa nåbarheten. Myndigheten kan genom beslut reglera alla de förpliktelser och förutsättningar för dessa som är möjliga och nödvändiga enligt lagen. Ytterst innebär detta att myndigheten om det erfordras kan reglera skyldigheten i detalj. Myndigheten bör dock inte reglera mer än nödvändigt i beslutet. Parterna får sedan med stöd av beslutet träffa avtal om t.ex. samtrafik. Skulle parterna sedermera i samband med ingående, förlängning eller komplettering av ett sådant avtal tvista om vad förpliktelsen innebär kan endera parten vända sig till myndigheten för tvistlösning. En tvist om tillämpningen av det träffade avtalet, däremot får lösas i den för tvistemål stadgade ordningen. Överträder en genom myndighetens beslut förpliktad part beslutet får tillsynsmyndigheten vidta åtgärder med stöd av tillsynsbestämmelserna.

Föreligger redan samtrafikavtal mellan berörda parter är förutsättningarna normalt sett inte uppfyllda för att ålägga samtrafikskyldighet för den som kontrollerar tillträde till slutanvändarna med stöd av bestämmelsen. Följs dock t.ex. inte ett samtrafikavtal så att samtrafiken avbrutits kan en sådan förpliktelse bli aktuell. Bedrivs i och för sig samtrafik av visst slag men vill en operatör få till stånd samtrafik av annat slag och detta påverkar nåbarheten mellan slutanvändare, utgör samtrafiken inte

något hinder för att meddela en förpliktelse. Varje trafikslag måste bedömas för sig.

Om ett avtal om t.ex. samtrafik upphör att gälla och kan en förlängning på marknadsmässiga villkor inte träffas i skälig tid innan avtalet upphör, bör dock skyldigheter enligt bestämmelsen kunna beslutas redan under uppsägningstiden att gälla från det att avtalet upphör. Innehåller ett avtal inte någon uppsägningstid eller är den avtalade uppsägningstiden alltför kort för att en myndighet under uppsägningstiden skall hinna ta ställning till en begäran om samtrafikskyldighet, bör dock myndigheten kunna besluta om samtrafikskyldighet under gällande avtalsperiod, om övriga förutsättningar för detta är uppfyllda. Detta innefattar att den som begär samtrafik med stöd av bestämmelsen först skall ha utnyttjat sin rätt till förhandlingar om samtrafik men att detta inte har lett till nytt avtal.

Samtrafikskyldighet eller andra åtgärder som åläggs den som kontrollerar tillträde till slutanvändare enligt den särskilda bestämmelsen om detta skall ske mot marknadsmässig ersättning. Såsom hittills har varit fallet bör regionala skillnader inom landet i prissättningen inte förekomma, t.ex. vad avser samtrafikavgifter.

Vad gäller förhållandet till etableringsfriheten för trådsändningar enligt 3 kap. 1 § YGL (se avsnitt 6.3) kan sedan den 1 januari 2003 föreskrivas i lag om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar. En bestämmelse i lagen om elektronisk kommunikation om möjlighet att förplikta någon att bedriva samtrafik för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra ryms inom dessa tillåtna inskränkningar av nätinnehavarens etableringsfrihet.

Regeringen instämmer vidare i utredningens och PTS bedömning med hänsyn till erfarenheterna av tillämpningen av den nuvarande generella skyldigheten att bedriva samtrafik i 32 § telelagen att det finns ett fortsatt behov vid lagens ikraftträdande av regler för förpliktelser om att bedriva samtrafik med stöd av tillträdesdirektivet och föreslår därför att 32 § telelagen skall gälla övergångsvis till dess att myndigheten sett över behovet av att besluta om särskilda förpliktelser om samtrafik med stöd av lagen om elektronisk kommunikation, dock längst ett år efter ikraftträdandet (se avsnitt 26). Även i detta fall bör myndigheten kunna meddela beslut om skyldigheter innan samtrafik avbrutits eller avtal om samtrafik upphört att gälla under motsvarande förutsättningar som angivits ovan.

Samlokalisering

Enligt artikel 12.2 i ramdirektivet får medlemsstaterna, särskilt när företagen saknar andra möjliga utvägar genom att miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet behöver skyddas eller genom att mål för fysisk planering behöver uppnås, föreskriva gemensamt utnyttjande av ”faciliteter” eller egendom (inbegripet fysisk samlokalisering) för ett företag som driver ett elektroniskt kommunikationsnät eller vidta åtgärder för att underlätta samordningen av offentliga arbeten endast efter skälig tid av offentligt samråd under vilket alla berörda parter måste ges tillfälle att yttra sig. Sådana föreskrifter om gemensamt utnyttjande eller samordning får innehålla regler för fördelning av kostnaderna för det gemensamma ut-

nyttjandet av faciliteterna eller egendomen. Artikeln innebär inte att medlemsstaterna måste förplikta företag att samlokalisera. Det finns dock möjlighet för medlemsstaterna att ha regler om samlokalisering av miljöskäl och liknande hänsyn. Sådana förpliktelser skall föregås av samråd.

Skyldigheten att gemensamt utnyttja faciliteter eller egendom kan enligt artikel 12 i ramdirektivet åläggas företag som driver ett elektroniskt kommunikationsnät. För att driva ett sådant kommunikationsnät med hög täckningsgrad måste nätoperatören ha tillgång till olika nätdelar, såsom ledningar, byggnader, master, antenner och antennsystem. Med ett flertal operatörer som agerar på olika marknader för tillhandahållande av nät kan effekten bli att ett stort antal nätdelar, såsom master för radioanläggningar för mobila kommunikationstjänster, kommer att behöva uppföras. Byggandet av ett stort antal nät kan medföra att kvoten för vad som rimligen kan tålas med hänsyn till kraven på hållbar utveckling – inkluderat bl.a. skydd för människors hälsa – vid natur- och miljöutnyttjande samt till målen för den fysiska planeringen i landet redan har uppfyllts. TeliaSonera invänder mot utredningens förslag och anser att en mängd frågor kring bestämmelsen är helt outredda och att det inte heller finns någon problembild beskriven som motiverar ett lagstiftningsbehov. Regeringen kan inte dela denna bedömning. I samband med utbygganden av tredje generationens mobiltelefoni (UMTS) har operatörerna själva uppgivit problem med att erhålla bygglov som skäl för att erhålla förlängd tid för utbygganden enligt tillståndsvillkoren. Problem med att erhålla bygglov har vid flera tillfällen berott på att befolkningen i omgivningen motsatt sig uppförandet på grund av miljöhänsyn. När ett företag i ett sådant läge inte längre har några genomförbara alternativ, t.ex. genom att bygglov för att uppföra en mast för en radioanläggning inte kan erhållas, bör obligatoriskt gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom kunna vara lämpligt. Regeringen anser därför att det är viktigt med en sådan möjlighet att tvinga fram en samlokalisering och ett gemensamt utnyttjande av infrastrukturen för dessa fall. Såsom TeliaSonera anför skall dock samråd föregå sådant beslut om samlokalisering eller annat gemensamt utnyttjande. Detta skall framgå av de särskilda bestämmelserna om samråd i lagen (se vidare i avsnitt 20.2).

Det sagda innebär att skyldigheten enligt nu aktuell artikel får användas mot en operatör under förutsättning att det föreligger starka skäl, såsom ett behov av skydd för miljö, folkhälsa och allmän säkerhet. Avgörandet om förutsättningarna är uppfyllda måste prövas från fall till fall mot bakgrund av vid bedömningstidpunkten gällande skydds- och planeringsregler i bl.a. miljöbalken, plan- och bygglagen (1987:10) och strålskyddslagen (1988:220). För tillämpning av denna bestämmelse bör det föreligga ett påtagligt behov av gemensamt utnyttjande av egendom eller annat. Det bör stå klart att alternativ lokalisering är svår att genomföra av miljöskäl eller de andra hänsyn som nämnts. Bestämmelsen är inte avsedd för samtrafik eller i övrigt för skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i tråd utan avser samlokalisering och annat gemensamt utnyttjande av egendom. Detta avser då endast samlokalisering av fysiska föremål, såsom radioanläggningar, kablar eller kabelkanaler genom gemensamt utnyttjande av fast eller lös egendom. Bestämmelsen kommer därigenom inte i konflikt med etableringsfriheten för trådsändningar enligt YGL.

I sammanhanget kan nämnas att Statens strålskyddsinstitut (SSI) i en rapport, Exponering för radiofrekventa fält och mobiltelefoner, SSI rapport 2001:09, redovisat de exponeringsnivåer av icke-joniserad strålning, som vi utsätts för från radiofrekventa nät och mobiltelefoner. Resultatet visar att strålningen visserligen varierar starkt mellan olika platser i landet – med högsta värden i storstad utomhus och i närheten av radio- och TV-master – men som mest uppgick till under en tusendel av de rekommendationer som utarbetats av ICNIRP (International Commission on Non-Ionizing Radiation Protection) och som antagits av Europeiska unionen. Dominerande bidrag till denna exponering kom från basstationer för mobiltelefoni och från TV-sändningar.

Beaktande av teknisk säkerhet m.m.

En förutsättning för att enligt artikel 5.2 i tillträdesdirektivet få införa tekniska eller driftmässiga villkor vid tillhandahållande av tillträde till eller användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter är att detta är nödvändigt för att säkerställa att nätet fungerar normalt. Ett syfte med det är att skydda de för samhället så viktiga elektroniska kommunikationsnäten mot störningar och skadliga inverkningar genom att t.ex. främmande, olämplig utrustning kopplas till näten. Utredningen fann att detta skyddsintresse ligger i linje med att rimliga ansökningar om tillträde till och användning av nät och tillhörande faciliteter endast – om krav på beviljande av sådana ansökningar har införts – får avslås på grundval av objektiva kriterier t.ex. teknisk genomförbarhet eller nödvändigheten av att bevara nätintegriteten. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om de omständigheter som skall beaktas i samband med att skyldigheter åläggs, bör enligt Rikspolisstyrelsen kompletteras med en punkt om att även nätets integritet och säkerhet upprätthålls. Regeringen delar Rikspolisstyrelsens bedömning. Det är därvid nätets funktion och tekniska säkerhet som skall beaktas. Samma omständigheter bör också beaktas vid tillämpning av bestämmelsen som medger åtgärder mot den som kontrollerar slutanvändarnas tillträde. Det behöver dock i det fallet inte anges särskilt.

De tekniska eller driftmässiga villkoren bör knyta an till de standarder som tas fram inom ramen för Europeiska unionens standardiseringsverksamhet. Även standardiseringsarbetet i andra relevanta fora bör beaktas. I övrigt torde tillämpningen av möjligheten att ålägga företag tekniska eller driftsmässiga villkor få bygga på förutsättningarna i varje enskilt fall.

Rikspolisstyrelsen anser, vad gäller kravet på samlokalisering, att det i förslaget saknas resonemang om tillvägagångssätt när lokalen eller utrustningen samtidigt utgör skyddsobjekt eller är väsentligt ur totalförsvarshänseende. Regeringen konstaterar när det gäller denna fråga att utredningens förslag till bestämmelse enligt vilken en operatör får förpliktas att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av nät och tillhörande installationer i sista stycket innehåller att förpliktelsen skall förenas med att tillhandahålla ett referenserbjudande som avses i artikel 9.4 i tillträdesdirektivet. Av bilaga II till direktivet framgår under punkt B.1. Information om den anmälde operatörens relevanta anläggningar, att tillgången till denna information kan begränsas till att endast

omfatta berörda parter i syfte att undvika farhågor beträffande den allmänna säkerheten. Regeringen anser att detta, tillsammans med de möjligheter som förslås ovan om möjlighet för tillsynsmyndigheten att beakta även att nätets funktion och teknisk säkerhet, f.n. bör vara tillräckligt för att tillgodose de skyddsintressen som Rikspolisstyrelsen för fram.

Privata nät

Utredningen föreslog att bestämmelserna om tillträde även skulle gälla ett kommunikationsnät som inte är allmänt men som genom tillträde till ett allmänt kommunikationsnät är underställt villkor enligt lagen.

Luftfartsverket har ifrågasatt om verkets flygplatser, baserat på denna paragraf, kan betraktas som egna marknader och verket därmed underställas 4 kap. 4 § i utredningens förslag till lag om elektronisk kommunikation, som talar om betydande inflytande på en viss marknad. Konsekvensen av om denna tolkning kan göras, skulle bli att verket kan förpliktas till en eller flera av de mycket långtgående skyldigheter som anges i 4 kap. 5–11 §§. Enligt Luftfartsverket skulle detta leda till avveckling den egna, mycket väl fungerande, telefoniverksamheten. Samma frågeställning gäller enligt verket t.ex. kommunikationsnät som används för flygtrafikledning.

Regeringen delar Luftfartsverkets uppfattning att en sådan bestämmelse kan få oanade konsekvenser. Utredningens förslag synes närmast stödja sig på en skrivning i ingresspunkt 1, sista meningen, i tillträdesdirektivet om att privata nät inte åläggs några skyldigheter enligt direktivet såvida de inte genom tillträde till allmänna nät är underställda villkor som medlemsstaterna har fastställt. Regeringen anser att innebörden av detta inte kan vara att alla privata nät som är anslutna till ett allmänt kommunikationsnät skall kunna bli föremål för förpliktelser att lämna tillträde. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen bör därför utgå.

Regleringsmetod

Tillträdesdirektivet anger endast vissa ramar för de skyldigheter som kan åläggas ett företag. Bland annat föreskrivs i artikel 5 att skyldigheter kan införas för säkerställande av att slutanvändarna kan nå varandra och att slutanvändarna får tillgång till vissa digitala radio- och TV-sändningstjänster. Vidare ger artiklarna 9–13 regleringsmyndigheten möjlighet att, utan närmare angivande av på vilket sätt, införa skyldigheter om insyn, icke-diskriminering, särredovisning, tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter, priskontroll och kostnadsredovisning för den som har betydande inflytande på marknaden. Utrymmet för att i det enskilda fallet bestämma den specifika åtgärdens art, omfattning och innehåll är alltså stort.

Såsom framgår bl.a. av avsnitt 10 bör skyldigheter angående samtrafik och annat tillträde inte regleras generellt i lag, utan i stället kunna åläggas i enskilda förvaltningsbeslut. De tillämpande organen måste därför ges ett relativt stort handlingsutrymme inom vissa angivna ramar.

Regeringen föreslår en reglering som knyter nära an till de bestämmelser som återfinns i artiklarna 5.1 a, 8 samt 9-13 i tillträdesdirektivet.

En grundläggande princip är att en inskränkning från det allmännas sida av den enskildes rätt att använda sin egendom förutsätter att det föreligger en rimlig balans eller proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar på grund av inskränkningen. Såsom anges i avsnitt 11 bör en proportionalitetsprincip uttryckligen slås fast i lagen. Att en proportionalitetsprincip har vunnit hävd i svensk rätt underströks också i den proposition som låg till grund för bl.a. inkorporeringen av Europakonventionen och den samtidigt beslutade preciseringen av egendomsskyddet i 2 kap. 18 § regeringsformen (prop. 1993/94:117, s. 39 och 40). Vid tillämpningen av artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till konventionen har Europadomstolen konsekvent hävdat en sådan proportionalitetsprincip (jfr Danelius, Svensk juristtidning 1991 s. 329–333, 1994 s. 381–383 och 1995 s. 534 och 535). I sammanhanget bör det påpekas att skyddet mot rådighetsinskränkningar i 2 kap. 18 § regeringsformen – som samtrafik eller andra former av tillträde torde utgöra – gäller endast för fast egendom. En förpliktelse om att bedriva samtrafik eller om att tåla andra former av tillträde torde oftast avse lös egendom.

Vid sin prövning av vilka skyldigheter som skall förpliktas den som har ett betydande inflytande på en marknad eller den som kontrollerar slutanvändarnas tillträde har myndigheten att utgå från det grundlagsfästa egendomsskyddet. Det åvilar myndigheten att utifrån problemets art välja den mest lämpliga skyldigheten för att uppnå syftet med åtgärden. Åtgärden skall syfta till att skapa effektiv konkurrens, att slutanvändare kan nå varandra eller att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller att uppnå mål för fysisk planering. I att åtgärden skall vara den lämpligaste ligger att myndigheten skall välja den minst ingripande åtgärden som efter en proportionalitetsavvägning och behovsprövning utifrån de enskilda och de allmänna intressen som står mot varandra, bedöms kunna leda till det önskade resultatet. För att kunna göra en bedömning av vilken åtgärd som är den mest lämpliga måste myndigheten göra en genomlysande konsekvensanalys och redovisa resultatet av de avvägningar som myndigheten gjort i ett motiverat beslut.

17.3. Särskilt om tillträde till accessnät

Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten skall kunna förplikta en operatör att lämna tillträde till sitt accessnät. En förpliktelse som avser tillträde till den delen av ett allmänt telefonnät mellan en korskoppling eller likvärdig anslutningspunkt och abonnentens fasta nätanslutningspunkt skall, om nätet består av parkabel av metall, förenas med skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande som skall innehålla de uppgifter som avses i artikel 9.4 i tillträdesdirektivet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Uppsala län och Post- och telestyrelsen (PTS) m.fl. anser att skyldigheten att ge tillträde till accessnät

skall framgå som en generell skyldighet direkt i lagen. Statskontoret menar att EG-förordningen om tillträde till accessnät bör fortsätta gälla till dess att de konkurrensproblem som följer av accessnätets struktur, funnit en varaktig lösning. IT-Företagen efterlyser en tydligare beskrivning av hur övergången mellan EG-förordningen om tillträde till accessnät och det nya regelverket skall ske. Sydkraft påpekar att bredbandsutbyggnaden under överskådlig tid kommer att ske med telenätet som accessnät mot slutanvändarna och att andra företag än det som äger accessnätet måste garanteras tillträde till det. Tele2 anser att möjligheten för andra operatörer än TeliaSonera att tillhandahålla abonnemang för fast telefoni till slutkunderna måste omfattas av lagförslaget genom att en skyldighet för accessnätsoperatören att tillhandahålla en grossisttjänst för abonnemang införs.

Skälen för regeringens förslag: Den 2 januari 2001 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät (LLUB-förordningen) i kraft. Den är från den dagen direkt tillämplig i medlemsstaterna. Se vidare om förordningen i avsnitt 6.1.

Förordningen har för Sveriges del inneburit att TeliaSonera – som ägare av nästan samtliga metallbaserade accessnät inom fast telefoni – numera är skyldigt att dels erbjuda andra operatörer tillgång till det metallbaserade accessnätet under vissa villkor, dels tillgodose varje rimlig begäran om tillträde till detta accessnät.

Tillträde till det metallbaserade accessnätet skall ske enligt samma villkor och vara av samma kvalitet som för det nätägande bolagets egen organisation, alternativt dess associerade bolags tjänster. En ansökan om tillträde får endast avslås på grundval av objektiva kriterier som hör samman med teknisk genomförbarhet eller om det anses nödvändigt att bevara nätverksintegriteten.

Priset för tillträde till det metallbaserade accessnätet och tillhörande faciliteter skall enligt förordningen vara kostnadsorienterat. PTS, som genom en ändring i teleförordningen getts i uppdrag att för Sveriges del pröva frågor och fullgöra de uppgifter som åligger den nationella regleringsmyndigheten enligt EG-förordningen, skall bl.a. se till att avgifterna för tillträde till accessnätet främjar en sund och stabil konkurrens och framtvinga ändringar i TeliaSoneras referenserbjudande om detta är motiverat.

Det nya EG-regelverket innehåller i huvudsak korresponderande regler till dem som gäller enligt EG-förordningen om tillträde till accessnät. En avgörande skillnad är emellertid att det enligt det nya EG-regelverket inte finns någon generell skyldighet för företag med betydande inflytande på marknaden för accessnät att lämna tillträde till det metallbaserade accessnätet. Förordningen skall dock, såvitt framgår av ram- och tillträdesdirektivet, fortsätta att gälla fram till dess kommissionen finner det lämpligt att lämna förslag att upphäva den och ett sådant upphävande genomförs.

EG-förordningen om tillträde till accessnät kan upphävas först när marknadsanalyser genomförts och företag med betydande inflytande på marknaden har identifierats enligt det nya EG-regelverket. När så skett skall nämligen de företag som enligt bilaga I avsnitt 1 i samtrafikdirektivet (97/33/EG) eller taltelefonidirektivet (98/10/EG) skall betrak-

tas som anmälda operatörer i enlighet med EG-förordningen inte längre betraktas som sådana operatörer. Det innebär i praktiken att det inte kommer att finnas några anmälda företag som faller under EG-förordningens tillämpningsområde och den kan då inte tillämpas. Förordningen blir obsolet. Skyldigheten att lämna tillträde till accessnät måste därefter beslutas utifrån det nya EG-regelverket. Enligt regeringens bedömning av nuvarande situation kommer det därvid att sannolikt finnas behov av att förplikta den som har ett betydande inflytande på den relevanta marknaden att ge tillträde till accessnätet bestående av parkabel i metall avseende det allmänna telefonnätet till fast nätanslutningspunkt och till kostnadsorienterat pris. Beslut om att upphäva EG-förordningen initieras av EG-kommissionen. Detta påverkar då inte skyldigheter om tillträde till accessnät som beslutats med stöd av tillträdesdirektivet.

De skäl som låg bakom införandet av EG-förordningen gör sig enligt regeringen fortfarande gällande. Alltjämt är det så att nytillkomna operatörer inte i tillräcklig grad disponerar över någon väl utbyggd alternativ nätinfrastruktur, även om utvecklingen med lokala nät för datakommunikation (LAN – Local Area Network), metallbaserade eller optikfiberbaserade, och elnät som accessnät vunnit visst insteg på senare tid. Därtill kommer användningen av kabel-TV-nät och yttäckande radioaccess (FWA – Fixed Wireless Access). Det lokala metallbaserade accessnätet i det fasta kretskopplade telefonnätet är fortfarande ett av de minst konkurrensutsatta segmenten på den liberaliserade telemarknaden. Någon förändring av detta förhållande kan inte ses under överskådlig tid. Det finns därför starka skäl som talar för att reglerna om tillträde till det metallbaserade accessnätet skall tillämpas även i framtiden. Det är alltså viktigt att möjligheten för regleringsmyndigheten att förplikta den som har ett betydande inflytande på marknaden för tillträde till accessnät finns med i det nationella regelverket från första början. Detta tryggas genom förslaget till ny lag om elektronisk kommunikation.

Förslaget grundas på artikel 12.1 a i tillträdesdirektivet. Enligt denna får en nationell regleringsmyndighet införa skyldigheter för operatörer med betydande inflytande på en marknad att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter i vissa fall. Det kan ske bl.a. i situationer då den nationella regleringsmyndigheten anser att ett nekat tillträde eller orimliga villkor för sådant tillträde med liknande verkan skulle hindra uppkomsten av en hållbar konkurrensutsatt marknad på slutanvändarens nivå eller att det inte skulle ligga i slutanvändarnas intresse. Denna möjlighet inkluderar att fatta ett beslut om skyldighet att lämna tillträde till det metallbaserade telefonnätet, dvs. sådana skyldigheter som i dag kan förpliktas en anmäld dominerande operatör med stöd av EG-förordningen.

Däremot avvisar regeringen tanken på en lagfäst generell skyldighet att lämna tillträde till accessnät. Skälen för detta är att en sådan ordning skulle innebära en skärpning och utvidgning av det nya EG-regelverkets bestämmelser (se avsnitt 10).

Det metallbaserade accessnätet för kretskopplad telefoni av tvinnad parkabel går att använda för datakommunikation med hög överföringskapacitet genom särskild teknik för digital överföring med hög kapacitet på denna typ av nät, xDSL (DSL – Digital Subscriber Line). Om det är nätinnehavaren som tillhandahåller en sådan kapacitet benämns detta

ibland på engelska bitstream access, eller översatt, bitströmstillträde. Höghastighetsanslutningen är normalt någon form av xDSL, t.ex. ADSL (Asymmetric Digital Subscriber Line), och inkluderar stationsutrustningen, DSLAM. Nätägaren hyr därefter ut denna förbindelse som nätkapacitet till någon operatör via ATM-, Ethernet- eller annat gränssnitt från DSLAM till anslutande stamnät. Operatören kan dessutom hyra förbindelse i nätägarens stamnät till den överlämningspunkten mellan båda operatörernas nät. Den nätägande operatören kan välja att hyra ut både telefoni och xDSL, eller enbart xDSL och själv använda telefoni, som en variant av delad access.

I rapporten Konkurrensen i accessnätet beskriver PTS bitströmstillträde på följande vis: Med bitströmstillträde avses att en teleoperatör av den kabelägande teleoperatören hyr en komplett tjänst för överföring av bredband mellan telefonstationen och slutkunden. Den hyrande teleoperatören får därmed tillgång till en förbindelse i form av en digital anslutning och behöver inte investera i accessutrustning för överföring av bredband till slutanvändaren. Bitströmstillträde kan erbjudas som ren transmission för dataöverföring eller tillsammans med förädlingstjänster, t.ex. extratjänster i form av tilldelning av IP-nummer, och inloggningshjälp. Man kan således enligt PTS skilja på bitströmstillträde och förädlat bitströmstillträde. Bitströmanslutning tillhandahålles normalt med transmissionsövervakning för att garantera förbindelsens kvalitet.

Tele2 anför att det är av intresse att få tillgång till bl.a. ADSL som en grossistprodukt från TeliaSonera på kostnadsorienterade och ickediskriminerande villkor. Vid bitströmstillträde kopplas nätägarens och den andre operatörens nät samman i anslutning till övergången mellan stamnät och accessnät, via DSLAM-utrustningen. Härigenom övertar den nya operatören direktanslutningen av abonnenten såvitt avser xDSL-länken, vilket innebär att abonnenten inte kan nå denna tjänst hos accessnätsägaren via denna kopplingspunkt. Abonnenten får inte tillgång till fler tjänster och kan inte nå fler slutanvändare genom att anslutas till den konkurrerande operatörens tjänster. Slutanvändaren gör i stället ett val att abonnera antingen på nätägarens eller på den konkurrerande operatörens tjänst. Detta överensstämmer inte med vad som avses med samtrafik.

Sammankoppling på denna nivå kan därför inte rymmas inom begreppet samtrafik.

Bitströmstillträde omfattas enligt regeringens mening av regleringen i artikel 12 i tillträdesdirektivet, som föreslås genomföras genom en särskild bestämmelse i den nya lagen. Regeringens förslag innebär dock – till skillnad från vad PTS föreslår – ingen generell skyldighet för operatörer med betydande inflytande att ge bitströmstillträde till kostnadsbaserade priser. En sådan skyldighet kan visserligen enligt regeringens förslag åläggas i ett enskilt fall, men endast om en marknadsanalys visar att operatören kan ta ut överpriser och endast efter en sådan proportionalitetsavvägning som beskrivs i avsnitt 17.2 med beaktande av bl.a. regeringsformens skydd för näringsfrihet (RF 2:20) och med möjlighet att överklaga förvaltningsbeslutet.

I enlighet med artikel 9.4 i tillträdesdirektivet skall en sådan förpliktelse som avser tillträde till den delen av ett allmänt telefonnät mellan en korskoppling eller likvärdig anslutningspunkt och abonnentens fasta nätanslutningspunkt, om nätet består av parkabel av metall, förenas med

skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande. Vilka delar som skall ingå i ett sådant erbjudande anges i bilaga II till direktivet. Beslut om skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande skall få förenas med vite.

Lagrådsremissen innehöll en bestämmelse med upplysning om att verkställighetsföreskrifter kunde meddelas om innehållet i ett referenserbjudande. Lagrådet har ifrågasatt behovet av sådana föreskrifter, eftersom det endast är den enligt ett särskilt myndighetsbeslut förpliktade parten som skall fullgöra skyldigheten. För att komma tillrätta med den otydlighet som hittills synes ha försvårat tillämpningen av EG-förordningen om tillträde till accessnät bör i stället ett beslut om skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande i enlighet med artikel 9.4 i tillträdesdirektivet kunna innehålla närmare specifikation om vilka uppgifter som skall lämnas i ett sådant referenserbjudande.

Hänvisningar till S17-3

17.4. Särskilt om tillträde till elnät

Regeringens bedömning: Det finns inte skäl att föreslå en avvikande reglering beträffande elnät som används för elektronisk kommunikation. Tillträdesbestämmelserna gäller därför även för innehavare av elnät som samtidigt utgör operatörer av allmänna kommunikationsnät.

Frågan om elektromagnetisk strålning från användning av elnät för elektronisk kommunikation bör utredas närmare.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Elsäkerhetsverket och Svensk Energi stöder utredningens uppfattning att det inte behövs en avvikande reglering beträffande tillträde till elnät som används för elektronisk kommunikation.

Svensk Energi anser dock att ellagens (1997:857) påverkan på den nya lagen om elektronisk kommunikation behöver klargöras.

Skälen för regeringens bedömning

Inledning

Utvecklingen på området för elektronisk kommunikation har varit dynamisk under senare år även när det gäller infrastrukturen för överföring. I utredningens delbetänkande, avsnitt 4, finns en beskrivning av hur skilda infrastrukturer för distribution av olika typer av tjänster kan integreras och användas för att distribuera varandras tjänster. Ett viktigt exempel på detta är att elnäten även kan användas för elektronisk kommunikation, s.k. Power Line Communication (PLC). Denna typ av accessteknik utgör en speciell form av elektronisk kommunikation som till viss del skiljer sig från de mer traditionella accessteknikerna med elektronisk kommunikation via koppartråd, fiberkabel, radio, satellit och kabel-TV.

Elnätens uppbyggnad

Elnätet består av stamnät samt regionala och lokala nät. Nätägarna ansvarar för att elenergin överförs från produktionsanläggningarna till elanvändarna. Detta sker via nämnda stamnät, regionnät och lokalnät, vilka har olika ägare.

Energin från stamnätets spänningsnivå (400–220 kV) måste transformeras ned i flera led i regionnäten. Spänningsnivån i regionnäten varierar därför vanligen mellan 130 och 10 kilovolt (kV). Leveransen till mindre nätföretag sker på regionnät med lägre spänning t.ex. 70 eller 50 kV efter att regionnätsspänningen transformerats ner i en regionnätsstation (s.k. main substation). I en andra regionnätsstation (s.k. secondary substation) transformeras spänningen ner till 20 eller 10 kV och leds vidare i de lokala näten.

Lokalnäten ägs av det elnätföretag som har områdeskoncession för det aktuella området och består av två delar. Den första delen kan sägas utgöras av de nät som har en driftspänning av 10 (20) kV. Dessa nät leder efter några mils sträckning fram till olika nätstationer (s.k.distribution substation) där spänningen transformeras ner ytterligare till 400 V (lågspänning). Från dessa nätstationer matas elen ut i de lågspänningsledningar som distribuerar elen till de slutliga elanvändarna. Längden på dessa ledningar är upp till ca 500 meter. Det är i synnerhet dessa lågspänningsledningar som är av intresse för kommunikationsändamål.

Tekniken

Tekniken att använda elnätet för kommunikation beskrivs utförligt i utredningens delbetänkande (SOU 2002:60). Detta återges därför inte här.

Det nya EG-regelverkets tillämpning på elnätskommunikation

Ram- och tillträdesdirektivens reglering av tillträde omfattar alla nät som används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Att detta även omfattar elnätsystem i den utsträckning dessa används för signalöverföring anges uttryckligen i definitionen av elektroniskt kommunikationsnät i artikel 2 i ramdirektivet. Reglerna om samtrafik och andra former av tillträde är alltså tillämpliga även på elnäten i den mån de används för elektronisk kommunikation i samma utsträckning som för andra slag av elektroniska kommunikationsnät. Det innebär att elnätsföretagen kan åläggas dels skyldigheter att t.ex. bedriva samtrafik under vissa särskilda förutsättningar för att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra, dels – om elnätsföretaget kan anses ha ett betydande inflytande på den relevanta marknaden – skyldigheter om bl.a. samlokalisering, samt tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande installationer.

Beträffande frågeställningen om reglerna om tillträde till nät och tillhörande faciliteter och om samlokalisering bör tillämpas på elnätsföretag gör regeringens följande bedömning.

Såsom utredningen har konstaterat torde någon skyldighet för elnätsägaren att upplåta sitt elnät för andra ändamål än för överföring av el inte föreligga i dagsläget. Det innebär i korthet att ett företag som önskar

att använda ett energiföretags elnät för kommunikation inte får göra det utan tillstånd av nätägaren, även om det i och för sig skulle vara tekniskt möjligt. För det fall att energiföretagen använder näten för elektronisk kommunikation och ett nät helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster, dvs. tjänster som tillhandahålls allmänheten, konsumenter och företag, för t.ex. bredbandskommunikation så förändras situationen. Genom det nya EG-regelverket, speciellt tillträdesdirektivet, omfattas elnäten då av en reglering som innebär att elnäten öppnas upp för samtrafik och andra former av tillträde i den mån de därmed är att hänföra till ett allmänt kommunikationsnät. Givetvis gäller detta bara i den utsträckning elnätet faktiskt används också för elektronisk kommunikation.

Det är dock inte helt oproblematiskt att tillämpa tillträdesdirektivets regler om t.ex. samlokalisering och gemensamt utnyttjande på energiföretagen och deras elnät. Sådana skyldigheter kan innebära bl.a. att energiföretaget måste lämna fysiskt tillträde till sina starkströmsanläggningar för andra operatörer av elektroniska kommunikationsnät. Sådant tillträde till en starkströmsanläggning är underkastat säkerhetskrav i bl.a. ellagen (9 kap.) och Elsäkerhetsverkets föreskrifter ELSÄK-FS 1999:5. Dessa reglerar tillträde och arbeten på en starkströmsanläggning. Nätägaren kan sedan ge närmare anvisningar om hur tillträdet skall gå till och hur kommunikationsutrustning ansluts för att betryggande säkerhet skall bibehållas. Det är enligt Elsäkerhetsverket lämpligt att branschen gemensamt utarbetar anvisningar om detta. Regeringen delar denna uppfattning.

Tillträdesdirektivet medger inte någon särbehandling av kommunikationsoperatörer som använder sig av elnät. Detta kan dock inte medföra att inte särskilda hänsyn måste kunna tas för att elsäkerhetskrav skall kunna uppfyllas vid tillämpning av tillträdesbestämmelserna. Elnät som används för elektronisk kommunikation för allmänheten kan därför enligt regeringens bedömning inte undantas från reglerna om tillträde. Någon undre gräns för kommunikationsverksamhetens omfattning särskilt för att elnät skall kunna omfattas av tillträdesreglerna bör inte heller finnas, utan samma regler som för andra kommunikationsoperatörer skall därvidlag gälla, dvs. det skall vara fråga om ett allmänt kommunikationsnät. Ett kommunikationsnät som är avsett bara för att elnätsinnehavaren skall kunna övervaka anläggningarna omfattas inte av tillträdesbestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation.

Om tillsynsmyndigheten med stöd av tillträdesbestämmelserna i den föreslagna lagen om elektronisk kommunikation ålägger en elnätsinnehavare skyldigheter att lämna tillträde, bör enligt regeringen villkoren för skyldigheten i sådant fall knyta an till de säkerhetskrav som gäller för tillträde till starkströmsanläggningar. Detta kan innefatta att de krav som kan komma att uppställas med stöd av ellagen måste efterlevas. Detta kan således innebära krav på behörighet för att utföra installationer m.m. Frågan om vem som bär ansvaret för att ellagen efterlevs, elnätsinnehavaren eller en operatör enligt lagen om elektronisk kommunikation som beviljats tillträde med stöd av lagen måste lösas utifrån de intressen som ellagen skall tillgodose. Det ansvar som åligger elnätsinnehavaren torde därvid inte gå att överflytta till kommunikationsoperatören. Vid

åläggande av en tillträdesskyldighet till ett elnät måste detta således beaktas.

Risk för störningar på grund av elnätskommunikation

En annan fråga att ta ställning till är om det kan föreligga hinder mot samlokalisering av kommunikationsutrustning i en transformatorstation mot bakgrund av att det kan finnas risk för störningar mellan utrustning för elförsörjning och utrustning för elektronisk kommunikation.

En elektrisk ledning orsakar variationer i det elektriska fält som omger ledningen. Om det finns en annan ledning inom detta elektriska fält påverkas spänningen i denna ledning. En sådan störning kallas influens. En elektrisk ledning orsakar också variationer i det magnetiska fält som omger ledningen. Om det finns en annan ledning inom detta magnetiska fält påverkas strömstyrkan i denna ledning. En sådan störning kallas induktion. Influens uppträder normalt bara inom det allra närmaste området kring en ledning medan induktion kan uppträda inom vidsträckta områden runt ledningen (prop. 1996/97:136, s. 175).

Signaler som passerar elmätaren och fortplantas i elnätsleverantörens nät torde betraktas som en störning oavsett vilket ändamål den har, om signalen inte är tillåten av den som äger nätet. Frågor om sådana störningar regleras bl.a. i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet. Utrustning för kommunikation via elnät måste uppfylla gällande elsäkerhets- och kompabilitetskrav. De vanliga elkablar som utgör fastighetsnät är inte utformade för att överföra kommunikationssignaler. Det kan därför ifrågasättas om dessa ledningar i tillräcklig utsträckning förhindrar elektromagnetiska störningar. Leverantören ansvarar för detta och skall genom CE-märkning av utrustningen indikera att kraven uppfylls. Kraven är grundade på vissa lågspännings- och EMC-direktiv och anges i harmoniserade standarder eller i vissa fall i andra specifikationer.

Det råder i dagsläget oklarheter om vilka störningar som kan uppkomma mellan utrustningar för starkströmsförsörjning och utrustningar för elektronisk kommunikation. Samma oklarhet gäller de störningsproblem som kan uppkomma om vanliga elledningar, som till skillnad från ledningar avsedda för överföring av kommunikation inte är avskärmade eller tvinnade, skall användas för elektronisk kommunikation med bredbandskapacitet. Den på så sätt överförda mängden energi kan medföra att elkablarna kan avge störande elektromagnetisk strålning. Visserligen har verksamheter med elnätskommunikation startats i Sverige och bl.a. i Tyskland, men såvitt är känt har störningsfrågan inte ställts på sin spets genom t.ex. ett initierat tillsynsärende.

Det anförda leder till slutsatsen att det finns risker för att en utvidgad användning av elnätet för elektronisk kommunikation (PLC) kan medföra att icke önskvärda störningar kan uppkomma. Det finns därför skäl att bevaka utvecklingen på området. Även regleringen på området kan behöva ses över. Regeringen bedömer att störningsrisken behöver utredas närmare och avser att senare lämna ett utredningsuppdrag om elektromagnetiska störningar på grund av användning av elnät för elektronisk kommunikation.

Hänvisningar till S17-4

  • Prop. 2002/03:110: Avsnitt 22.2

17.5. Ersättningsfrågor

Regeringens förslag: Skyldighet för den som kontrollerar tillträde till slutanvändare att bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra skall gälla mot marknadsmässig ersättning. Detsamma skall gälla för en förpliktelse för en operatör att tillhandahålla samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat, om det krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk planering.

En operatör med betydande inflytande på en marknad skall kunna förpliktas att iaktta kostnadstäckning eller tillämpa kostnadsorienterad eller annan prissättning för specificerade typer av samtrafik och andra former av tillträde. Detta får ske om en marknadsanalys visar att en brist på effektiv konkurrens innebär att operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna. En sådan förpliktelse skall kunna avse skyldighet för operatören att tillämpa en viss angiven kostnadsredovisningsmetod.

Ett beslut om förpliktelse att lämna tillträde skall kunna ändras eller upphävas om den som enligt beslutet givits tillträde inte fullgör sina åtaganden.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens.

Utredningens förslag till bestämmelser om möjlighet att förplikta den som kontrollerar tillträde till slutanvändare att bedriva samtrafik eller om möjlighet att förplikta en operatör att tillhandahålla samlokalisering innehöll dock inte någon uttrycklig reglering av ersättningen.

Remissinstanserna: Post- och telestyrelsen (PTS) föreslår att det klart bör framgå att skyldigheten att iaktta kostnadstäckning kan inbegripa en skyldighet att tillämpa kostnadsorienterad prissättning. PTS delar vidare inte utredningens bedömning att skäl saknas för att införa generell reglering av ersättningsfrågorna. Att ersättningsfrågan vid transitering skall lösas genom s.k. kaskadavräkning bör komma till klart uttryck. Länsrätten i Stockholms län anser att det varken är möjligt eller önskvärt att direkt i lagtexten ange en beräkningsmetod för kostnadsbaserad prissättning, men att det bör vara möjligt att bemyndiga tillsynsmyndigheten att i föreskriftsform ange en sådan metod. Konkurrensverket delar utredningens uppfattning att någon specifik ersättningsmodell inte skall bestämmas i lag. Advokatsamfundet anser att förutsebarhetsskäl talar för att direkt i lag reglera vad som avses med kostnadsorientering. TeliaSonera delar utredningens uppfattning att ersättningsfrågorna inte bör regleras generellt i lag. Telenor påpekar att föreskrifter om enskildas ekonomiska förhållanden skall meddelas genom lag och att lagen således måste vara tydlig på denna punkt. Hi3G anser att avräkningsfrågans stora betydelse motiverar att kaskadavräkningsprincipen slås fast i lag.

Skälen för regeringens förslag

Det nya EG-regelverket är inriktat på att parterna skall träffa avtal om samtrafik på marknadsmässiga villkor. Det finns ingen annan uttrycklig

reglering i det regelverket vad gäller ersättningsfrågor för samtrafik och andra former av tillträde än den som är riktad mot företag med betydande inflytande på en marknad. Sådana företag kan med stöd av artikel 13 i tillträdesdirektivet åläggas skyldigheter om priskontroll och kostnadsorientering. Därutöver kan priset regleras inom ramen för artikel 5.1 i tillträdesdirektivet såvitt gäller operatörer som kontrollerar slutanvändarnas tillträde till allmänna kommunikationsnät samt för att garantera slutanvändarnas tillgång till digitala radio- och TV-sändningstjänster (se ovan avsnitt 17.2).

En operatör som har ålagts att kostnadsorientera sin prissättning skall enligt artikel 13.3 i tillträdesdirektivet på begäran av regleringsmyndigheten styrka att ersättning för samtrafik och andra former av tillträde är kostnadsorienterad.

Om en tvist i samband med de skyldigheter som uppstår genom ramdirektivet eller särdirektiven uppkommer mellan företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster i en medlemsstat, skall den berörda nationella regleringsmyndigheten enligt artikel 20 i ramdirektivet på begäran av någon av parterna fatta ett bindande beslut för att lösa tvisten (se vidare i avsnitt 22.3).

Form för reglering av ersättningsfrågorna

PTS anser att ersättningsfrågan, för de fall då avtal inte föreligger, bör regleras allmänt i den nya lagen. Flera remissinstanser är dock för en ordning motsvarande den som utredningens föreslår, i vissa fall med viss modifiering, bl.a. Länsrätten i Stockholms län, Konkurrensverket, Telia-Sonera, Tele2 och Hi3G. Såsom utredningen angav ställer det nya EGregelverket upp ramar inom vilka det finns utrymme att införa nationella regler. Varken ram- eller tillträdesdirektivet innehåller någon generell reglering om prissättning av samtrafik och andra former av tillträde.

Utgångspunkten är i stället att avtal skall träffas på kommersiell grund. Beträffande samtrafik finns en allmän skyldighet att förhandla. En reglering av ersättningsfrågor skall i princip endast ske i de fall där det är nödvändigt av ett i det nya EG-regelverket definierat skäl. De regler som skall införas med anledning av detta regelverk skall alltså enligt regeringens bedömning utgå från att priser för samtrafik och andra former av tillträde skall fastställas efter kommersiella förhandlingar och avtal.

Om en av parterna är en operatör som har ett betydande inflytande på marknaden kan denna, med stöd av artikel 13 i tillträdesdirektivet, åläggas att tillämpa visst pris eller iaktta kostnadstäckning vid prissättning. Dessa förpliktelser får innefatta ett åläggande för operatören att kostnadsorientera sina priser. Införande av en sådan skyldighet förutsätter att en marknadsanalys visar att en brist på konkurrens medför att den berörda operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna. Genom dessa regler skapas incitament för dominanten att träffa frivilliga avtal med andra operatörer och tjänsteleverantörer om marknadsmässig ersättning för samtrafik och andra former av tillträde.

Om det är fråga om två parter som inte är att anse som dominanter på en marknad, kan myndigheten ingripa endast med stöd av artikel 5.1 i

tillträdesdirektivet, dvs. mot en operatör som kontrollerar slutanvändarnas tillträde, eller med stöd av artikel 12.2 i ramdirektivet, angående gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom, inklusive fysisk samlokalisering, som krävs av hänsyn till miljön, allmän säkerhet och liknande hänsyn. I övrigt saknas enligt direktiven möjlighet att ingripa mot en operatör som saknar vilja att träffa avtal om samtrafik eller andra former av tillträde.

Även i detta sammanhang bör artikel 20 i ramdirektivet om lösning av tvister mellan företag och artikel 4 om rätt att överklaga nämnas. Artikel 20.1 innehåller att den berörda nationella regleringsmyndigheten skall lösa en tvist i samband med skyldigheter enligt direktiven mellan företag inom viss tid medan artikel 4 innehåller att medlemsstaterna skall säkerställa att bl.a. företag har rätt att överklaga beslut av en nationell regleringsmyndighet till en oberoende instans.

Lagrådet har angett att det i fråga om samtrafik och andra former av tillträde föreslås att olika specificerade skyldigheter skall kunna åläggas, men att det inte finns några ersättningsbestämmelser i det remitterade lagförslaget. Avsaknaden av regler till ledning för hur sådana ersättningsfrågor skall lösas innebär enligt Lagrådet en ofullständighet i lagstiftningen som leder till oklarhet när det gäller att träffa sakligt grundande avgöranden i ersättningstvister. Mot bakgrund av ramdirektivets och särdirektivens utformning kan regeringen emellertid inte finna att det finns förutsättningar eller skäl att införa en generell reglering av ersättningsfrågorna i en lag om elektronisk kommunikation. Skyldigheter att iaktta kostnadstäckning eller tillämpa kostnadsorienterad eller annan prissättning måste i stället åläggas i enskilda fall efter en gjord marknadsanalys som påvisat brist på effektiv konkurrens som innebär att operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna. I sådana fall skall tillsynsmyndigheten kunna förplikta en operatör med betydande inflytande på en marknad att iaktta kostnadstäckning eller tillämpa kostnadsorienterad eller annan prissättning för specificerade typer av samtrafik och andra former av tillträde. Är det emellertid tillräckligt för syftet med åtgärden att en tillträdesskyldighet gäller mot marknadsmässig ersättning skall detta anges i beslutet.

När myndigheten ålägger en operatör med betydande inflytande på en marknad en skyldighet att bedriva samtrafik eller tillhandahålla andra former av tillträde, bör det alltså framgå av beslutet att tillträde skall tillhandahållas mot ersättning beräknad efter viss grund eller med visst belopp. Beslutet kan innehålla att ersättningen skall vara marknadsmässig eller kostnadsorienterad. Beslutet kan också innehålla förpliktelser om annan prissättning. Annan prissättning bör inrymma att ersättningen kan bestämmas efter annan grund än kostnadsorientering men innebär inte att ersättningen kan bestämmas lägre än med utgångspunkt från kostnaderna. När det gäller möjligheten att förplikta även andra än företag med betydande inflytande som kontrollerar tillträde till slutanvändare att bedriva samtrafik, eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra, innebär inte direktiven hinder mot att i lagen införa ersättningsbestämmelser. Med anledning av Lagrådets yttrande föreslår regeringen därför att det anges i bestämmelsen att skyldigheten skall gälla mot marknadsmässig ersättning. Detsamma gäller be-

träffande möjligheten att förplikta en operatör att tillhandahålla samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat som krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk planering

Ledning för vad som är marknadsmässigt får i första hand givetvis sökas i vad som fastställs av marknadens aktörer. Tillsynsmyndigheten kan förhindra krav på ersättning som ter sig oskäliga från marknadsmässiga utgångspunkter eller som ställs i syfte att komma undan skyldigheten.

Kostnadsorienterad prissättning

Kostnadsorienterad prissättning förekommer ofta i direktiv på området för elektronisk kommunikation. Avsikten med denna form av prissättning är att neutralisera en operatörs möjligheter att ta ut för höga priser eller utöva prispress eller på annat sätt motverka att en effektiv konkurrens uppkommer på den aktuella marknaden. Ovan har några bestämmelser som rör kostnadsorientering redovisats.

Frågan är då vad som menas med kostnadsorientering. Redan i förarbetena till telelagen angavs i fråga om inriktningen av begreppet kostnadsorientering att det har ansetts ”… rimligt att den som tillhandahåller nät för samtrafik kan ställa krav på skälig lönsamhet med anledning av upplåtelsen. Intäkterna av upplåtelsen, dvs. priset för samtrafik, bör då täcka de självkostnader, avskrivningar, den förräntning av kapital samt de underhålls- och utvecklingskostnader som kan hänföras till den samtrafik som är aktuell” (se prop. 1992/93:200, s. 139). Vidare uttalas i förarbetena till telelagen att avgifterna för samtrafik skall fastställas med de faktiska kostnaderna som grund. I beräknade kostnader bör ingå en rimlig avkastning på investerat kapital, liksom avskrivningar, dvs. en slags självkostnadskalkyl (se prop. 1992/93:200, s. 139 och prop. 1996/97:61, s. 61 f.).

Det avgörande för bestämningen av vad som skall anses vara kostnadsorienterad prissättning är vilken beräkningsmodell som används. Det bör dock framhållas att beräkningsmodellen måste överensstämma med lagens krav om kostnadsorientering eller annan prissättning. Härvid skall i lagen anges att hänsyn skall tas till den investering som gjorts av operatören. Skyldigheten skall utformas så att operatören får en rimlig avkastning på kapitalinvesteringen.

Europeiska gemenskapernas kommission har i ett meddelande av den 8 januari 1998 om samtrafik på en avreglerad telekommunikationsmarknad (Del 1 – Prissättning vid samtrafik) samt ett meddelande av den 25 maj 2000 om tillträde till accessnät rekommenderat medlemsstaterna att använda en modell som är baserad på den s.k. LRIC-modellen (Long Run Incremental Cost). Denna modellform skulle i princip uppmuntra till rättvis och uthållig konkurrens och leda till alternativa incitament att investera. Den bygger på långsiktiga särkostnader eller löpande kostnader till skillnad från en modell baserad på den s.k. FDC-modellen (Fully Distributed Costs). Sistnämnda modell utgår från en beräkning av självkostnaden för reglerade produkter och tjänster och bygger på en efterkalkyl av huvudsakligen nedlagda bokförda kostnader.

Enligt kommissionens rekommendation kan samtrafikavgifter som baseras på långsiktig särkostnad också inkludera berättigade påslag för att

täcka en del av en effektiv operatörs uppskattade samkostnader som uppstår under konkurrensmässiga förhållanden. Den andra rekommendationen anger att de kostnader som skall beaktas är bl.a. löpande kostnader som utgör kostnaderna för att bygga upp en effektiv, modern och likvärdig infrastruktur och tillhandahålla sådana tjänster i dag. En närmare redogörelse av LRIC-modellen finns i PTS promemoria Ny kalkylmodell – LRIC-modellen från april månad 2002. Ett utdrag ur rapporten finns fogad som bilaga 3 till utredningens delbetänkande (SOU 2002:60). LRIC-metoden innebär att man mäter kostnaden för att tillhandahålla ett inkrement, dvs. en ökning av verksamheten genom t.ex. en volymökning eller en tillkommande produkt eller tjänst. Utgångspunkten är vanligen nukostnader snarare än historiska kostnader. Med nukostnader avses kostnader som speglar de investeringsmöjligheter en operatör har när metoden tillämpas, dvs. kostnader för ett nät som bygger på modern teknik. Modern teknik behöver inte nödvändigtvis vara den på marknaden senast tillgängliga tekniken utan kan i stället vara den teknik som för tillfället anses vara mest vedertagen i t.ex. ett nät som används för telekommunikation. Med begreppet effektiv operatör avses en operatör som bedriver en viss typ av verksamhet, för vilken kostnader skall beräknas, utan effektivitetsförluster i form av t.ex. överkapacitet, övertalig personal och outnyttjade lokaler.

En strikt tillämpning av LRIC-metoden innebär att en operatör inte får ersättning för kostnader som delas med andra produkter eller tjänster, s.k. samkostnader. Detta skulle på sikt leda till för låga priser med finansiella förluster som följd. Förutom kostnader beräknade enligt LRIC-metoden bör därför operatören med betydande inflytande på marknaden (s.k. SMP-operatör) ha rätt att erhålla ersättning även för samkostnader genom ett påslag som täcker dessa. För att inte operatören genom ett sådant påslag skall erhålla kompensation för kostnader orsakade av ineffektivitet etc. skall detta påslag baseras på samkostnader som en effektiv operatör har under konkurrensmässiga förhållanden.

Mot bakgrund av att området för elektronisk kommunikation är mycket dynamiskt och föremål för snabba teknisk förändringar kan användning av historiska kostnader i en efterkalkyl riskera att leda till felaktiga investeringssignaler till marknadens aktörer. Regeringen delar utredningens bedömning att detta på längre sikt kan leda till att de befintliga elektroniska kommunikationsnäten, speciellt accessnätet, överutnyttjas om prissättningen styr operatörer att utnyttja befintliga nät i stället för att investera i egen infrastruktur. Å andra sidan skulle det kunna argumenteras för att en kostnadsberäkningsmodell som enbart tar hänsyn till återanskaffningskostnader kan leda till att befintliga nät underutnyttjas, om prissättningen styr operatörerna att bygga egen infrastruktur trots att det inte är samhällsekonomiskt lönsamt. Samtidigt tar regeringen fasta på vad Konkurrensverket anför om LRIC-modellen att de ekonomiska teoretiska argumenten för modellen utifrån ett effektivitetsperspektiv inte är entydiga. LRIC-modellen främjar konkurrens inom existerande nätverk, men från ett effektivitetsperspektiv är det snarare användarbaserade än kostnadsbaserade modeller som bör bestämma tillträdesavgifter. Tele2 anför att LRIC-modellen sannolikt ger mer rättvisande investeringssignaler till marknaden än andra modeller såvitt avser accessnätsprodukter och samtrafik till fast nätanslutnings-

punkt medan det för de mobila näten förhåller sig på ett annat sätt. Vid en samlad bedömning av dessa faktorer anser regeringen att LRIC-modellen i den rådande marknadssituationen på flertalet marknader som i nuläget kan komma i fråga för tillämpning sannolikt ger mer rättvisande investeringssignaler till marknaden än andra beräkningsmodeller och därmed leder till en effektiv konkurrens på lång sikt.

Av denna anledning kan regeringen förespråka att denna modell som regel kan användas vid avgörandet av vad som skall anses utgöra kostnadsorienterad prissättning. Särskild hänsyn måste vid val och närmare utformning av beräkningsmetod tas till en harmoniserad tillämpning av det nya regelverket i medlemsstaterna. De instrument en myndighet behöver för att tvinga fram beräkningsunderlaget bör enligt regeringen finnas med den föreslagna nya lagen. Regeringen anser att det inte är lämpligt, som PTS föreslagit, att i lag ange vilken metod som skall användas när den kostnadsbaserade ersättningen skall beräknas. Däremot anser regeringen att det skulle kunna påskynda handläggningen av förvaltningsbeslut och minska risken för utdragna domstolsprocesser om ersättningsfrågor för tillträdesskyldigheter, om regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar verkställighetsföreskrifter om beräkning av kostnadsorienterade priser och vilka faktorer som skall ligga till grund för beräkningen och på vilket sätt detta skall ske.

Regler för avräkning mellan samtrafikerande

Som ovan redovisats utgår det nya EG-regelverket och den föreslagna nya lagen om elektronisk kommunikation från att frågor om ersättning för samtrafik skall lösas av marknadens aktörer genom avtal. En särskild problemfråga kan då uppkomma om avtal inte träffats om samtrafik mellan de parter som förekommer i en termineringssituation i det fall att samtrafiken sker via en tredje part, en transitoperatör. Frågan är vem som skall betala ersättning för termineringen till den terminerande operatören.

Ersättning för termineringen av samtal som vidareförmedlas av en transitoperatör kan i princip regleras på två olika sätt. Det första sättet går ut på att ersättningen regleras direkt mellan den originerande operatören och den terminerande operatören, s.k. direktavräkning. Det andra möjliga förfaringssättet är att den terminerande operatören begär betalt av transitoperatören för termineringen och att den transiterande operatören begär betalt av den originerande operatören, s.k. kaskadavräkning.

Utredningen har i delbetänkandet tagit upp att PTS i ett yttrande den 7 oktober 1999 (ärende 99–13934), har gett uttryck för sin tolkning av ersättningsfrågorna enligt telelagen. PTS har i yttrandet uttalat tre principer. Den första är att den terminerande operatören har lagligt stöd att erhålla skälig ersättning för samtrafik avseende telefonitjänst till en nätanslutningspunkt, den andra är att ersättningsskyldigheten åvilar den operatör som har fysisk hopkopplingspunkt med den terminerande operatören, såvida inte annat avtalats, och den tredje är att ersättningsskyldigheten omfattar all trafik som dirigeras via den fysiska hopkopplingspunkten, oavsett var trafiken ursprungligen originerar.

Principen om kaskadavräkning tillämpas enligt vad utredningen erfarit för närvarande såväl i Sverige som internationellt när det gäller inkommande internationell teletrafik vad avser telefoni. Principen om

direktavräkning vore praktiskt mycket svår att tillämpa på denna typ av trafik. Så vitt har framkommit är det ingen operatör i Sverige som har i frågasatt principen om kaskadavräkning vid sådan trafik. Det föreligger enligt telelagen i princip ömsesidig samtrafiksskyldighet i Sverige mellan ett relativt stort antal mindre operatörer, som saknar rikstäckande nät. Dessa är för sin samtrafik helt beroende av transit från andra operatörer med betydande nätresurser. Detta beroendeförhållande av transitoperatören kommer att bestå och torde även kunna öka med den nya ordningen i och med att den ömsesidiga samtrafiksskyldigheten som utgångspunkt inte kommer att gälla mellan de mindre operatörerna.

Genom kaskadavräkning kan originerande operatörer – stora som små – utnyttja de avtalsförhållanden som redan föreligger. En originerande operatör kan utnyttja att en operatör redan har en avtalsrelation med eller har förpliktats att bedriva samtrafik med den i det särskilda fallet aktuella terminerande operatören. Genom att en originerande operatör därmed inte är hänvisad att behöva sluta direktavräkningsavtal med alla potentiella terminerande operatörer, ger principen om kaskadavräkning nya operatörer möjligheten att snabbt kunna tillhandahålla sina tjänster till ett större antal abonnenter. Detta torde vara en förutsättning för att nya operatörer skall kunna etablera sig, och för att effektiv konkurrens skall kunna upprättas och bibehållas. Regeringen anser att principen om kaskadavräkning underlättar mycket för att åstadkomma fungerande samtrafik och en effektiv konkurrens. Även för den nationella samtrafiken synes därför principen om kaskadavräkning vara den mest lämpliga. Regeringen anser dock, liksom utredningen, att det inte är möjligt att ange att en sådan princip kan gälla för all elektronisk kommunikation. Metoden har såvitt är känt endast tillämpats beträffande telefoni. Ersättning för samtrafik på Internet måste bestämmas efter de förutsättningar som gäller på den marknaden. Således bör ett beslut om att förplikta en operatör med betydande inflytande på den relevanta marknaden att bedriva samtrafik som avser en telefonitjänst kunna innehålla en skyldighet att bedriva transiteringstrafik. I ett sådant beslut bör myndigheten också kunna föreskriva vilka avräkningsprinciper som skall gälla. I de fall där det föreligger förutsättningar för samtrafik genom transitering anser regeringen att avräkning av samtrafikavgifter enligt kaskadavräkningsprincipen är den mest lämpliga metoden i avsaknad av direktavräkningsavtal mellan den originerande och den terminerande operatören så vitt avser telefoni.

Samtidigt skall beaktas att kaskadavräkningsmetoden innebär att ett enskilt rättssubjekt tvingas att utföra prestationer åt ett annat enskilt rättssubjekt utan att ersättningsfrågan alltid är reglerad, vilket kan innebära en kreditrisk. Att en operatör har förpliktats att bedriva samtrafik bör inte rimligen medföra att denne avstängs från alla möjligheter att vidta rättsliga åtgärder vid utebliven prestation från en motpart. Utrymmet för att hålla inne prestationer eller att vidta andra åtgärder kan dock vara begränsat när samtrafikskyldigheten grundas på ett myndighetsbeslut och inte enbart på ett frivilligt avtal. Enligt utredningen bör det också vara möjligt för en transitoperatör att kräva förskottsbetalning eller särskilda garantier för betalningsskyldigheten. PTS anser inte att det är lämpligt att i förarbetena ange hur säkerhet skall utkrävas - förskott eller garanti. Ett sådant uttalande i propositionen skulle kunna bidra till onödigt höga

inträdeströsklar för nya operatörer. Det bör enligt PTS i stället enbart konstateras att transitoperatören har en rätt till ersättning för kreditrisken. Redan i dag ingår enligt PTS kreditförluster som en kostnadspost i det samtrafikpris som transitoperatören tar ut. PTS menar därför att det enbart bör anges att det är möjligt för en transitoperatör att kräva en skälig ersättning för den kreditrisk som uppstår vid denna trafik men ingen precisering av hur detta skall ske.

Det är enligt regeringens bedömning inte tillfredsställande att det vid en sådan egendomsöverföring som kan vara i fråga vid beslut om samtrafikskyldighet eller andra former av tillträde den ena parten kan underlåta att fullgöra sina skyldigheter och ändå komma i åtnjutande av rättigheterna enligt beslutet. Ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna leda till en oavsedd egendomsöverföring som särskilt med hänsyn till att den sker mellan näringsidkare inte bör godtas. För att undvika detta föreslår regeringen att det införs en möjlighet för den förpliktade enligt ett beslut om samtrafikskyldighet eller andra former av tillträde att få ett sådant beslut ändrat eller upphävt såvitt avser en berättigad part, om denne inte uppfyller sina åtaganden enligt beslutet. Det är bara en förpliktelse enligt ett myndighetsbeslut som får ändras eller upphävas i ett sådant fall. Har parterna träffat avtal om t.ex. samtrafik gäller civilrättsliga regler. Det är inte fråga om en ovillkorlig rätt att få en sådan skyldighet ändrad eller upphävd gentemot en berättigad part vid varje underlåtelse att uppfylla åtaganden enligt myndighetens beslut. Myndigheten måste vid omprövningen göra en allmän skälighetsprövning. Regeringen vill i detta sammanhang åter understryka vikten av att när myndigheten ålägger en operatör med betydande inflytande på en marknad en skyldighet att bedriva samtrafik, bör det framgå av beslutet att samtrafiken skall tillhandahållas mot ersättning beräknad efter viss grund eller med visst belopp.

Kompensation för kreditrisk i samband med ett förvaltningsbeslut om att ålägga samtrafikskyldighet bör enligt regeringens mening tillgodoses genom att det vid bestämmande av priset tas hänsyn till kreditrisken.

Sammanfattningsvis anser regeringen att ersättningsfrågan vid transitering normalt bör kunna lösas genom s.k. kaskadavräkning beträffande telefoni, men lägger inte fram något uttryckligt lagförslag om det. Om en operatör som enligt ett förvaltningsbeslut har fått rätt att bedriva samtrafik eller att erhålla andra former av tillträde inte fullgör sina åtaganden enligt detta, skall beslutet såvitt avser denne operatör kunna ändras eller upphävas på ansökan av den förpliktade.

Särskilt om fakturering

Under senare år har allt fler företag börjat tillhandahålla tjänster över kommunikationsnäten fristående från nätoperatörerna. Dessa tjänsteleverantörer bedriver inte sällan sin verksamhet utan att ha eget kommunikationsnät eller egen telefonitjänst och har ibland kallats för tredjepartsoperatörer eller virtuella operatörer. De tjänster som tjänsteleverantörerna erbjuder kan avse uppringning av ett betalsamtal eller en nummerupplysningstjänst.

Tjänsteleverantörerna är i stor utsträckning beroende av nät- och telefonioperatörerna för att få tillgång till information om uppringande abonnent för sin fakturering, dvs. faktureringsunderlag. Det kan i dessa

situationer uppkomma konkurrenshämmande problem. Ett sådant är att tjänsteleverantören inte utan det nödvändiga faktureringsunderlaget kan veta vilken abonnent som utnyttjat dennes tjänst och, om sådant inte tillhandahålls, saknar möjlighet att få ersättning för tjänstens nyttjande. I vissa fall, t.ex. vid användande av telefonkort, saknas helt underlag som kan läggas till grund för fakturering. Ett särskilt problem som kan uppkomma är att ersättningen för den utnyttjade tjänsten är så pass låg att egen fakturering inte är en framkomlig väg eftersom eventuell vinst äts upp av kostnaderna för faktureringen.

Utredningen konstaterade att hur de berörda frågorna skall lösas inte framgår direkt av telelagen. Telelagen förpliktar i 32 § alla som bedriver anmälningspliktig verksamhet att på begäran bedriva samtrafik med annan som tillhandahåller anmälningspliktig teletjänst. I prop. 1996/97:61 uttalade regeringen att det förhållandet att alla skall ges möjlighet att få tillgång till de tjänster som erbjuds i näten och att tjänsterna skall fungera, kan innebära ett krav på tillhandahållande av administration och driftsmässiga aktiviteter såsom en del av samtrafikskyldigheten. Som exempel på sådana aktiviteter nämns fakturering och avräkning (anförd prop. s. 93). Vidare anförde regeringen att utnyttjandet av samtrafiken inte får motverkas eller förhindras genom att den samtrafikskyldige t.ex. vägrar eller ställer upp orimliga villkor för att medverka i eller tillhandahålla administration eller driftsmässiga aktiviteter och funktioner såsom fakturering. Någon närmare precisering av vad aktiviteten fakturering faktiskt omfattar och innebär anges inte i förarbetena. Enligt utredningen var det inte självklart att skyldigheten omfattar mer än att ställa underlag till förfogande för annans fakturering, även om övervägande skäl talar för att lagstiftaren avsett att den samtrafikskyldige också skall kunna förpliktas att verkställa fakturering för annan. Frågan är f.n. föremål för prövning i domstol.

Konsumentverket avråder från krav på att en nät- eller telefonioperatör skall tvingas fakturera ett annat företags ersättningskrav, medan PTS menar att det finns tungt vägande skäl för att i lagen explicit uttrycka en skyldighet att fakturera för annans räkning. TeliaSonera anser att direktiven inte lämnar utrymme för bestämmelser som förpliktar en operatör att på den egna räkningen fakturera ett annat företags ersättningskrav, medan Telenor menar att en skyldighet att fakturera andras tjänster, t.ex. betalsamtal, måste vidmakthållas och förbättras i förhållande till telelagen.

Utredningen konstaterade att i det nya EG-regelverket innehåller artikel 12 i tillträdesdirektivet en bestämmelse om skyldighet för en operatör med betydande inflytande på en marknad att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter. Skyldigheten kan bl.a. avse att dels lämna tillträde till accessnätet till det fasta allmänna telefonnätet (12.1 a), dels lämna tillträde till driftstödsystem eller liknande programsystem som krävs för att garantera sund konkurrens när det gäller tillhandahållande av tjänster (12.1 h), dels förbinda nät eller nätfaciliteter (bedriva samtrafik) (12.1 i).

Utredningen bedömde att frågor om fakturering fick anses ingå i den exemplifiering som avser tillträde till driftstödssystem eller liknande programsystem som anges i artikel 12, punkten h. Av intresse var då att det i bilaga II till samma direktiv upptas en minimiförteckning över vad

ett referenserbjudande för tillträde till accessnätet till det fasta allmänna telefonnätet skall innehålla. I detta föreskrivs, vad gäller informationssystem, att villkor för tillgång till den anmälda operatörens driftstödssystem, informationssystem eller databaser för förbeställning, anskaffning, beställning, framställning av underhåll och reparation samt fakturering skall anges i referenserbjudandet.

Regeringen anser dock att det är nödvändigt att först ta ställning till vem som är berättigad till tillträde enligt artikel 12 i tillträdesdirektivet. I artikel 1.2 i tillträdesdirektivet anges att med tillträde avses i direktivet inte tillträde för slutanvändare. Med slutanvändare avses enligt artikel 2 i ramdirektivet en användare som inte tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Med allmänt kommunikationsnät avses enligt samma artikel ett elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Med elektronisk kommunikationstjänst avses slutligen en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationstjänster, däribland teletjänster och överföringstjänster i nät som används för rundradio, men inte tjänster i form av tillhandahållande av innehåll som överförts med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster eller utövande av redaktionellt ansvar över detta innehåll. Den omfattar inte de av informationssamhällets tjänster enligt definitionen i artikel 1 i direktiv 98/34/EG som inte helt eller huvudsakligen utgörs av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Den som enbart tillhandahåller en innehållstjänst, såsom t.ex. väderinformation, bör därmed inte anses tillhandahålla vare sig ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst utan bör vid tillämpningen av tillträdesbestämmelserna bedömas vara en slutanvändare i förhållandet till en operatör. Det är enligt regeringens bedömning, förutom dem som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster, endast dem som tillhandahåller tillhörande faciliteter enligt definitionen i artikel 2 i ramdirektivet som kan rymmas bland dem som kan beviljas tillträde enligt tillträdesdirektivets bestämmelser.

Regeringen anser att det är klart att skyldigheten att tillhandahålla nödvändig information för annans fakturering för den som är tillträdesberättigad kommer att omfattas av den bestämmelsen om att en operatör med betydande inflytande på en marknad får förpliktas att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av nät och tillhörande installationer i nya lagen om elektronisk kommunikation. Det är dock väsentligt i sammanhanget att sådant tillträde skall ske i syfte att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster. Det slutliga ställningstagandet till om en sådan faktureringsskyldighet kan rymmas inom den allmänna möjligheten att förplikta en operatör att lämna tillträde till driftstödssystem eller liknande programsystem, eller att erbjuda specificerade tjänster som krävs för att säkerställa samverkan mellan tjänster ända fram till slutanvändarna får enligt regeringens mening överlämnas åt rättstillämpningen att göra. Det bör därvid framhållas att lagförslaget varken

syftar till att utvidga eller inskränka det utrymme för ingripande som följer av artikel 12.

17.6. Ledningsrätt

I utredningens uppdrag ingick i och för sig att föreslå de lagstiftningsåtgärder som erfordras för att genomföra EG:s nya direktiv inom området elektronisk kommunikation. Emellertid fattade regeringen den 7 februari 2002 beslut om utredningsdirektiv för översyn av vissa frågor om ledningsrätt, dir. 2002:17. I det uppdraget ingick bl.a. att lägga fram förslag på författningsändringar i ledningsrättslagen (1973:1144) som är nödvändiga för att genomföra de direktiv som EU antar inom ramen för 1999 års kommunikationsöversyn. 2002 års ledningsrättsutredning (Ju 2002:03) redovisade de överväganden angående ändringar i ledningsrättslagen som är nödvändiga för att genomföra EG-direktiven på området för elektroniska kommunikationsnät i delbetänkande Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät (SOU 2002:83) som överlämnades till regeringen den 17 oktober 2002.

Ledningsrättsutredningens bedömning är att det inte krävs någon ändring i ledningsrättslagen som innebär att alla företag med allmän auktorisation skall ha möjlighet att kunna få ledningsrätt enligt ledningsrättslagen för att genomföra artikel 4 i auktorisationsdirektivet och artikel 11 i ramdirektivet. Enligt ledningsrättslagen krävs för ledningsrätt att ledningen är avsedd för allmänt ändamål. Liksom hittills, blir det då en fråga för rättstillämpningen att avgöra om ändamålet med ett elektroniskt kommunikationsnät är sådant att ledningsrätt kan upplåtas. Vad gäller genomförandet av artiklarna 5 och 12 i tillträdesdirektivet och artikel 12 i ramdirektivet föreslår 2002 års ledningsrättsutredning en bestämmelse enligt följande. En innehavare av ledningsrätt, som avser ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål, får – inom det utrymme som ledningsrätten avser och i de ledningar som uppförts i utrymmet – upplåta nyttjanderätt för att tillgodose sådant ändamål som avses i vissa bestämmelser om tillträde i den av e-komutredningen föreslagna nya lagen.

En sådan upplåtelse får dock ske endast om den inte medför mer än ringa men för fastigheten, enligt ledningsrättsutredningens förslag. Förslaget ger därmed de som förpliktats med stöd av bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation möjlighet att på frivillig väg göra upplåtelser i utrymme och i ledningar som innehas med ledningsrätt under förutsättning att upplåtelsen inte medför mer än endast ringa men för fastigheten. Om en fastighetsägare anser att en upplåtelse av nyttjanderätt enligt den föreslagna bestämmelsen medför mer än ringa men, får fastighetsägaren ansöka om prövning av frågan hos lantmäterimyndigheten (nyttjanderättsprövning) enligt utredningens förslag. För övriga fall där ett genomförande av tillträdesbestämmelserna enligt lagen om elektronisk kommunikation fordrar ändringar i befintliga ledningsrätter föreslår utredningen ett tillägg i 33 § ledningsrättslagen. Nuvarande bestämmelse i 33 § ledningsrättslagen anger att om ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på frågan inträder sedan ledningsrättsfråga slutligt avgjorts, kan denna prövas vid ny förrättning. Därvid kan lednings-

rätt ändras, upphävas och, om det sker med anledning av upphävandet, upplåtas. Utredningen föreslår ett tillägg till 33 § som innebär att om det för genomförande av ett beslut om tillträde i de tre ovannämnda fallen enligt lagen om elektronisk kommunikation krävs att ledningsrätt omprövas, får frågan prövas även om villkoren annars inte är uppfyllda enligt bestämmelsen. Genom en sådan bestämmelse finns således möjlighet att ändra eller upphäva befintlig och upplåta ny ledningsrätt på ett sätt som gör att tillträdesbestämmelserna enligt lagen om elektronisk kommunikation skulle kunna genomföras fullt ut i fall då ledningsrätt redan meddelats för en ledning. Gäller inte ledningsrätt för en befintlig ledning kan ledningsrätt sökas. En svårighet är därvid att ledningsrätt enligt nuvarande regler i ledningsrättslagen endast kan avse utrymme i fastighet. Ledningsrätt kan således inte meddelas för att få tillträde till lös egendom, t.ex. en mast som en arrendator har uppfört på ett arrendeställe. Frågan om att utsträcka ledningsrättsinstitutet till att omfatta även åtkomst till lös egendom ligger inom ramen för uppdraget till 2002 års ledningsrättsutredning. Denna fråga kommer dock inte att ha behandlats förrän i utredningens slutbetänkande som skall lämnas under hösten 2003.

De ovan angivna bestämmelserna i e-komutredningens förslag finns, något omformulerade, med i regeringens förslag till ny lag om elektronisk kommunikation.

Beträffande ledningsrättslagens tillämpningsområde föreslår 2002 års ledningsrättsutredning i sitt delbetänkande dels att lagen bl.a. skall gälla för ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål, dels att lagens exemplifiering av vad som är tillbehör till ledning kompletteras med uttrycket radioanläggningar eller andra anläggningar som ingår i ett elektroniskt kommunikationsnät.

Delbetänkandet är för närvarande. under beredning i Regeringskansliet.

Här bör endast tilläggas att en prövning enligt bestämmelserna i den här föreslagna lagen om elektronisk kommunikation inte ersätter tillståndsprövning som föreskrivs i annan lag. Således kan den som erhållit ett beslut om rätt att få tillträde till annans nät eller installationer därutöver behöva rätt enligt ledningsrättslagen för den faktiska åtkomsten (jfr avsnitt 12).

Hänvisningar till S17-6

18. Tjänster till slutanvändare

18.1. Vad som avses med samhällsomfattande tjänster

Regeringens förslag: I lagen skall det anges att följande tjänster är samhällsomfattande tjänster:

– Tillhandahållandet av anslutning till det allmänt tillgängliga telefonnätet och tillgång till telefonitjänster till en fast anslutningspunkt. Anslutningen skall medge funktionell tillgång till Internet.

– En fullständig abonnentförteckning. – En komplett nummerupplysningstjänst. – Tillhandahållande av telefonautomater. – Särskilda åtgärder för slutanvändare med funktionshinder. Regeringen skall bemyndigas att föreskriva vilken datahastighet som skall anses medge funktionell tillgång till Internet.

Tjänsterna skall tillhandahållas till överkomliga priser. Myndigheten skall ges möjlighet att föreskriva prestandamål för de tjänster som någon har förpliktats att tillhandahålla.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslog dock att den lägsta datahastigheten för en anslutning skulle bestämmas genom myndighetsbeslut.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Näringslivets telekomförening m.fl. välkomnar att anslutningen till det fasta telefonnätet skall medge funktionell tillgång till Internet. TeliaSonera, Stockholms Handelskammare,

II-stiftelsen och Glesbygdsverket ställer sig bakom övervägandet att det inte bör anges någon definition i lagen av funktionell tillgång till Internet. Post- och telestyrelsen (PTS) anser dock att det bör framgå vad lagstiftaren avser med ett funktionellt tillträde till Internet eftersom ett sådant krav kan komma att föranleda stora kostnader för den operatör som förpliktas att tillhandahålla anslutningen. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att lydelsen i lagförslaget bör utvidgas så att en samhällsomfattande tjänst avser anslutning till allmänt kommunikationsnät och tillgång till elektronisk kommunikationstjänst. LRF och Skogsindustrierna påtalar att all skogsskötsel och skogsavverkning vanligen sker från rörliga verksamhetsställen och att sådant i detta sammanhang bör betraktas som ett fast verksamhetsställe, då det är den ordinarie arbetsplatsen. Telia-

Sonera anser att skyldigheten för företag att tillhandahålla telefonautomater är otidsenlig med beaktande bl.a. av antalet mobiltelefoner hos befolkningen. Vodafone anser att det bör förtydligas att kravet på telefonautomater endast kan avse det fasta nätet. PTS pekar på att den möjlighet att förplikta någon att tillhandahålla funktionshindrade tillgång till allmänt tillgängliga telefonitjänster som föreslås är mer begränsad än dagens skyldigheter enligt telelagen. PTS påtalar vidare att den föreslagna definitionen av telefonitjänster är mer begränsad än USO-direkti-

vets definition av motsvarande begrepp. PTS förespråkar att dessa begrepp bör överensstämma med varandra. PTS, TeliaSonera och Vodafone anser att säkerställandet av de funktionshindrades behov skall kunna ske genom upphandling på det sätt som sker i dag. Stockholms Handelskammare ställer sig bakom ambitionen att tillhandahållandet av tjänsterna i fråga skall ske – så långt det är möjligt – på en konkurrensutsatt marknad till marknadsmässiga priser. Vodafone anser att utgångspunkten måste vara att tillhandahållande av abonnentdata och upplysningstjänst sker på marknadsmässiga villkor. TeliaSonera instämmer i utredningens förslag att inte föreskriva om generell prisreglering. Glesbygdsverket och

NUTEK betonar vikten av att priset inte får variera mer än obetydligt beroende på var i landet man befinner sig. TeliaSonera bedömer dock att krav på geografiskt utjämnade priser innebär att olönsamma abonnemang, framförallt i glesbygd, kommer att behöva subventioneras av lönsamma abonnemang i tätorter. TeliaSonera menar att kostnader som uppstår och som inte kan motiveras på normala kommersiella grunder bör finansieras över statsbudgeten. IT-Företagen ifrågasätter behovet av reglering av priser och menar att den nya prisinformationslagen är tillräcklig. PTS anser att möjligheten att beordra en oberoende granskning av uppgifter om prestanda bör införas i lagen.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt

Begreppet ”samhällsomfattande tjänster” har använts under lång tid som en översättning av ”universal service” (se t.ex. prop. 1996/97:61 och direktiv 98/10/EG om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö, det s.k. taltelefonidirektivet). Det får därför anses vara en vedertagen term som bör ingå i lagen.

I artikel 2 j i ramdirektivet definieras begreppet samhällsomfattande tjänster som det minimiutbud av tjänster, som definieras i USO-direktivet, av viss angiven kvalitet, vilka är tillgängliga för alla användare oavsett var de befinner sig och till ett överkomligt pris med hänsyn till de speciella nationella förhållandena. De tjänster som anges i USO-direktivet som samhällsomfattande tjänster är:

1. tillhandahållande av tillträde till det allmänna telefonnätet och allmänt tillgängliga telefonitjänster i en fast anslutningspunkt (artikel 4),

2. nummerupplysningstjänster (artikel 5),

3. abonnentförteckningar (artikel 5),

4. tillhandahållande av telefonautomater i rimlig utsträckning (artikel 6)

5. särskilda åtgärder för slutanvändare med funktionshinder (artikel 7),

6. tillämpande av överkomliga taxor för tjänster enligt punkter 1–5 (artikel 9).

De enskilda tjänsterna behandlas närmare nedan under respektive delrubrik.

De angivna tjänsterna skall enligt artikel 3 i USO-direktivet göras tillgängliga med angiven kvalitet för samtliga slutanvändare inom varje medlemsstats territorium oberoende av slutanvändarnas geografiska belägenhet. Dessutom skall medlemsstaterna säkerställa att tjänsterna tillhandahålls till ett överkomligt pris mot bakgrund av de särskilda förhållandena i respektive medlemsstat.

Enligt nu gällande ordning i Sverige avses med samhällsomfattande tjänster sådana tjänster som skall tillhandahållas alla användare oavsett var de bor till ett rimligt pris. För Sveriges del har traditionellt telefonitjänsten mellan fasta nätanslutningspunkter räknats som en sådan samhällsomfattande tjänst (prop. 1996/97:61, s. 41). Den nuvarande definitionen av telefonitjänsten, såsom den återges i 1 § telelagen, täcker in överföringsmöjligheter av telefaxmeddelanden samt datakommunikation via låghastighetsmodem.

I förarbetena till den översyn av telelagen som gjordes under 1997 (prop. 1996/97:61) uttalade regeringen att då utvecklingen på telemarknaden är mycket dynamisk kunde inte omfattningen av de samhällsomfattande tjänsterna vara statisk. Regeringen ansåg att en bred efterfrågan borde vara utgångspunkten för en utökning av dessa tjänster och pekade på att en för tidigt beslutad utökning kunde leda till att användare och hushåll betalade för tjänster som de inte efterfrågar samtidigt som det vore en subvention till användare som skulle kunna betala marknadspriser. Regeringen påpekade vidare att en utökning av samhällsomfattande tjänster som knöts till en viss teknik (t.ex. ISDN), innan man kunnat konstatera vare sig dess tekniska livslängd eller den efterfrågan som fanns på tekniken, kunde innebära risker för stora felinvesteringar. Regeringen anförde att det är viktigt att inte låsa sig till en viss teknik; det är tjänsten som sådan som skall vara samhällsomfattande. Vilken teknik som används skall inte regleras.

I USO-direktivet anförs att begreppet samhällsomfattande tjänster bör utvecklas till att återspegla tekniska framsteg, marknadsutveckling och förändringar i användarnas efterfrågan. I artikel 15 och tillhörande bilaga V anges att kommissionen regelbundet skall se över omfattningen av de samhällsomfattande tjänsterna i syfte att föreslå Europaparlamentet och rådet förändringar.

Det bör i sammanhanget, som nämns i ingressen till USO-direktivet, klargöras att den Europeiska gemenskapen och medlemsstaterna har gjort åtaganden inom regelverket för telenät och teletjänster i samband med Världshandelsorganisationens överenskommelse om grundläggande telekommunikation. En stat som är medlem i Världshandelsorganisationen har rätt att bestämma vilket slags skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster den önskar bibehålla. Ett sådant avsteg från USOdirektivets harmoniseringssyfte skulle, mot bakgrund av EG-regelverkets ambition att skapa effektiv konkurrens, i viss mån kunna skapa konkurrenssnedvridningar på den aktuella marknaden. Det anges därför att sådana skyldigheter i sig inte kommer att anses motverka konkurrens förutsatt att de administreras på ett öppet, icke-diskriminerande och konkurrensneutralt sätt och inte är mer betungande än nödvändigt för det slags samhällsomfattande tjänst som fastställts av medlemsstaten.

Skyldighet att tillhandahålla anslutning till fast nätanslutningspunkt

En av de samhällsomfattande tjänsterna är enligt USO-direktivet att anslutning till det allmänna telefonnätet till fast anslutningspunkt tillhandahålls användarna på deras begäran och till ett överkomligt pris. Kravet gäller således det fasta telefonnätet och omfattar inte andra typer av elektroniska kommunikationsnät. Att anslutningen skall tillhandahållas till fast anslutningspunkt måste förstås som att anslutningen skall ske till en geografiskt bestämd punkt med ledning eller med radiovågor. Kravet är dessutom begränsat till en enda anslutning till smalbandsnät och gäller inte det digitala flertjänstnätet (ISDN) som ger tillgång till två eller flera anslutningar som kan användas samtidigt. Det har lämnats öppet för medlemsstaterna att begränsa tillhandahållandet till slutanvändarens primära anslutningspunkt, som kan vara dennes bostad eller fasta driftsställe. Direktivets reglering överensstämmer, om en sådan begränsning införs, med vad som gäller enligt telelagen i dag.

Anslutningens överföringskapacitet

Enligt direktivets lydelse skall anslutningen klara av att föra över data med en hastighet som tillåter funktionellt tillträde till Internet. Härvid föreligger en avvikelse med nu gällande lagstiftning som anger att en telefonitjänst skall medge överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation via låghastighetsmodem. I förarbetena till den översyn som gjordes under 1997 (a. prop. s. 43) bedömde regeringen att man inom en inte alltför avlägsen framtid troligtvis skulle använda andra och mer kraftfulla typer av kommunikationsmedel än telefax och låghastighetsmodem. Regeringen ansåg dock att begreppet låghastighetsmodem utgjorde ett relativt flexibelt begrepp och att överföringshastigheten ökade i takt med teknikutvecklingen vilket innebar att det som betraktas som låg hastighet successivt höjs.

Enligt USO-direktivet skall dataöverföringshastigheten som medger funktionellt tillträde till Internet fastställas med beaktande av det som är det normala för den teknik som majoriteten av abonnenterna använder sig av. Vid bedömningen av vilken teknik som majoriteten av abonnenterna använder sig av bör utgångspunkten vara den teknik som används av majoriteten av samtliga abonnenter i landet och inte begränsas till tekniken hos t.ex. den tillhandahållande operatörens abonnenter eller hos abonnenter i ett visst geografiskt område inom landet.

Funktionaliteten eller tillräckligheten varierar från en abonnents uppfattning till en annans beroende på ett antal faktorer, såsom användningsgrad och syftet med användningen. Anslutningar till det allmänna telefonnätet till fast anslutningspunkt bör enligt ingressen i USO-direktivet ha kapacitet att stödja dataöverföring med en hastighet som är tillräcklig för tillgång till on-line-tjänster som tillhandahålls via det allmänt tillgängliga Internet. En annan omständighet som måste beaktas är att den överföringshastighet som kan garanteras med en enda smalbandsanslutning till det allmänna telefonnätet är beroende även av kapaciteten hos abonnentens terminalutrustning och anslutning. Av bl.a. dessa skäl föreskriver USO-direktivet inte någon viss data- eller bithastighet på gemenskapsnivå. Däremot anges att de talfrekvensmodem som för närva-

rande finns i allmänhet erbjuder en överföringshastighet upp till 56 kbit/s och har automatisk anpassning av överföringshastigheten för att ta hänsyn till variabel linjekvalitet vilket får till följd att den uppnådda överföringshastigheten kan understiga 56 kbit/s. Enligt uppgifter som lämnats till utredningen av TeliaSonera krävs, för att den maximala överföringshastigheten hos modem skall kunna garanteras, att modemen i båda ändar, både hos användaren och Internetoperatören, är ”matchade” mot varandra. Vid en godtycklig kombination av modem går det i dagsläget inte att garantera mer än 28,8 kbit/s eller strax däröver i någon riktning.

Utöver detta tillkommer andra begränsningar vad gäller nätens beskaffenhet som påverkar vilken maximal överföringskapacitet som kan uppnås. De begränsningar som det fysiska nätet tillför är av två slag. Den första nätbegränsningen består i att längden på accessnätet medför att överföringshastigheten sjunker med avståndet från telefonstationen från 56 kbit/s mot kund till ca 40 kbit/s redan efter ca 2 km och ytterligare ned till 28,8 kbit/s vid en kabellängd på 3–4 km. Den andra nätbegränsningen består i att det förekommer olika flerkanalutrustningar i lokalnäten. Dessa system är primärt konstruerade och optimerade för att klara vanlig taltelefoni med en maximal dataöverföringshastighet på 9,6 kbit/s. Nyare flerkanalsystem klarar dock dataöverföring på upp till 28,8 kbit/s.

I Sverige finns det enligt uppgift från TeliaSonera – med en viss beräknad överlappning av abonnenter som både har nätbegränsningar till följd av långa accessledningar och flerkanalutrustning – ca 800 000 abonnenter fördelade över hela landet som i dag inte har tillgång till en anslutning med kapacitet på 56 kbit/s ner mot abonnenten. Att åtgärda samtliga berörda huvudledningar till lägsta kostnad skulle sannolikt bli en kombination av att nyanlägga kopparledning och att nyttja modern flerkanalutrustning.

I särskilda fall då anslutningen till det allmänna telefonnätet till en fast anslutningspunkt är klart otillräcklig för att klara tillfredsställande tillgång till Internet, bör medlemsstaterna enligt USO-direktivet kunna begära att anslutningen uppgraderas till den nivå som flertalet abonnenter har för att överföringshastigheten skall bli tillräckligt hög för tillträde till Internet. Om sådana särskilda åtgärder förorsakar konsumenterna merkostnader kan denna effekt inbegripas i en eventuell nettokostnadsberäkning av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster (se vidare i avsnitt 18.2).

I utredningen föreslogs att datahastigheten skulle bestämmas genom enskilda myndighetsbeslut. PTS pekar dock på att beroende på vilken hastighet som förespråkas kan ett beslut härom få stora ekonomiska konsekvenser för staten och berörda företag. Regeringen instämmer med PTS i att det därför vore olämpligt att en förvaltningsmyndighet fattar sådana beslut utan klara riktlinjer från statsmakterna. Det saknas dock tillräckligt underlag för att med nödvändig bestämdhet nu föreslå vilken datahastighet som står i överensstämmelse med direktivets krav. Vidare skulle ett angivande av en viss hastighet i lagtexten låsa fast rättstillämpningen på ett olyckligt sätt. Inom området för elektroniska kommunikationer går utvecklingen mycket snabbt framåt. Vad som i dag framstår som en acceptabel överföringshastighet kan inom kort anses som en orimligt låg hastighet. Tidsåtgången för att åstadkomma lagändringar är inte anpassad för utvecklingen på en dynamisk marknad.

Det förefaller lämpligare att i stället ge regeringen föreskriftsrätt i frågan. Att låta datahastigheten bestämmas genom föreskrifter ger betydligt bättre möjligheter för en flexibel anpassning av rättsläget till vid varje tidpunkt rådande förhållanden. Det bör betonas angående fastställandet av en viss datahastighet att bestämmelserna avser det allmänna telefonnätet varför nätets beskaffenhet och dess tekniska begränsningar måste beaktas. Såsom anges i USO-direktivet krävs flexibilitet för att där det är relevant tillåta en överföringshastighet som understiger 56 kbit/s för att t.ex. utnyttja kapaciteten hos trådlös teknik (inbegripet cellulära radionät).

Att uppgradera alla kopparledningar så att de kan klara av en möjlig överföringshastighet på 28,8 kbit/s kan bli en tämligen verkningslös åtgärd när det till stor del finns alternativa och befintliga nät som har överlägset högre kapacitet. TeliaSonera har till utredningen anfört att investeringarna i det metallbaserade accessnätet inte är möjliga att motivera från kommersiell utgångspunkt och att en garanterad överföringshastighet på Internet inte ger några nya intäktsströmmar. En överföringshastighet på 28,8 kbit/s öppnar inte heller för några avancerande applikationer och det är tveksamt om det går att peka på någon merintäkt överhuvudtaget. Det faktiska nyttjandet kommer sannolikt att bli lågt eftersom andra konkurrerande accesstekniker, med högre bandbredd, kommer att etableras under de närmaste åren och framstå som mer prisvärda tjänster för kunderna. Att satsa investeringsmedel på en uppringd modemtjänst som kanske inte blir efterfrågad kan innebära en felinvestering.

Avsikten med regleringen om överföringskapacitet i USO-direktivet är att trygga en Internetuppkoppling av bra kvalitet. Direktivet ställer inte upp några begränsningar för den teknik som tillhandahållandet av anslutningen skall ske med. Det är öppet för medlemsstaterna att tillförsäkra slutanvändarna anslutning genom användande av såväl trådlös som trådbunden teknik. Det viktiga är att anslutningen faktiskt tillhandahålls, inte på vilket sätt detta sker så länge kapacitetskraven är uppfyllda. Regeringen delar därför utredningens och PTS uppfattning om att inget hindrar att en operatör i samband med att vederbörande förpliktas att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten åtar sig att tillgodose användarnas behov på annat sätt än genom det allmänna telefonnätet. Exempel på det är mobil teknik, andra radiolösningar och alternativ bredbandsteknik. En sådan lösning skulle begränsa kostnaderna för tillhandahållandet av en funktionell Internetuppkoppling. Det ger också andra förutsättningar för att den som utses att tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten kan göra det på kommersiella villkor.

Abonnentförteckningar och nummerupplysningstjänster

I artikel 5.1 i USO-direktivet anges att medlemsstaterna skall säkerställa att minst en fullständig abonnentförteckning finns tillgänglig för slutanvändarna. Denna skall tillhandahållas i en form som har godkänts av den berörda myndigheten, i tryckt eller elektronisk form eller bådadera. Abonnentförteckningen skall uppdateras regelbundet, minst en gång per år. Vidare skall medlemsstaterna enligt samma artikel säkerställa att

samtliga slutanvändare, inbegripet användare av telefonautomater, har tillgång till minst en komplett nummerupplysningstjänst.

Som anges i regeringens proposition Abonnentupplysning (prop. 2001/02:98) kan abonnentupplysning lämnas på flera olika sätt. Uppgifterna kan ges ut i en tryckt katalog eller på en cd-romskiva. En databas med abonnentuppgifter kan läggas ut på Internet. Upplysning kan också lämnas via t.ex. telefon efter enstaka förfrågningar.

Regler om telekataloger finns i dag i 15 § första stycket 6 telelagen som anger att ett tillstånd att bedriva televerksamhet får förenas med villkor om att på skäliga villkor i egen telekatalog publicera uppgifter om enskildas teleabonnemang hos anmälningspliktig i den utsträckning de inte omfattas av tystnadsplikt enligt lag.

Regler om nummerupplysning finns i 66 § telelagen som förpliktar en teleoperatör som har tilldelat abonnenter telefonnummer att tillgodose varje rimlig begäran om att lämna ut de abonnentuppgifter som inte omfattas av tystnadsplikt enligt 45 § första stycket telelagen. Denna bestämmelse uttrycker dock varken en rätt för abonnenterna att få tillgång till en nummerupplysningstjänst eller en skyldighet för operatörer att tillhandahålla en sådan. Skyldigheten gäller endast gentemot den som bedriver eller avser att bedriva abonnentupplysning. Uppgifterna skall lämnas ut på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och ickediskriminerande.

För närvarande är det bara TeliaSonera som i tillståndsvillkor förpliktats att tillhandahålla nummerupplysning. Genom tillståndsvillkoret förpliktas bolaget att via eget abonnentregister tillhandahålla nummerupplysning enligt regleringen i den nu upphävda 23 § första stycket 7 telelagen samt att publicera en telekatalog enligt 15 § första stycket 6 telelagen. Skyldigheten omfattar bara telefonnummer och endast sådana som rör abonnemang på fasta nummer. TeliaSonera bedriver i dag inte denna nummerupplysning i egen regi utan genom det delägda Respons AB.

Bestämmelsen i den nya lagen bör närmare ansluta till lydelsen i artikel 5 i USO-direktivet och därvid ange att ett förpliktat företag är skyldigt att i en abonnentförteckning, som skall uppdateras årligen, göra uppgifter om samtliga telefonabonnemang tillgängliga i den utsträckning de inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag samt tillhandahålla en fullständig upplysningstjänst avseende telefonabonnemang. Även för upplysningstjänsten skall tillhandahållandet ske i den utsträckning som det medges av sekretessregler eller regler om tystnadsplikt i lag. Den som förpliktas att tillhandahålla abonnentupplysning, dvs. abonnentförteckningar och upplysningstjänster, skall behandla erhållen information på ett icke-diskriminerande sätt. Vad som avses med ickediskriminerande i detta hänseende överensstämmer med det sätt på vilket begreppet används i gemenskapsrätten och i övrigt i den nya lagen.

Telefonautomater

Av artikel 6 i USO-direktivet följer att medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna kan införa skyldigheter för företag att säkerställa att telefonautomater tillhandahålls i rimlig utsträckning för att tillgodose slutanvändarnas behov när det gäller geogra-

fisk spridning, antal automater samt tillgång för användare med funktionshinder och tjänsternas kvalitet. Det skall dock, efter samråd med berörda parter, vara möjligt för den nationella regleringsmyndigheten att besluta att inte införa en sådan skyldighet i hela eller delar av landet, om den är övertygad om att dessa resurser eller jämförbara tjänster är allmänt tillgängliga. Vidare skall säkerställas att det är möjligt att avgiftsfritt och utan särskilt betalningsmedel ringa det europeiska larmnumret 112 från telefonautomaterna.

Av 15 § första stycket 7 telelagen följer att en tillståndspliktig operatör kan förpliktas att utan särskild ersättning upprätthålla telefonautomater i en omfattning som i fråga om antal och geografisk utbredning tillgodoser allmänhetens behov. Vid årsskiftet 2001/02 fanns ca 11 500 telefonautomater i Sverige. Ett tusental av dessa är föremål för särskild reglering på så sätt att TeliaSonera genom beslut av PTS förpliktats att utan ersättning upprätthålla dessa telefonautomater på visst angivet sätt. Det finns enligt tillståndsvillkoret en möjlighet att flytta, byta ut telefonautomaten till en annan typ eller lägga ned den om den inte behövs eller osedvanligt ofta utsätts för skadegörelse eller dylikt. PTS måste dock först ge ett medgivande till sådan förändring.

Regeringen bedömer att telefonautomater fortfarande utgör ett viktigt komplement till användningen av mobiltelefoni, speciellt i glesbyggd, där även täckningsgraden i det mobila nätet kan variera. Regeringen anser således att en möjlighet att förplikta en operatör att tillhandahålla telefonautomater bör införas i den nya lagen. Regeringen finner emellertid att det mot bakgrund av den utveckling som skett på marknaden för mobiltelefoni kan antas att behovet att alltjämt tillhandahålla telefonautomater minskat. Det bör åvila tillsynsmyndigheten att i samråd med berörda parter fortlöpande genomföra översyner av denna skyldighet mot bakgrund av marknadsutvecklingen och tillängligheten av jämförbara tjänster. Det måste anses ligga i sakens natur att telefonautomater i detta sammanhang endast kan avse det fasta nätet.

Funktionshindrades behov

Medlemsstaterna skall enligt artikel 7.1 i USO-direktivet vid behov vidta särskilda åtgärder för slutanvändare med funktionshinder för att säkerställa att dessa får tillgång till allmänt tillgängliga telefonitjänster till överkomliga priser i samma utsträckning som för andra slutanvändare. Detta gäller bl.a. tillgång till larmtjänster, abonnentupplysning och abonnentförteckningar. Vidare får medlemsstaterna, enligt punkten 2 i samma artikel, vidta särskilda åtgärder, mot bakgrund av nationella förhållanden, för att säkerställa att även slutanvändare med funktionshinder kan dra nytta av det utbud av företag och tjänsteleverantörer som är tillgängligt för flertalet slutanvändare.

I dag gäller enligt 23 § första stycket 2 telelagen en generell skyldighet för anmälningspliktiga operatörer att i sin verksamhet ta hänsyn till handikappades behov av särskilda tjänster. Vidare säkerställs funktionshindrades tillgång till effektiva telekommunikationer genom upphandling. I TeliaSoneras tillståndsvillkor anges att bolaget skall på beställning av ansvarig myndighet och mot kostnadsbaserad ersättning tillhandahålla tjänster för att tillse funktionshindrades behov av särskilda teletjänster.

Det bör också i lagen om elektronisk kommunikation särskilt anges att funktionshindrades behov skall beaktas. Detta bör såsom utredningen föreslagit ske genom att ange detta som en av de samhällsomfattande tjänsterna, i enlighet med vad som krävs i USO-direktivet.

USO-tjänsten om uppfyllande av rimliga krav på anslutning till det allmänna telefonnätet till en fast nätanslutningspunkt behöver därvid inte anges, eftersom den är tekniskt bestämd och lika för alla grupper i samhället.

Förpliktelsen att vidta särskilda åtgärder för slutanvändare med funktionshinder avser att säkerställa att funktionshindrade får tillgång till allmänt tillgängliga telefonitjänster (inbegripet att t.ex. hörselskadade personer och personer med nedsatt talförmåga tillhandahålls allmänna texttelefoner eller liknande och att synskadade eller delvis seende personer på begäran tillhandahålls specificerade teleräkningar i alternativt format) på likvärdiga villkor som för andra slutanvändare. Härvid måste förstås att de villkor som erbjuds funktionshindrade skall vara likvärdiga till de villkor som andra konsumenter kan erhålla genom att välja mellan flera operatörer.

Nyttan av att kunna välja mellan ett flertal operatörer bör givetvis även gälla personer, företag, organisationer och andra som har särskilda behov av tjänster som är anpassade för funktionshindrade. Motsvarigheten till ovannämnda bestämmelse i 23 § första stycket 2 telelagen bör därför överföras till den nya lagen. Detta kan ske genom att alla som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall vara skyldiga att tillhandahålla tjänster som är anpassade till funktionshindrades behov. Därmed försäkras även dessa abonnenter en valfrihet att välja det alternativ som har bäst villkor vad gäller exempelvis pris, kvalitet och service.

Skyldigheten att tillhandahålla telefonautomater skall utformas så att även funktionshindrades behov beaktas. Telefonkiosker skall således dimensioneras för rullstolsburna och telefonapparater för sådan användning handikappanpassas. Anpassningen för funktionshindrade kan sträcka sig från anpassning av terminalernas fysiska egenskaper till särskilda tjänster såsom texttelefoni. Vidare bedömer regeringen att i skyldigheten att beakta funktionshindrades behov även ligger att beakta att funktionshindrades tillgång till telefonitjänster inte skulle påverkas menligt vid ett beslut att inskränka ett förpliktande att tillhandahålla telefonautomater, exempelvis till följd av ökande mobiltäthet.

Erfarenheterna av att säkerställa funktionshindrades behov genom statlig upphandling har varit mycket goda (se avsnitt 18.2). Regeringen anser därför att det är angeläget att upphandling även framgent skall kunna ske på samma vis som i dag. Hinder mot detta föreligger inte då medlemsstaterna enligt artikel 7.2 i USO-direktivet är fria att vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa de funktionshindrades särskilda behov. Såsom påpekats av Lagrådet krävs ingen särskild lagreglering för att säkerställa att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får besluta om upphandling av vissa tjänster.

Överkomliga priser

Den grundläggande regleringen om överkomliga priser i USO-direktivet återfinns i artikel 3.1, som har något av målkaraktär över sig. I bestämmelsen föreskrivs, som tidigare nämnts, att medlemsstaterna skall säkerställa slutanvändarnas tillgång till de angivna samhällsomfattande tjänsterna till ett överkomligt pris med hänsyn till nationella förhållanden.

Medlemsstaterna får vidare enligt artikel 9.2 i USO-direktivet kräva att den som förpliktats att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall, mot bakgrund av nationella förhållanden, erbjuda konsumenterna olika taxealternativ eller taxepaket som skiljer sig från dem som erbjuds till vanliga kommersiella villkor. Detta får särskilt ske för att säkerställa att låginkomsttagare eller personer med särskilda sociala behov inte hindras från tillträde till eller användning av den allmänt tillgängliga telefonitjänsten. Vidare får medlemsstaterna enligt tredje punkten i samma artikel, utöver bestämmelser om att utsedda företag skall erbjuda särskilda taxealternativ, iaktta prisbegränsningar eller geografisk utjämning eller andra liknande ordningar, säkerställa att konsumenter med låga inkomster eller särskilda sociala behov ges stöd. Med prisbegränsningar måste i detta sammanhang förstås olika former av pristaksbestämmelser. Slutligen får medlemsstaterna enligt 9.4 samma artikel kräva att den som förpliktats att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst tillämpar gemensamma taxor, inklusive geografisk utjämning, för hela territoriet med beaktande av nationella förhållanden eller iakttar prisbegränsningar.

Som utgångspunkt får anses gälla att tillhandahållandet av de aktuella samhällsomfattande tjänsterna, inklusive abonnentupplysning, på en konkurrensutsatt marknad så långt möjligt skall ske till marknadsmässigt pris. Det kan ifrågasättas om en motsatt ordning är rimlig eftersom ett företag, som inte med nödvändighet behöver vara ett företag med betydande inflytande på den marknad som omfattar den förpliktade tjänsten, då inte tillåts att utöva sin verksamhet på likvärdiga grunder som andra företag på den marknaden.

Samhällsomfattande tjänster skall dock, oavsett om marknadsmässigt eller annat pris gäller för det förpliktade företagets tjänster, tillhandahållas användaren till ett överkomligt pris. Föreligger det någon skillnad mellan det pris som det förpliktade företaget är berättigat till och det pris som kan anses vara överkomligt skall detta regleras som en finansieringsfråga vad gäller kostnaden för tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster.

Ett överkomligt pris är enligt USO-direktivet ett pris som medlemsstaten fastställer på nationell nivå mot bakgrund av särskilda nationella förhållanden. Det kan innefatta gemensamma taxor som är oberoende av geografisk belägenhet eller särskilda taxealternativ för användare med låga inkomster. Syftet med sådana prisregleringar är i första hand att skydda de abonnenter som träffas av regleringen mot för höga priser. Av 2 § första stycket telelagen följer att bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Häri ligger bl.a. att var och en skall få möjlighet att från sin stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe utnyttja telefonitjänst till ett rimligt pris inom ett allmänt tillgängligt telenät. Regleringen om rimligt pris i

telelagen har i princip samma utgångspunkt som direktivet. Det finns till synes ingen större skillnad mellan rimligt pris och överkomligt pris. Det senare begreppet bör därför användas i lagtexten för att närmare knyta an till direktivets lydelse. Den närmare innebörden av begreppet får bestämmas genom rättstillämpningen.

Av förarbetena till nu gällande lagstiftning framgår att rimligheten i priset bör ses utifrån konsumentens perspektiv, kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsterna och en viss korrelation mellan regioner eller marknadssegment i tillhandahållandet av mer eller mindre likvärdiga tjänster (prop. 1996/97:61, s. 72). Regeringen bedömde där att alltför stora prisvariationer mellan regioner eller mellan olika marknadssegment i tillhandahållandet av mer eller mindre likvärdiga tjänster inte borde accepteras och att genomsnittspriser borde vara styrande. Regeringen ansåg emellertid samtidigt att den dominerande operatören måste tillåtas möta konkurrensen i de områden där konkurrensen är hårdast och att geografiska variationer i taxorna borde tillåtas. Dessa bedömningar är alltjämt giltiga. Regeringen ser för tillfället inte skäl att föreskriva om generell prisreglering vad gäller användningen av allmänt tillgängliga telefonitjänster till en fast anslutningspunkt.

En abonnent kan ges försörjningsstöd för skäliga kostnader för bl.a. telefon enligt 4 kap. 3 § socialtjänstlagen (2001:453). Härigenom ges ett visst utrymme för stödåtgärder för konsumenter med låga inkomster. Regeringen bedömer att denna stödfunktion är tillräcklig och förespråkar därför inte något nytt stödsystem.

Tjänsternas kvalitet

De samhällsomfattande tjänsterna skall enligt artikel 3.1 i USO-direktivet tillhandahållas till en viss angiven kvalitet. Denna kvalitet bör följa den utveckling som sker på respektive marknad för de aktuella tjänsterna och i möjligaste mån följa de standarder som omfattas av åtaganden gjorda inom ramen för Världshandelsorganisationen och de som utarbetas av de europeiska standardiseringsorganen Europeiska standardiseringskommittén (CEN), Europeiska kommittén för standardisering inom elområdet (Cenelec) och Europeiska institutet för telestandarder (ETSI).

För att det företag som förpliktas att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst i ett visst angivet område eller i hela landet skall veta vad som krävs av denne måste de prestanda som skall uppfyllas anges på ett tydligt sätt. Det bör därför vara möjligt att ställa upp prestandamål som villkor för förpliktelsen. Med ett sådant angivande vet såväl företaget som den myndighet som skall utöva tillsynen vad som skall gälla och möjligheterna att göra korrekta kontroller ökar. Åläggandet om de prestanda som skall uppnås skall innefatta en rimlig tid för genomförandet. Vid bedömningen av denna tid bör myndigheten ta hänsyn bl.a. till hur företaget tidigare utövat sin verksamhet och dennes förutsättningar i övrigt att kunna efterkomma åläggandet. Tiden får inte understiga tre månader, såtillvida företaget inte medgett en kortare tid för att uppnå prestandamålen. Dessutom skall företaget offentliggöra information om de prestanda som uppnåtts vid tillhandahållandet av tjänsten. Det är lämpligt att överlåta åt tillsynsmyndigheten att meddela på vilket sätt och i vilken form informationen skall lämnas. Myndigheten skall också på

det berörda företagets kostnad kunna genomföra en granskning av de uppgifter om tjänstens kvalitet och prestanda som företaget håller allmänt tillgängliga. Det är viktigt att de förpliktade prestandamålen uppnås eftersom det är fråga om tjänster av uttryckligt samhällsintresse. Om myndigheten vid tillsynen finner att prestandamålen inte uppfyllts inom den tid som angetts i åläggandet, får myndigheten vidta de tillsynsåtgärder som lagen medger (se avsnitt 22.2).

18.2. Tillhandahållande och finansiering av samhällsomfattande tjänster

Regeringens förslag: När marknaden inte tillgodoser behovet av en samhällsomfattande tjänst skall ansvarig myndighet kunna förplikta den som är lämplig att tillhandahålla tjänsten.

Den samhällsomfattande tjänsten skall upphandlas om det är särskilt påkallat med hänsyn till kostnaderna för tillhandahållandet av denna.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslog att samhällsomfattande tjänster i första hand borde bekostas av den förpliktade operatören.

Remissinstanserna: Ekonomistyrningsverket och Näringslivets telekomförening stödjer att staten skall kunna ingripa om marknadsmekanismerna inte fungerar tillfredsställande. SUNET, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, LRF och Skogsindustrierna bedömer att insatser krävs från stat och kommun för att bygga upp infrastrukturen.

Konsumentverket befarar att om marknaden misslyckas med att tillhandahålla någon eller några av de samhällsomfattande tjänsterna kan det dröja lång tid, till men för konsumenterna, innan en operatör förpliktigas att tillhandahålla tjänsten. Post- och telestyrelsen (PTS) anser inte att ett marknadens misslyckande med att tillhandahålla de angivna tjänsterna är en förutsättning för myndighetens ålägganden. Myndigheten ifrågasätter vidare att möjligheten till upphandling begränsas i utredningens förslag.

Även Konkurrensverket anser att utrymmet för tillsynsmyndigheten att använda upphandling för att tillgodose olika behov inte får minska i det nya regelverket. TeliaSonera och Telenor anser inte att det bör vara en förutsättning för att upphandling skall kunna komma i fråga att kostnaderna för det utsedda företaget bedöms vara oskäligt betungande. IT-Företagen m.fl. menar att samhällsviktiga funktioner, t.ex. avseende funktionshindrades behov bör upphandlas och finansieras genom statsbudgeten. Glesbygdsverket poängterar vikten av att regleringsmyndigheten snabbt måste kunna lösa frågor om tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster. PTS instämmer i utredningens bedömning att det för närvarande inte finns anledning att inrätta en fond för finansiering. Glesbygdsverket och Stockholms Handelskammare anser emellertid att olika kompensationsmodeller bör övervägas. TeliaSonera och Stokab anser att den kommande lagstiftningen bör innehålla möjlighet till val av olika urvalsmodeller. Vodafone anser att finansieringen av tjänsterna bör regleras i lagtexten i enlighet med direktivet. Även Advokatsamfundet förespråkar av förutsebarhetsskäl en reglering i lag av hur kostnaderna för samhällsomfattande tjänster skall ersättas och bäras. Telenor anser att

åtagandena enligt proportionalitetsprincipen bör vara begränsade till operatörer med betydande inflytande. Luftfartsverket pekar på vikten av att ägare av icke allmänna kommunikationsnät inte skall kunna förpliktigas att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

Skäl till regeringens förslag: I artikel 3.2 i USO-direktivet klargörs att det är upp till medlemsstaterna att avgöra vilket tillvägagångssätt som är mest effektivt och lämpligt för att säkerställa tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster med beaktande av principerna om objektivitet, insyn, icke-diskriminering och proportionalitet. Medlemsstaterna skall sträva efter minsta möjliga snedvridning av marknaden samtidigt som de skall beakta allmänintresset. Regelverket skall tillämpas när marknaden av olika skäl inte löser en tillgångsfråga till en samhällsomfattande tjänst.

I USO-direktivet anges att det är medlemsstaterna själva som skall besluta om vilka företag som skall ha skyldighet att tillhandahålla de samhällsomfattande tjänster som definieras i direktivet. Detta skall enligt artikel 8.2 ske med hjälp av ett effektivt, objektivt, öppet redovisat och icke-diskriminerande urvalssystem.

Ett beslut om att utse ett företag att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst skall i enlighet med USO-direktivet grundas på objektiva kriterier och, när så är lämpligt, med beaktande av företagens möjlighet och villighet att godta hela eller del av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Inget företag får på förhand uteslutas från möjligheten att bli utsedd. Det finns således inget stöd i direktivet för att begränsa skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster till endast operatörer med betydande marknadsinflytande. Skyldigheten skall åläggas den som bedöms lämplig. Till skillnad från vad

Lagrådet har anfört anser inte regeringen att det finns något behov av att närmare bestämma kretsen av dem som kan förpliktas att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. I praktiken kan en skyldighet att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst endast åläggas företag som förvärvsmässigt bedriver den typ av verksamhet som avses. Exempelvis torde endast operatörer kunna förpliktas att tillhandahålla en anslutning till det allmänt tillgängliga telefonnätet och tillgång till telefonitjänster till en fast anslutningspunkt. Ägare av icke allmänna kommunikationsnät, t.ex.

Luftfartsverket, kan inte i denna egenskap komma att förpliktigas att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

Den reglering som följer av telelagen innebär att en operatör utpekas att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst genom villkor i det tillstånd som krävs för att få utöva televerksamheten. För svensk del har traditionellt telefonitjänsten mellan fasta nätanslutningspunkter räknats som en samhällsomfattande tjänst. I samband med telelagens översyn uttalade lagstiftaren att det inte fanns skäl att föreslå en särskild finansiering av taltelefonitjänsten (prop. 1996/97:61, s. 45). Detta innebär att kostnaderna för den samhällsomfattande tjänsten faller på den förpliktade operatören.

I USO-direktivet regleras finansieringen av samhällsomfattande tjänster i artiklar 12–14. Regleringen kan sägas vara uppdelad i två led. I det första ledet i artikel 12 anges att den nationellt ansvariga myndigheten, om den bedömer att tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster kan vara oskäligt betungande för de företag som utsetts att tillhandahålla

dessa tjänster, skall göra en beräkning av de nettokostnader som ett tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster för med sig. Denna beräkning skall därefter, om det skulle visa sig att tillhandahållandet är oskäligt betungande, enligt artikel 13 leda till att myndigheten påtalar förhållandet för statsmakterna som i sin tur skall besluta om att införa ett system för att på öppet redovisade villkor via offentliga medel ersätta företaget för de fastställda nettokostnaderna eller besluta om en fond för att fördela nettokostnaden för samhällsomfattande tjänster mellan leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

Beräkningen av nettokostnaderna skall ske på ett av två relativt noggrant reglerade sätt. Den första metoden innebär att nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster beräknas med hänsyn till de eventuella marknadsfördelar som kan uppkomma för ett företag som utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Vissa samhällsomfattande tjänster kan ha ett värde för ett företag om tjänsten görs allmänt åtkomlig. Det kan därför uppkomma fördelar genom tillhandahållandet såväl som kostnader. Den valda beräkningsmetoden måste ta hänsyn till dessa faktorer. För att kunna beräkna nettokostnaderna enligt denna metod måste företaget tillhandahålla myndigheten den redovisning eller annan information som tjänar som grundval för beräkningen av nettokostnaden för granskning. Såväl resultatet av kostnadskalkylen som slutsatserna av den gjorda granskningen skall göras tillgängliga för allmänheten. Den andra alternativa metoden är att använda de nettokostnader för tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster som fastställts genom det urvalssystem som tillämpades när företaget utsågs att tillhandahålla de aktuella tjänsterna.

Att finansiera samhällsomfattande tjänster genom införande av en fond har varit föremål för överväganden bl.a. i samband med översynen av telelagen 1997 (prop. 1996/97:61, s. 45). Riksrevisionsverket anförde då att den omfattande apparat som skulle krävas för att administrera en sådan fond inte stod i proportion till vad de samhällsomfattande tjänsterna kostar. Regeringen fann för sin del att nettokostnaden för tillhandahållandet av telefonitjänsten inom olönsamma områden föreföll vara blygsam, men höll dörren öppen för att – om detta antagande visade sig felaktigt eller förändringar på marknaderna kunde leda till en ökad börda för den förpliktade – återkomma med ett förslag om en särskild finansiering. Regeringen finner alltjämt inte tillräckliga skäl att inta en annorlunda syn. Det kan dessutom ifrågasättas om en skyldighet för andra företag än det eller dem som skall svara för den samhällsomfattande tjänsten att medverka till finansieringen av en sådan tjänst inte är att betrakta som en form av beskattning. Detta kräver i så fall att beräkningsgrunderna för finansieringsbidragen regleras genom lag och inte kan överlämnas åt regeringen att föreskriva om.

Inget torde hindra att lagen om elektronisk kommunikation i sig pekar ut två lämpliga förfaringssätt samt ger den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att, utifrån en bedömning av effektiviteten av de uppställda förfaringssätten i det enskilda fallet, välja den för ändamålet lämpligaste metoden. Vid detta ställningstagande skall det, i enlighet med USO-direktivet säkerställas att principerna om objektivitet, insyn, icke-diskriminering och proportionalitet beaktas. De krav som ställs upp

i direktivet uppfylls enligt regeringens mening såväl av ett förfarande där ett företag som bedöms lämpligt pekas ut, som av ett förfarande där den samhällsomfattande tjänsten upphandlas av den ansvariga myndigheten. Den ökade konkurrensen och det större urvalet förbättrar möjligheterna för att andra företag än de som har ett betydande inflytande på marknaden kan tillhandahålla hela eller delar av utbudet av samhällsomfattande tjänster. Därför bör skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i vissa fall kunna tilldelas företag som har de mest kostnadseffektiva metoderna för tillhandahållande av anslutning och tjänster.

Om det visar sig att skyldigheten att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst skulle vara oskäligt betungande skall tjänsten upphandlas. Därmed säkerställs att företagen inte åläggs någon skyldighet som endast kan genomföras med förlust eller till en nettokostnad som går utöver normala kommersiella förhållanden. För att beräkna den ekonomiska bördan av att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst skall den ansvariga myndigheten såsom anges i USO-direktivet ta vederbörlig hänsyn till såväl kostnader och intäkter som immateriella förmåner som härrör från tillhandahållandet av tjänsten.

Regeringen instämmer med flertalet remissinstanser om att möjligheten till upphandling visat sig vara väl lämpad för vissa tjänster, såsom särskilda tjänster för funktionshindrade och att upphandlingsmodellen utgör ett värdefullt instrument som inte bör inskränkas. Skrivningarna i artiklarna 12 och 13 i USO-direktivet beträffande finansieringen av oskäligt betungande skyldigheter är enligt regeringens tolkning avsedda som ett skydd för företag, dvs. åtminstone när tillhandahållandet är oskäligt betungande kan ersättning för kostnaderna komma ifråga. Ersättning kan därmed komma i fråga även när tillhandahållandet inte bedöms som oskäligt betungande. Det är således inte en förutsättning för upphandling att kostnaderna för det utsedda företaget bedöms vara oskäligt betungande. Vidare behöver inte enligt regeringens mening ett faktiskt konstaterat marknadsmisslyckande ligga till grund för ett upphandlingsförfarande. Regeringen anser att myndigheten på samma vis som i dag bör kunna upphandla vissa väsentliga samhällsviktiga funktioner, exempelvis för funktionshindrade eller beredskapsåtgärder för kriser och krig (se vidare i avsnitt 18.10). Såsom påpekats av Lagrådet krävs ingen särskild lagreglering för att säkerställa att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får besluta om sådan upphandling.

Enligt artikel 3.2 i USO-direktivet skall medlemsstaterna sträva efter minsta möjliga snedvridning av marknaden, särskilt vad gäller tillhandahållande av tjänster till priser eller andra villkor som avviker från normala affärsmässiga villkor, samtidigt som de skall beakta allmänintresset. Detta innebär att myndigheten måste vara uppmärksam på att ett pris mot slutkund inte i för hög utsträckning får avvika från det marknadsmässiga priset. En sådan ordning kan annars leda till att konkurrensen snedvrids eller slås ut genom att konkurrenterna till det förpliktade företaget tvingas sänka sina priser på de aktuella tjänsterna under det marknadsmässiga priset för att inte tappa kunder. Detta kan leda till att dessa företag går utan vinst medan det förpliktade företaget kan få viss ekonomisk kompensation om kostnaderna för tillhandahållandet är oskäligt betungande.

18.3. Kontroll av utgifter

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller en